Samtidigt kan man av intervjun med Skolinspektionens representant för utvärderingen av förskoleklassen, Johan Dahl, utläsa att de inte sett mycket av läroplanens långsiktiga mål i förskoleklassens planering. Det framgår också att det saknas systematisk planering, uppföljning och utvärdering, samt att vissa klasser arbetar mer tematiskt som i förskolan, medan andra har tagit till sig skolans mer ämnesspecifika struktur. Detta tror jag är själva kärnan i problematiken. Två olika traditioner och synsätt på barn, deras lärande och lärarens roll i detta möts förskoleklassen.
Birgitta Davidsson visade i sin avhandling om samverkan mellan förskoleklassen och skolan från 2001, att samlingen blev en viktig situation i vilken förskolläraren och grundskolläraren kunde börja samverka, eftersom det var den situation i förskoleklassen som mest likande skolans struktur. Å ena sidan handlar förskoleklassen om att utveckla en didaktik som är lärandeorienterad, det vill säga där läraren har intentioner om vilka lärandeobjekt och mål man ska guida barn mot. Å andra sidan handlar det om pedagogiken – en pedagogik där utvecklande kommunikation mellan lärare och barn och mellan barn äger rum. Detta är ju en utmaning både för den traditionella förskolepedagogiken och skolpedagogiken, där ”görandet” och aktiviteter varit centrala, ett synsätt som vi måste ifrågasätta utifrån nya teorier om lärande. Kanske är ett av problemen att man tänker i termer av att man ska ta det bästa från förskolan och det bästa från skolan, när det egentligen handlar om något annorlunda än dessa båda skolformer.
Barn börjar skolan i olika åldrar i olika länder, och allt fler länder inrättar i dag någon form av skolförberedande år före skolan för att barnen ska komma rustade till skolan på bästa sätt. En viktig aspekt är då att det finns en gemensam syn på vad detta skolförberedande är, något som ska leda till att barn både växer i sin identitet som en lärande person som kan lära sig och identifierar sig som en medmänniska som vill andra människor väl, det vill säga början till att bli en samhällsmedlem som kan påverka i ett demokratiskt samhälle. Självklart skiljer detta sig åt i olika kulturer, men i vår kultur säger vi att vi är barncentrerade och lyssnar på barn. Om vi gör detta kommer vi att se, som Helena Ackesjö visar i sin avhandling, att barn är mest upptagna av en social trygghet, där man har sina kompisar att vara med. Det är detta som är utmaningen för de som är verksamma inom förskoleklassen – att kunna inspirera, stötta och utmana i riktning mot vissa mål, samtidigt som barns eget meningsskapande och intresse måste få utrymme. En pedagogik som borde fungera lika bra i förskolan, förskoleklassen och i grundskolan, men där är vi tyvärr inte ännu i mer generella termer! Men vill vi sätta barns framtid i centrum gäller det att använda sig av nya teorier och använda sig av både kommunikation och metakommunikation för att hjälpa barn att få syn på sig själva som lärande personer.