Sverker Sörlin är professorn som rör sig mellan allt från miljöpolitik och medicin till elitskidåkning och gastronomi. Alltid med en blandning av intellektuell nyfikenhet och personligt engagemang.
Under ett parvinterveckor trängs två böcker på sängbordet. Lena Anderssons kärleksroman Utan personligt ansvar och Sverker Sörlins märkvärdiga sjukdomsskildring Rädslan för svaghet. Båda handlar om lovande skidlöpare som valt att tjäna sitt uppehälle på att läsa, skriva och tänka i stället för att svettas och snora i spåret. Ett val som jagar dem, då saknaden efter elitidrotten tycks sitta kvar i kroppen och tävlingsinstinkten inte riktigt vill avta. Båda presterar fortfarande på topp, men som akademiker, författare och kulturskribenter. De har också något annat gemensamt. Båda problematiserar, teoretiserar och sätter ord på sin egen smärta. Hos Ester Nilsson (i Utan personligt ansvar) sitter den som bekant i hjärtat, hos Sverker Sörlin företrädesvis i stortån. Deras personliga erfarenheter förstås utifrån idéhistoriska, filosofiska, psykologiska och medicinska perspektiv.
– Jag vill undersöka hur man kan skriva om kunskap på ett nytt sätt. Likt en kleptoman har jag plockat element från genrer som reportage och essä och använt en stil som är mer litterär än den brukar vara i traditionella populärvetenskapliga böcker. Jag gör mig till både iakttagare och deltagare, säger Sverker Sörlin.
Vi träffas på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, där han är professor i miljöhistoria. Han ger ett elegant intryck. Stark, välklädd, lågmäld. Men han beskriver sig som en ”periodare”. Med oregelbundna mellanrum drabbas han av giktattacker. Ledsjukdomen förvärras över tid. Den började i ena tån, men har nu spridit sig i kroppen.
– Det är en speciell sjukdom, för den slår till väldigt intensivt vid vissa tillfällen. I början var attackerna mer distinkta. Nu är både uppbyggnads- och avklingningsfasen längre. När det är som värst känns handen som en klubba, jag vill bara såga av den. Smärtan är så svår att man inte kan röra sig.
Att ta emotsjukdomsbeskedet skakade om självbilden, säger han. Skrivandet blev ett sätt att organisera tillvaron. I Rädslan för svaghet skildrar han sina egna känslor, men också erfarenheter av vården och tidigare patienters berättelser.
Boken utvecklas till en smärtans idéhistoria som bland annat bearbetar de felaktiga forskningsrön och myter som omgärdar sjukdomen. Gikt har till exempel kallats ”geniernas sjukdom” eftersom många historiskt betydelsefulla personer lidit av den, inte minst vetenskapsmän: Isaac Newton, Charles Darwin, Leonardo Da Vinci. Andra yrkeskategorier som sägs vara överrepresenterade är kungar och påvar. En teori som lanserades i början av 1900-talet var att känsliga genier drabbades av galenskap och dådkraftiga genier fick gikt.
– Det har förstås en enkel förklaring: det är bara de berömda fallen man känner till, säger Sverker Sörlin.
En aspekt som inte går att bortse ifrån är att så kallade ”livsstilsfaktorer” ökar risken för gikt. Det handlar om mat och dryck i en mängd och av en kvalitet som enbart rika haft råd med genom historien. Blodiga biffar, rött vin. Detta gör att man som drabbad inte kan undgå att fråga sig vilket ansvar man själv har för sjukdomsförloppet, menar Sverker Sörlin.
– I boken utsätter jag mig själv för en ständig undersökning. Dricker jag för mycket alkohol? Äter jag fel? Springer jag för fort? Sover jag för lite? I en konventionell undersökning kommer man fram till ett resultat. Det plågsamma med denna är att jag inte gör det. Sökandet mynnar snarare ut i det som många existentiella frågor gör – att det inte finns något entydigt svar. Men jag hoppas att läsaren inte upplever boken som ett monotont malande om min egen smärta, utan som en kör av röster som så småningom bildar en ny tonart som är fördjupande.
För att vara forskareär Sverker Sörlin osedvanligt personlig och öppenhjärtig. Den utåtriktade inställningen fick han bland annat på idéhistoriska institutionen vid Umeå universitet, dit han sökte sig i början av 80-talet.
1988 disputerade han med en avhandling om industrialiseringen av norra Sverige och exploateringen av natur-resurser, särskilt skog och vattenkraft.
– Det var ett lite udda ämne för att vara idéhistoria. Men det väckte ett intresse för hur man kan resonera kring värden hos naturen. Det i sin tur ledde till bredare engagemang som knöt an till allt som har ordet ”miljö” som prefix – miljöpolitik, miljödebatt och så vidare.
Det historiska intresset för natur-frågor resulterade snart i hans första bok för en bredare publik. En översikt över västerlandets föreställningar om naturen, från antiken till våra dagar.
– Jag menade att naturen, tvärt emot vad en del pessimister hävdade, blev mer och mer värdefull för oss, och fick ett större erkännande i samhället. Att vi höll på att sluta ett kontrakt om naturen som innebar att den var viktig för oss. Lite i stil med Rousseaus sociala kontrakt.
Sverker Sörlin säger att historiker tvingats omvärdera synen på miljö och klimat kraftigt det senaste halvseklet.
– Vem trodde att mänskligheten skulle kunna åstadkomma något på planetär skala? På 60-talet var det en fullständigt häpnadsväckande tanke. Man skulle inte betraktas som riktigt klok om man nämnde det. Men nu griper naturen in och skapar nya förutsättningar på jorden, till exempel ökad frekvens av katastrofer. I ett yttersta scenario kommer själva atmosfären att bli outhärdlig för oss. Detta är en del av vår historia som vi måste förhålla oss till.
Innan han kom in på forskarutbildningen läste Sverker Sörlin till gymnasielärare och studerade ämnen som historia, samhällskunskap, nationalekonomi och geografi. Ett yrkesval som låg i familjen.
– Båda mina föräldrar är lärare. Jag brukade vikariera för pappa under älgjakten, säger han.
Uppväxten i Åsele i Lappland präglades i övrigt av skidåkning. Sverker Sörlin tävlade ända upp i 20-årsåldern, men övergav till slut tankarna på en elitkarriär. Bland annat för att han fick problem med ögonen i allt för hård kyla. För några år sedan gav han ut den uppmärksammade boken Kroppens geni, där han bestämmer sig för att träna med världens snabbaste skidåkare. Det är en blandning av själv-biografi, idrottsporträtt och samtidshistoria. Boken blir aktuell varje vinter, speciellt i år när det är skid-VM i Falun. När vi träffas har Petter Northug precis tagit guld i sprint, för första gången i karriären. En händelse som norska medier gärna vill höra Sverker Sörlins åsikt om.
– Sedan jag skrev den där boken har jag blivit en skidnörd. Jag får ofta kommentera olika saker i norska tidningar. Men jag kan ju inte konkurrera med experterna om utsikterna för laget att vinna morgondagens tävling. Jag försöker anlägga perspektiv lite från sidan i stället.
Han berättar om en artikel som publicerats samma dag i Morgenbladet, där han reflekterar över skid-VM utifrån världsläget. Terrorattackerna i Paris och Köpenhamn är högaktuella referenser och texten handlar om vikten av att betrakta idrotten som en symbolisk strid.
– Det är något civilisationsprocessen har lärt oss. Fram till medeltiden var sport på riktigt. En boxningsmatch slutade med döden. Man kunde kastas till djuren på Colosseum. I dag låter vi i stället atleterna föra kampen på arenan under ordnade former. Det är viktigt att tänka på när vi samtidigt står inför barbariet, där hänsynslösa vildar bedriver en avciviliseringsprocess. Kriget i Syrien, IS framryckningar och Guantanamo är exempel på hur rättsstaten befinner sig under press. Jag kan använda en händelse som skid-VM för att reflektera över situationen i ett längre perspektiv.
Den här typen av inlägg i det offentliga samtalet kännetecknar Sverker Sörlin. Han vill gärna diskutera samhällets tillstånd och riktning. Men med kändisskapet kommer ett ansvar.
– I ordet intellektuell ligger ett anspråk på att förena kunskap med omdöme och opinionsbildning. Det handlar inte enbart om att hålla sig till sanningen och redogöra för vad forskningen kommit fram till i olika frågor, utan också om att vara trogen mot sig själv som människa och medborgare. Att bejaka värden och värderingar som man tror på.