Disciplinen är död - leve disciplinen!

Om jag skulle be dig definiera begreppet disciplin med hjälp av tre synonymer – vilka skulle du välja då? För min egen del skulle det nog bli kontroll, lydnad, effektivitet. Jag vågar påstå att även ditt tankelandskap, i relation till disciplinen som begrepp, ligger i samma härad. Och det är inte så konstigt. Disciplinen har, åtminstone enligt filosofen Michel Foucault, betjänat mänskligheten i drygt trehundra år. På den tiden har vi och den hunnit bekanta oss ganska väl med varandra.

Redan i början av 1700-talet, när Newtons Principia Mathematica var rykande färsk och Europa stod på industrialiseringens tröskel, handlade disciplin i grund och botten om en effektivitetsprincip: att organisera ett mätbart rum och en mätbar tid, och att i denna rymd organisera människors aktiviteter för maximalt möjliga output.

En titt på det senaste decenniets skolpolitiska debatter ger vid handen att i stort sett samma egenskaper åkallas i dag. När Pisa-mätningarna talar sitt tydliga språk om försämrade matematikkunskaper är det disciplinen, de kvantitativa vetenskapernas samtida släkting, som återigen förväntas rida till räddning.

Trehundra år av yttre, formaliserad disciplin har inpräntats, inlemmats och införlivats av individerna själva – till den punkt där den inre disciplinen, självdisciplinen, den mjuka makten, har börjat träda i den yttre, tvingande kontrollprincipens ställe.

Detta har förstås att göra med en annan av Foucaults viktiga insikter: att makt i sig skapar individer, eller rättare sagt, att makt skapar subjekt. Det har också med följande att göra: att subjektets förmåga att göra motstånd i sig är en icke negligerbar faktor. Försumbar, förvisso, vid industrialiseringens början, men oumbärlig som faktor i samtidens disciplinära ekvation. Kanske är det sociologen Zygmunt Bauman som säger det allra tydligast: vi inträder i det postmoderna i samma ögonblick som vi inser att de traditionella auktoriteterna inte längre har oinskränkt mandat att visa massorna vägen framåt. Imperativet är nu snarare att leda sig själv, med hjälp av en etisk kompass som individerna själva har att snickra ihop.

I detta scenario är det uppenbart att disciplinen som begrepp måste omdanas. Vår för-ståelse av de krafter som motiverar och skapar ordning i människors utvecklingsprocesser är hopplöst ouppdaterad, om den lutar sig mot 1700-talets auktoritetsideal. En pedagog som i sin lärargärning låter sig betjänas av ett obsolet disciplinbegrepp är, kan det hävdas, lika illa ute som en samtida fysiker vars metoder begränsar sig till dem som Newton lanserade i slutet av 1600-talet.

Faktum är nog att pedagogens läge till och med är värre: i utbildningsvetenskapernas fall är det ju inte bara de teoretiska metoderna som utvecklats, utan undersökningsenheterna själva, alltså människorna. Dagens ungdomar, stimulerade till kritiskt tänkande och delaktighet, med idealet om ett entreprenöriellt jag skimrande vid horisonten, ligger mycket långt ifrån det subjektskap som dominerade i 1800-talets Europa och för vilket hotet om våldsam intervention var all disciplins ständigt närvarande klangbotten.

Hur tar vi oss då an utmaningen? Problemet kan faktiskt sägas vara filosofiskt till själva sin natur. Disciplinbegreppet som sådant har stelnat, stagnerat och blivit föga mer än ett slags medial paraplyskärm mot allt det som har med oordningatt göra. Men oordning har alla möjliga nyanser, liksom ordning, och vi kan inte ens påbörja arbetet om vi inte inser att ett disciplinbegrepp behöver uppdateras till att avspegla det förhållandet. Det är en reflektiv, begreppsanalytisk process som behövs – per definition filosofisk, om vi i sällskap med filosofen Gilles Deleuze och psykiatern och filosofen Félix Guattari ser begreppsskapandet som filosofins kärnverksamhet.

Ett konkret sätt att påbörja arbetet kan vara att växla över från ett diskursivt tänkande till ett mera figurativt. Fråga dig själv, till exempel, hur ditt eget disciplinbegrepp skulle kunna översättas till en bild. För egen del måste jag ange rutnätet som metafor – ett oändligt detaljerat koordinatsystem över vilket individerna ligger utspridda enligt en samordningsprincip som är dold för dem själva. Denna princip ligger alltid i en dimension högre än själva rutnätet. Min bild av den klassiska disciplinen är i hög grad linjär.

Gentemot denna bild kan vi sätta bilden av en cirkulär disciplin, en cirkulär segmentering, för att tala med Deleuze och Guattari. Här är det inte människan som massfenomen, hennes liv som en kontrollerad spridning längs oändligt detaljerade koordinataxlar, som träder fram. I stället ser vi människan som levande subjekt satt i centrum, stadd i utveckling enligt en princip som hon själv påverkar och medvetandegör.

Image may be NSFW.
Clik here to view.Disciplinen som cirkel emanerar från subjektet självt. Det omformas av samhällets diskurser liksom av sin egen förmåga att omtolka och omförhandla meningen hos dessa diskurser. Med andra ord: den cirkulära disciplinen motverkar inte individens egna intressen och livsvärldshorisont, utan samverkar med detta. Redan vid förra sekelskiftet förespråkade filosofen och pedagogen John Dewey intresse och eget engagemang som huvudmekanismerna i den enda disciplin som på riktigt är värd namnet.

Av ovan nämnda anledning måste den cirkulära disciplinen också ta hänsyn till en av den progressiva pedagogikens grundlagar: lärandet för lärandets egen skull. Denna grundlag utesluter naturligtvis inte faktorer som struktur och ordning, men den vet att varje individuell läroprocess kan komma att kräva sin egen blandning av oordning och reda, och att den behöver ett visst mått av självbestämmande över sin egen utbredning i tid och rum (ännu en anledning till att den är cirkulär, spiral-liknande, snarare än linjär!).

Men framför allt inser vi att denna kontrasterande bild av disciplinen också måste vara beredd att tillåta hopp utanför koordinat-planet. Individen måste kunna hitta egna vägar, nya lager av verklighet (stratifieringar, för att använda Deleuze och Guattaris vokabulär) och låta sina avsikter röra sig fritt över dessa lager tills de kan slå rot och utvecklas.

Detta är förstås inga praktiska riktlinjer, utan en början, ett sätt att inleda omformandet av disciplinbegreppet. Varje försök räknas och spelar roll, för vad är alternativet? Eller snarare vilken är risken, om vi underlåter att ta oss an utmaningen? Faran med att använda ett gammalt begrepp för att möta nya utmaningar är att dess användare gradvis tappar sin förmåga att stödja och organisera individernas olika utvecklingsprocesser. Disciplinen riskerar då att bli en pedagogisk myt om en gyllene dåtid där incitamenten var starka och auktoriteterna självklara. Vi får en disciplin som inte är verksam annat än som ett föråldrat gränssnitt mot verkligheten. Ett gränssnitt som tar alla sina parametrar från en svunnen tid och som inte bjuder in verkligheten till dialog förr­än den överensstämmer med den på förhand bestämda bilden. Då är vi nära filosofen och sociologen Jean Baudrillards dystopi, överförd till en pedagogisk arena. På den arenan upphör disciplinen att vara ett reellt svar på ett reellt problem och övergår till att bli en simulering. Gränssnittet skapar då sin egen verklighet, utger sig för att vara ett botemedel för symptom som det självt genererar.

För att avrundadiskussionen på något fastare mark, vill jag prova att byta ut de tre synonymer som i inledningen fick definiera disciplinbegreppet. I stället för kontroll, lydnad och effektivitet tänker jag välja avsikt, ansvar och medvetenhet. Avsikt, eftersom ingen disciplin i det postmoderna samhället är värd sitt salt om den inte anknyter till individens inre system av målsättningar och motivationer. Ansvar, eftersom en växande tillit till egen omdömesförmåga och utvecklingspotential bygger på att individen kan driva sin egen utvecklingsprocess framåt, även när yttre drivkrafter saknas. Medvetenhet, eftersom det faller på individen själv att kritiskt granska de diskurser i samhället som verkar subjektskapande, samt att utveckla en förmåga att bjuda motstånd mot dessa diskurser när så krävs. Det kan till exempel betyda att hitta kollektiva former för samverkan där ”var och en för sig självmentalitet” tidigare dominerat.

Till sist vill jag också komma med en praktisk uppmaning. Eftersom vi lärt oss av den gamle psykologen Kurt Lewin att inget är så praktiskt som en god teori, vill jag uppmana till att teoretisera, filosofera, experimentera med ditt eget disciplinbegrepp! Ringa in det med de synonymer du själv väljer. Använd dem för att bygga ihop ett nytt! Du vet att du är på rätt väg om du helt oförhappandes börjar känna dig både inspirerad och disciplinerad.

Rudolf Steiner, som grundade waldorfpedagogiken, har bland annat sagt att ett livaktigt och verklighetsanknutet begrepp är ett som stimulerar din fortsatta kreativa process och leder fram till nya, livaktiga tankar. Samma kriterium måste gälla för framtidens disciplinbegrepp. Varje början är en god början!