Låt lärarna få undervisningsfria terminer

Naturligtvis har du lön som vanligt under tiden, eftersom det här gynnar både din arbetsplats och dina elever på så många sätt.

Vad tror du skulle hända om det var så här?

Jag tror att det skulle ha en rad positiva effekter för hela den svenska skolan.

Till att börja med skulle antalet behöriga lärare öka snabbt. Många lärare skulle redan i dag vilja gå Lärarlyftet och få legitimation i sina ämnen. Men de tycker att det är orimligt tungt att jobba heltid och plugga halvtid samtidigt, och de har inte råd att ta ledigt utan lön. Och sådana ser villkoren ofta ut – det har bland annat Lärarnas tidning visat i en undersökning i fjol.

Om alla lärare hade rätt till en undervisningsfri termin vart femte år, är jag övertygad om att många fler redan hade fixat sin behörighet. Få lärarlyftskurser skulle behöva ställas in.

Jag tror också att ett sådant här system skulle öka attraktionskraften i läraryrket. Om det garanterar att du regelbundet får chans att fördjupa dina ämneskunskaper, möjlighet till reflektion och påfyllning – det tror jag verkligen skulle ses som en värdefull löneförmån. Och vilka ska inte vara självklara exempel när man talar om det livslånga lärandet, om inte lärarna själva?

Men hur kan det här hjälpa till att lösa lärarbristen, tänker kanske någon. Det skulle ju bara göra att det krävs ännu fler lärare eftersom tio procent av kåren ständigt är borta från skolan. Men jag tror att det här skulle få fler behöriga lärare att stanna i yrket och att fler skulle orka jobba längre. Kanske skulle till och med sjuktalen minska. För många brinner för sitt yrke, men byter ändå efter ett tag eftersom de tycker att lärarjobbet är alltför krävande. Men om man vet att det snart väntar ett andningshål – då orkar man kanske kämpa på och sedan är förhoppningsvis batterierna laddade igen.

Ett annat skäl till att införa ett sådant här system, är att det skulle vara bra för skolan, den pedagogiska utvecklingen och därmed hela utbildnings-väsendet. Om man vill att läraryrket ska vara en profession och att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, då är kontinuerlig fortbildning en nödvändighet. Dess-utom är jag övertygad om att många skulle komma tillbaka med nya idéer, inspirerade och uppdaterade på ett sätt som förhoppningsvis skulle kunna gynna hela kollegiet.

Om alla fick den här möjligheten, uppstår det förhoppningsvis också ett bejakande klimat på skolan.

Jag vet att många som vidareutbildar sig i dag ofta känner att deras nya kunskaper inte tas till vara, men om undervisningsfria terminer vore en del av vardagen och något som rektor var tvungen att förhålla sig till hela tiden, då blir det också mer självklart att ta vara på det som medarbetarna gör på den undervisningsfria tiden. Det skulle kunna bli värdefullt bränsle för det pedagogiska samtal som jag tror att alla skolledare gärna vill ha på sin skola.

Sist men viktigast: Det skulle gynna eleverna. Ett sådant här system, där lärarna kontinuerligt uppdaterar sina kunskaper i antingen sina ämnen eller inom pedagogik och didaktik, visar att elevernas rätt till en bra utbildning är något som vi verkligen tar på allvar. Det löser inte alla problem som skolan måste arbeta med men återigen: lärare som lär och utvecklas är också bra för elevernas lärande och utveckling.

Jag är inte den första som haft den här idén. I USA och Kanada finns redan ett system med så kallade sabbatical leaves, som är en ledighet som man kan kvalificera sig för på olika vis. En sabbatical leave kan vara olika lång och är en löneförmån som kan skrivas in i anställningskontraktet. Ramarna kan se olika ut, vissa måste studera medan andra har fria tyglar att hitta sin inspiration där han eller hon kan.

Det är alltså inget system som innebär att man som lärare självklart har rätt till regelbunden betald ledighet, eller rättare sagt undervisningsfri tid, men det förekommer i flera delstater. På universiteten är det mer regel än undantag.

Tycker man att rätten till undervisningsfria terminer som jag förespråkar låter orealistiskt dyrt och komplicerat, kanske man skulle börja med att se hur vi kan hämta inspiration från det amerikanska och kanadensiska systemet.

Jag ska erkänna att jag inte har försökt räkna på vad en sådan här satsning skulle kosta i kronor. Jag förstår att det inte är billigt. Men vinsterna kan skördas på många olika nivåer. Och att fortbilda lärare, att höja yrkets status och attraktivitet för att få fler att både söka lärarutbildningen och att stanna i yrket – det är en ödesfråga.

Till den som tycker att det här verkar lite väl lyxigt: Jag kommer osökt att tänka på en skämtteckning som vandrar runt på det sociala medienätverket Linkedin. Den där en ekonomichef frågar en vd:

– Vad händer om vi investerar i personalen och sedan lämnar de oss?

Och vd:n svarar:

– Vad händer om vi inte gör det, och de stannar?

Den frågan tycker jag att alla skolhuvudmän skulle kunna tänka på redan i dag, och inte vänta på politiska reformer för att ge sina medarbetare en chans att växa och lära.

För övrigt …

… häpnar jag över att även denna regering ser mobiltelefoner i klassrummet som ett så stort problem att det måste utredas och eventuellt regleras av staten. Som vi belyser i det här numret så handlar trygghet och studiero i skolan om mycket mer komplexa frågor än så. Men det är väl just det som är problemet — det som verkligen skulle göra skillnad fixar man inte med en knapptryckning.