Filmkrönikan:
Fåret Shaun har under många år varit en kär favorit i teve. I korta filmer har vi kunnat följa honom och de andra på gården; hela fårskocken, den närsynte bonden, hunden Bitzer, de retsamma grisarna och den muskulösa tjuren. Så populär är serien att den sålts till 170 länder och Shauns Facebook-sida har fem miljoner följare. Därför är det knappast förvånande att långfilmen om honom och hans brokiga gäng raskt seglar upp i biotoppen. Det är inte heller förvånande att resultatet blivit strålande. Det är inte första gången filmbolaget Aardman briljerar med modellerans oanade möjligheter.
Ändå var det en utmaning att ge sig i kast med långfilmsformatet. Inte minst för att filmen saknar dialog. Det krävs en bra historia för att fånga publiken så pass länge. Men regissörerna Mark Burton och Richard Starzak lät sig inspireras av gamla stumfilmer och dess sätt att göra humor. Också Jacques Tatis filmer var viktiga, inte minst för hans sätt att använda ljud för att berätta en historia. Sämre förebilder kan man ha.
Fåret Shaun – filmen är en högtidsstund för publiken, men för figurerna i filmen är det desto dystrare. Vardagen har sin monotona lunk och sina fasta hålltider. Det är samma grottekvarn mest varje dag. Även ett får kan tröttna på det. I varje fall om fåret heter Shaun. Det alltför inrutade passar knappast ett djur med hans kreativa sinne.
Därför bestämmer han sig för ett litet avbrott och inviger de andra fåren i sina planer. Hunden Bitzer, alltid ivrig men sällan framgångsrik i att hålla ordning på skocken, luras iväg åt annat håll för att aktionen ska kunna genomföras. Men planen avlöper inte riktigt som tänkt. Den husvagn som den sovande bonden placerats i kommer i rullning och dansar ystert iväg mot den stora staden. Hunden galopperar efter, i förhoppning om att kunna stoppa framfarten. Även här överskattar han sin förmåga. Däremot hinner han se hur bonden yrvaket vacklar ut ur husvagnen i storstadsvimlet, får en nedfallande lykta i huvudet och transporteras vidare till sjukhus där minnesförlust konstateras.
Naturligtvis kommer också fåren till staden. Den efterlängtade friheten hade sin begränsade tjusning och nu vill de ha bonden tillbaka. Så är cirkusen igång. En överambitiös djurfångare försvårar deras sökande. Herrelösa djur fångas in utan pardon och hans uthållighet vet inga gränser. Men lojalitet, samarbetsförmåga och en gatsmart hund räddar situationen. Att fårskallar inte är några dumskallar blir tydligt. Och bonden lyckas de så småningom få med sig hem igen även om han är lika omedveten om färden tillbaka, som den till staden.
En dramatisk upplösning hemma på gården gör att bondens minne återkommer. Men också den känsla av glädje han tidigare haft tillsammans med djuren. Innan allt blev vardag, rollerna cementerade och det kända något som togs för givet. Med denna insikt mister hans listor och alla måsten sin betydelse. För nog kan lycka definieras som en grupp bräkande får och en trogen hund, ständigt upplagda för lek och upptåg. Och visst kan det vara befriande att livet emellanåt tas med en klackspark!