»De flesta lärare borde tjäna mer«

— Är det där vi ska vara? frågar hon sin pressekreterare och pekar mot dörren till den lilla gästmatsalen.

Lena Micko är så färsk som ordförande för SKL att hon inte ens har hunnit få tillgång till sitt ordföranderum.

Kommunernas och landstingens nyvalda makthavare slår sig ned på en stol i sitt tillfälliga arbetsrum, tar några andetag, lägger armarna i kors och svarar sedan lugnt, vänligt och metodiskt på kanonaden av frågor om kommunernas ansvar för att skolan och läraryrket är i kris.

Regeringen vill öronmärka lönesatsningen på skolans område till lärarna i grund- och gymnasieskolan. Hur ser du på det?

— Jag tycker att det är rätt politiskt att tydliggöra att grund- och gymnasieskolan är viktigast att prioritera, eftersom vi vill nå bättre kunskapsresultat där.

Borde inte förskollärarna, fritidspedagogerna och skolledarna också omfattas av lönesatsningen?

— Absolut. Man får väl se det här som ett första steg. Sedan bör man fortsätta så att fler grupper på skolans område omfattas.

Vad ska avgöra om en lärare får del av de statliga lönepengarna, enligt SKL?

— Vi tycker att det inte bara ska handla om att göra nya saker eller att tillsätta nya tjänster, utan det ska spela roll vad man redan gör. Den lärare som är duktig på att höja kvaliteten i klassrummet och som i det dagliga arbetet bidrar till att eleverna når bra resultat ska kunna premieras.

Att staten lägger sig i lönepolitiken på skolans område — vad anser du om det?

— Att det är en balansgång. I grunden är det ju parterna som har ansvaret för lönerna. Men staten har definitivt ansvar för resurserna som tillförs området. Jag förstår att regeringen vill satsa på läraryrket för att kunna lyfta skolan, utifrån Pisa-rapporter och annat. Så som ett undantag är det okej.

Kan man se regeringens ingripande som ett underkännande av kommunerna som arbets­givare?

— Kommunerna har ju inte fått de statsbidrag som fordras för att klara av åtagandena inom skolan. Nyanländas skolgång finansieras bara delvis av staten och omläggningen av gymnasieskolan var underfinansierad.

— På punkt efter punkt kan vi visa att statens finansiering av skolan släpar efter. Så jag tror att man ska vara väldigt försiktig med att kritisera kommunerna för att inte ta sitt ansvar.

Vilka risker ser du med att staten blandar sig i lönepolitiken?

— Att staten tar bort möjlighet för kommuner­na att göra de prioriteringar som är så viktiga att göra lokalt. Staten får gärna ange mål och inriktning, till exempel att resultaten i skolan behöver förbättras. Men hur detta ska genom­föras tycker jag att staten har lagt sig i för mycket. Det är en typisk lokal självstyrelse­fråga.

Finns det en risk att andra yrkesgrupper nu kommer med kompensationskrav?

— Det finns absolut en sådan risk. Vi har ju lika stora behov inom andra områden att diskutera, vården exempelvis. Men man måste kanske inse att man inte kan lösa allt sam­tidigt, utan får ta ett steg i taget.

Söktrycket till lärarutbildningarna ökar, men är fortsatt mycket lågt. Vilket ansvar har kommunerna för det?

— Där kan jag vara självkritisk. Det är för få kommuner som har beskrivit vilka möjligheter det faktiskt finns att utvecklas som lärare.

Har kommunerna varit för dåliga på att ge lärarna bra lön?

— Jag skulle vilja säga så här: Kommunerna har väldigt många uppdrag och har inte fått finansiering för alla dessa. Men jag upplever att de allra flesta kommuner i dag är medvetna om att vi måste få upp lön och villkor för lärare.

Borde lärarna tjäna mer?

— Ja, de flesta lärare borde tjäna mer. Lönen spelar roll i sammanhanget.

Läraryrkets status har sjunkit sedan kommunerna tog över skolan, liksom elevresultaten, medan skillnaderna mellan skolor ökar.

Är det dags att förstatliga skolan?

— Nej. Det är en myt att en statlig nivå skulle vara bättre, det finns ingen forskning och inga erfarenheter som pekar på det. Innan kommunaliseringen fanns det en kritik om att det var för långt till huvudmannen.

— Trots alla fel och brister som finns i en kommunalt styrd skola, är det avgörande att medborgare och skolpersonal har nära till en kommunledning om man vill föra en dialog. Jag tror att det minsta vi behöver i skolan nu är en diskussion om en jättestor organisatorisk förändring

En ny rapport från Skolverket visar att barngrupperna på fritids blir större och antalet anställda per barn färre.

Varför låter kommunerna den utvecklingen fortsätta?

— Det handlar om att fokuset på skolan och resultaten har gjort att andra verksamheter har fått stå tillbaka. Då har fritids hamnat i strykklass.

Finns det något som tyder på att kommun­politikerna nu tänker om och att utvecklingen på fritids kommer att vända?

— Jag hoppas och tror det, utifrån insikten att vi inte får tappa bort barn som behöver det kompletterande stödet som finns på fritids.

Hur ser du på ett kommunalt veto mot fri­skolor?

— Jag var med och drev igenom detta på min egen partikongress. Vetot är helt enkelt en fråga om att använda våra gemensamma resurser på det klokaste sättet. Om en liten kommun redan har en skola är kanske inte etablering av en ny friskola det bästa alternativet.

Kan inte ett veto leda till att många rödgröna kommuner stoppar friskolor av ideologiska skäl och att familjerna som bor i dessa kommuner inte får möjlighet att välja friskolor?

— Nej, jag tror att det är en överdriven rädsla. De flesta kommunpolitiker är kloka och pragmatiska. De ser till vad som behövs och gör det i dialog med medborgarna. Vill människor ha något annorlunda kommer politikerna att ställas till svars för det.