Boken består av fem kapitel, varav det första har rubriken Barn och barndom av vår tid, där författarna deklarerar att man vill presentera en ny syn på barnet, som skapare av sin egen kunskap och egen identitet. Man skriver att dagens utvecklingspsykologi utgår från ett ”rikt” barn, som är aktivt, kompetent, forskande och meningsaktör i sitt vardagsliv, till skillnad från tidigare uppfattningar och bilder av barn och barndom. Även ny internationell forskning har lett till att man kan se att all utveckling äger rum i en kontext, och många av dem som arbetar med utvecklingspsykologi gör kopplingar mellan sociologi och traditionell utvecklingspsykologi.
Kapitlet ger också en beskrivning av tidsepokerna modernitet och postmodernitet och kopplar detta till hur barnets utveckling påverkas av de samhälleliga förutsättningar och krav som ställs. Man konstaterar att det inte finns någon tidlös sanning om barn eller barns utveckling och att bildning och barns bildningsprocesser kommer att bli viktiga för pedagoger i förskolan. Bildning beskriver författarna som ett begrepp som innefattar både en samhällelig och en kulturell process, där människan genom social interaktion aktivt är med och förändrar kultur och sin omgivning.
I det avslutande kapitlet, som har rubriken Att förstå barn, lyfter man också fram att utvecklingspsykologi handlar lika mycket om mig själv som pedagog, som om barnet. Att jag som pedagog befinner mig i ett samspel, inte bara med barnet utan också med min egen kunskap om barn, där både erfar-enhet och teoretiska kunskaper har betyd-else. Även att övrigt sammanhang – förhåll-ande till föräldrar, kollegor med flera ingår och avgör hur det kommer att påverka situation och samspel.
Tillsammans bildar dessa två kapitel, som jag ser det, en ram för bokens innehåll och intention och gör att den känns tidsenlig och angelägen för mig som pedagog att ta till mig.
Kapitel två, tre och fyra behandlar livsteman som barn möter under sin uppväxt. Kapitlen bidrar med värdefull kunskap kring olika teorier och ger en bra överblick av de kanske mest kända pedagogerna och vetenskapsmännen, som haft betydelse för hur vi ser på barns utveckling och lärande i dag.
Kapitel två – Att vara i samspel, behandlar hur viktigt samspel och relationer är för utveckling. Författarna tar upp det tidiga samspelet när barnet är nyfött och hänvisar till Daniel Sterns teorier, liksom objektrela-tionsteori och teori om anknytning, där vi får hänvisningar till bland andra Winnicott och Bowlby.
I kapitel tre – Att uppleva sig själv som själv diskuteras vad personlighetsutveckling handlar om och vilka processer som anses viktiga för en individs upplevelse av en egen identitet. Könsidentitet, behov- och motivationssystem, temperament, affekter, emotioner och känslor är några delar som blir belysta.
Att förstå omvärldenär rubriken på fjärde kapitlet och det handlar om lärande och kunskap. Vi får möta teorier om lärande, språk och lek och författarna hänvisar till bland andra Piaget, Vygotskij, Leontjev och Bruner, men behandlar även både äldre teorier om intelligens liksom teorin om multipla intelligenser.
Varje kapitel har en avslutande sammanfattning med uppmaning till pedagogen att göra en egen reflektion, kallad ”Vad händer nu?”. I det fjärde kapitlet knyter författarna an till Sheridan, Pramling och Johanssons studie om olika typer av kvalitativa lärandemiljöer i förskolan och skriver att de själva är övertygade om att ett lekpräglat förhållningssätt bäst stödjer små barns utveckling i riktning mot att bli kompetenta tänkare.
Boken är lättillgänglig och mycket läsvärd och jag hoppas att den kommer att användas i förskollärarutbildningen. Även de som redan arbetar i förskolan på olika sätt anser jag kan ha mycket nytta av boken.