Serier har av tradition förväntats vara rappa och roliga. Hanna Gustavsson gör tvärtom. Långsamt, detaljrikt och inkännande tecknar hon 14-åriga Iggys liv. Nu kommer bok nummer två.
Snacka om ketchupeffekt. Först kom ingen och inga kvinnliga serietecknare, sedan några få och så – splash! – ett helt gäng smarta, vassa och upphöjda seriekonstnärer. Den rådande normen med rutor ritade av män och baserade på action i tydliga penndrag ruckades för nya, roliga frågor: Vad är och kan seriekonsten bli?
Hanna Gustavsson bidrog 2013 med sin hjärna och penna i Nattbarn, en utvecklingsroman i serieform som från början var ett examensjobb på Konstfack. Som nyskapare gör hon allt innanför boxen; stannar i smärtsamma ögonblick, nördar i detaljer och bjuder på den berörande effekt när ord pratar med bild på djupet.
Vi ses på Hanna Gustavssons arbetsplats högst upp i Konstfacks huvudbyggnad. Här huserar den ideella föreningen Transit Kulturinkubator, som via bidrag kan ge kreatörer utrymme för idéutbyte och gratis hyra under två års tid.
Hanna Gustavsson skalar apelsin och bläddrar upp bilder ur både Nattbarn och den kommande boken, Iggy 4-ever. Där står huvudpersonen och glor tillbaka under lugg, mitt i livsaptiten och vilsenheten. 14-åriga Iggy bor med sin mamma i en förort till Stockholm, har en bästis, googlar på bögporr om kvällarna och stretar på i ett ganska typiskt, vanligt tonårsliv.
Gestalten Iggy föddes när Hanna, tillsammans med några vänner, satt och läste högt ur gamla dagböcker från tonårstiden.
– Jag har själv skrivit dagbok varje dag mellan 7 och 20 års ålder. Just i tonåren är det så många starka känslor och så mycket man upplever för första gången. Det gör den tiden intressant att undersöka.
– När vi läste våra gamla dagboksanteckningar var det flera som hade berättelser om äldre killar som söker bekräftelse hos yngre tjejer, det som sedan blev ett tema i Nattbarn. Den typen av män, som övervintrar i olika subkulturer och har relationer med yngre, verkar ohälsosamt vanlig.
Till bok nummer två ville Hanna Gustavsson fördjupa sig kring klass. Huvudpersonen Iggy är – ur ett rent ekonomiskt perspektiv – arbetarklass. När kompisarna självklart vill lägga pengar på pizza eller bio ljuger Iggy och säger att hon inte är hungrig, att hon måste hem.
– Det är ju inte som om hon gör en klassanalys, snarare brottas hon med skam och skuld som ju ofta är ett första steg mot insikt.
Iggy är inte Hanna, även om Hanna kan »förstå hur Iggy tänker«. Hon växte själv upp med en ensamstående mamma i Stockholmsförorten Huvudsta, då en socialt rätt lågt rankad förort, i dag ytterligare en av de stadsdelar där hyresrätter är på väg att omvandlas till köpelägenheter för folk med kapital.
– Det var ingen idyll, men bra; nära till vatten, grönska och gårdar fulla med barn. Socialen hade flera lägenheter i vårt hus, det var ofta dramer på nätterna och många speciella människor. Men eftersom vi bodde där så länge kände vi alla, jag var aldrig rädd. Snarare lärde jag mig att se på och tycka om olika karaktärer.
Den lilla Hanna lekte, ritade och drömde om att skriva. På lågstadiet förändrades livet, hon blev retad och utfryst och klev in i mellanstadiet med en självbild som udda. Tack vare hennes idoga tecknande i pysselrummet på mellanstadiets fritids fann hon en själsfrände i parallellklassen. Så blev de kreativa tillsammans – gjorde radioprogram, tidningar, pjäser och en gemensam serie om »kriminalitet, sex och ufon«, som de ritade på så gott som dagligen under fem års tid.
– Att jag överlevde de där åren i skolan berodde också på att jag fick så mycket uppmuntran av lärare. Precis som hemma fick jag veta att jag var smart och begåvad och att jag hade något eget att ta tillvara på. Att få lysa någonstans är oerhört viktigt i den åldern.
Efter bild- och formgymnasium, och ett misslyckat försök att komma in på en filmskola hamnade Hanna Gustavsson på en förberedande konstskola, där hon blev peppad att sätta ord till sina bilder. Så kom hon in på Konstfack, och snubblade över sin egen klassbakgrund.
– Det påverkade allt; att våga anmäla mig till saker, att ta plats, hur jag löste uppgifter… Många som gick där hade vetat sedan de var små att de kunde gå på Konstfack, eftersom deras föräldrar eller släktingar gjort det. Jag fick reda på att Konstfack fanns när jag var 19 år. I början hade jag en otrolig prestationsångest och tänkte att jag borde ha stannat i mitt gamla extrajobb, hemtjänsten, i stället. Jag är fortfarande på samma ekonomiska nivå som förr, men jag har definitivt gjort en kulturell klassresa.
Varje längre serie är sprungen ur ett manus. Sedan stryker Hanna Gustavsson ner det och översätter bokstäverna till bilder i den rytm och det flöde hon vill ha.
– Nu, mot slutet, stryker jag ännu mer text. Det är ju ändå så mycket som förklaras i minspel och blickar i bilderna.
Att fördjupa sig i detaljer är en av serietecknaren Hanna Gustavssons drivkrafter. Det ger dessutom möjligheter att berätta parallella historier:
– Verkligheten är oftast bättre än fantasin. Ta tejp, till exempel. Om jag ska rita fyra tejpbitar ur fantasin blir det gärna likadana bitar, men i verkligheten är de nästan alltid olika; en stor, en lång, en avriven smal… För att inte vara begränsad till min egen tillvaro använder jag ofta foton som förlagor till olika bilder. Exempelvis har jag snott många detaljer till hemmiljöerna i Iggy 4-ever från olika bostadsbytarsajter.
Som vuxen läsare kan man följa utvecklingen i de båda Iggy-böckerna på flera sätt. En tydlig, bildlig förändring är att Iggys näsa – som på tonårsvis tycks växa i otakt med resten av ansiktet – har krympt i uppföljaren. Även Iggys mamma är mindre påträngande, valkig och hårig. Som om Iggy fått lite mer markkontakt och kan se på sig själv och omvärlden med något mer förlåtande blick?
– Jag har inte tänkt så. Däremot var det många som kommenterade Iggys näsa i Nattbarn. Om man avviker för mycket från normen uppfattas det lätt som lyteskomik. Jag tycker att det är roligt att inte spara på hårstrån och finnar och visa personer så som de kanske upplever sig själva, och tänkte att Iggy var kärleksfullt porträtterad. Men nu har jag tonat ner henne lite.
För dem som vill locka andra att rita i eller utanför rutorna tipsar Hanna om att titta på filmer som är skapade utifrån serier för att se hur texten har översatts till filmmediet – som i Persepolis, Ghost world och Sin city.
Till en grupp kan det vara bra att låna en jättehög med serier från biblioteket för att visa mångfalden och låta alla hitta sin favorit att inspireras av. Och gärna värma upp utan krav på prestation med vikgubbar eller stafett-teckning på tid.
– Jag har en vision om att begreppet »serie« ganska snart har samma betydelse som »film«, alltså att det är en teknik och en form som man kan skildra allt möjligt med, och för alla eller olika åldrar. I framtiden kanske det finns serier som vänder sig till alla typer av målgrupper och behandlar alla sorters intresseområden, både skönlitterärt och rent faktamässigt.
Hanna Gustavssons Iggy 4-ever släpps i samband med Stockholms internationella seriefestival 9–10 maj i Kulturhuset i Stockholm.
Anna Kågström