… och kvällspigga Marita nattar barn

När Barnens Hus i Biskopsgården slog upp dörrarna för 30 år sedan, som Göteborgs första ”nattis”, arbetade bara barnskötare här. Mycket har hänt sedan dess, både med arbetsmarknaden och synen på barns rätt till utbildning. Barnen som Marita Lindberg träffar under dygnets alla timmar har föräldrar som arbetar med allt möjligt: på färjor, i butiker med långa öppettider, inom vården, på kexfabriken och spårvagnen. De flesta är ensamstående mammor. Behovet av omsorg på obekväma arbetstider är stort och över 20 barn står på kö trots att det nu finns ytterligare tre kommunala ”nattis” i staden. Eftersom barnen får gå här tills de fyller 12 kan det dröja länge innan en lucka dyker upp.

Nu arbetar tre förskollärare och tre barnskötare här, som går omlott på olika skift. På förskoletid är det alltid två vuxna med barngruppen, varav en förskollärare. Barnen är 2–9 år, flera är syskon och många har gått här hela sitt förskoleliv. Nio går i skolan och på fritids och elva går i förskola här på dagtid.

– Eftersom föräldrarna jobbar oregelbundet hämtas och lämnas barnen mellan klockan sex på morgonen och nio på kvällen och grupperna ser olika ut varje dag, säger Marita Lindberg.

I dag jobbar hon mellan 11.30 och 20.00. Dagen börjar med lunch och diskplock och efter det turas personalen om att ägna en stund åt planering, ensamt eller tillsammans med de två ”vanliga” avdelningarna som ligger vägg i vägg. Sedan väntar sagostund och vila. På eftermiddagarna brukar Marita Lindberg ta med sig några av barnen till Universeum, där de har fritt inträde, eller till havet, skogen eller något annat museum.

– Med så få barn kan vi göra väldigt mycket. Jag försöker alltid planera in någon aktivitet när jag arbetar det här passet.

En nackdel för barnen med att vara en liten, oregelbunden grupp är att det kan vara svårt att hitta jämnåriga kompisar, berättar hon. Vissa ses ganska sällan.

– Vi gör vårt bästa för att tussa ihop dem med varandra och med barn från de två andra avdelningarna som när vi ses på gården. De större barnen kan få ta med sig en kompis hit ibland efter skolan.

Vid 17-tiden har några av skolbarnen hunnit droppa in. De är hungriga och sitter bänkade vid köksbordet. Det doftar gott av fisk.

I de två sovrummen står sängarna renbäddade och klara. Här finns tre våningssängar och en spjälsäng. De flesta barnen har en favoritsovplats, men det är inte alltid som just den är ledig. I hörnet utanför står personalsängen. Och ovanför den hänger ett nytillkommet avtal med Göteborgs stad, som ger personalen rätt till betalning under en del av natten i stället för en marginell jourersättning, inramat i guld.

– Det är en stor seger för oss, säger Marita Lindberg.

Stämningen känns varm, lugn och familjär och det är precis det som Marita Lindberg och hennes kollegor vill erbjuda barnen på kvällen. En andningspaus.

– Det kan vara tufft för dem som är hemifrån ett par nätter i rad, särskilt för skolbarnen som pendlar mellan oss, skola och fritids. Själv känner jag ett stort behov av att dra mig undan efter ett längre pass.

Därför försöker de ha som gräns att inget av barnen ska stanna längre än två dygn i sträck.

Det är svårt att föreställa sig att skottlossningen, som resulterade i två dödsfall och flera skadade, ägde rum på en restaurang som ligger bara två minuter härifrån, för precis en vecka sedan.

– Det är så sorgligt, men vi har fått vänja oss vid att sådant händer här under de senaste åren. Nu senast kallade vår rektor till ett krismöte med en psykolog för att vi skulle få råd om hur vi ska möta föräldrarnas oro. Några av barnen har velat prata om det, men de verkar inte ha påverkats så mycket.

Själv kan hon känna ett visst obehag när hon kommer till och går från förskolan på tider då det är tomt och ödsligt ute. Just nu går de inte med barngrppen till biblioteket på torget där restaurangen ligger. Rektorn har sagt att de i personalen som önskar ska slippa vara ensamma här på natten, vilket de är i vanliga fall.

Just nu är sju barn på plats och fem ska sova över. Marita Lindberg plockar med de magnetförsedda fotografierna på kylskåpsdörren, som fungerar som ett pusselschema över dygnet. Föräldrarna som har arbetsscheman lämnar in dem i förväg, men de med oregelbundna tider kan behöva ringa och anmäla barnen med kort varsel på morgonen.

– Vi är vana vid att snabbt tänka om när vi får fler barn hit än planerat. Behövs det har vi extramadrasser att plocka fram.

Innan nattningsprocedurerna sätter igång får de som vill titta på Bolibompa, men i kväll står tv:n avslagen. I stället ägnar sig barnen åt att träna på en teaterpjäs, leka och spela memory.

– Kvällarna ser olika ut beroende på vilka som är här. Ibland behövs det hjälp med läxor eller att duscha och tvätta håret.

Klockan har hunnit blistrax efter sju när barnskötaren Gulay Altinkaya, som ska sova här i natt, drar ner persiennerna. Marita Lindberg slår sig ner i ett av rummen för att läsa en saga.

– Det har blivit en tradition att jag sjunger några sånger för barnen också innan de somnar. Bland annat en om färger som de älskar, säger hon.

Marita Lindberg sitter kvar hos barnen tills de har somnat. Det brukar gå ganska snabbt. När hon jobbar natt, vilket hon gör ungefär en gång i veckan, väntar en del praktiska göromål, som att plocka undan och sätta igång tvättmaskinen. Efter det brukar hon slå sig ner vid datorn för att ta itu med dokumentation, arbete med likabehandlingsplanen och annat som ligger på vänt. Marita Lindberg är samordnare för kulturverksamheten i områdets förskolor, KULF, som kräver en del planering.

När hon sover här blir det sällan mer än 4–5 timmars sömn. Nästan alltid vaknar barn som vill gå på toa, dricka vatten eller ha välling. Ett barn pratar i sömnen och ett är sömngångare och ibland behöver någon tröstas. Framför allt de minsta kan drabbas av föräldralängtan, särskilt om de har varit härifrån under en längre period.

– Tycker föräldrarna att det är okej kan ledsna barn få sova bredvid mig. Men för det mesta räcker det att jag sätter mig bredvid en stund.

Inskolningen sker under två veckor. Föräldrarna sover över två nätter och är standby den tredje natten.

De oregelbundna arbetstidernaär inget som Marita Lindberg tycker är särskilt besvärligt. Personalgruppen är ett sammansvetsat gäng, vissa har jobbat ihop i 10–20 år och rektorn är densamma som när hon började. Det betyder mycket för trivseln.

– Om jag ska välja någon favoritstund i veckan så är det att vara här på helgen när vi kan ta sovmorgon och planera vad vi ska göra tillsammans med barnen. Är det riktigt ruggigt väder stannar vi inne och tittar på någon film. Det tycker barnen är mysigt.

Passet är över för i dag. Marita Lindberg drar på sig jackan och går i regnrusket mot stationen för att ta ”vagnen” hem. Men i natt ligger det på henne att ha beredskap om något oförutsätt skulle hända. Det gör det sällan. I morgon väntar en skön stund i lugn och ro med morgontidningen innan det är dags att börja förbereda sig för nästa pass.