Tydlig början, tydligt slut

Det tar några minuter innan alla är på plats. I dörröppningen skakar eleverna hand med läraren Anette W Markström och lämnar över kontaktboken som har varit hemma över natten. Utöver läraren finns här även en fritidspedagog och en resursperson. Och så finns det ju två vuxna till i dag, reportern och fotografen. Barnen är förberedda på besöket och tittar intresserat på oss – eller kanske mest på den stora kameran. Som alltid inleds dagen med en liten prata-av-sig-stund.

– Kom ihåg, ni får ordet en gång var, påminner Anette W Markström.

Drygt 20 händer fladdrar i luften. Vi får reda på vem som ska leka med en kompis på fredagskvällen och vem som ska till simhallen efter skolan.

– Sådär ja, nu ska vi se vad som händer i dag. Jag går in i mitt lilla hörn, säger läraren och kryper upp mellan fönstret och det vänstra hörnet av vita tavlan.

Senare ska hon berätta att hon alltid säger att ”nu går jag in i mitt lilla hörn”. Samma signalord varje dag; läraren går till sitt lilla hörn – nu är det schemagenomgång som gäller.

Tydlighet och igenkänning är vad som gäller i Anette W Markströms klassrum. Vi har hittat till henne via specialpedagogerna i den centrala elevhälsan i Finspångs kommun. Kommunen har nyligen genomfört en utbildning om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, npf, för alla pedagoger i grundskolan och förskolan

Hos Anette W Markström ska jag få se ett arbetssätt och en klassrumsmiljö som bygger på kunskap om vad elever med en npf-problematik behöver. Utan att gå in på specifika elevers behov, konstaterar läraren att hon har god användning av det arbetssätt som hon av erfarenhet vet fungerar för elever med npf.

Anette W Markström står i sitt lilla hörn och pekar på den vågräta linjen vid den vita tavlans överkant. Med egenhändigt tillverkade bilder visas hur de fyra grupperna röd, grön, blå och gul växelvis under förmiddagen har antingen arbetspass med Anette i klassrummet eller lässäga med fritidspedagogen. Lunch och rast har sina bilder, och mot slutet av linjen ser vi hur färggrupperna smälter samman i helklass efter lunch.

De gula och blå lämnar klassrummet – först gul, sedan blå. Det gör att fem, sex elever förflyttar sig samtidigt. Det är aldrig så att helklass, eller ens halvklass, får lämna rummet samtidigt. Så lugna förflyttningar som möjligt, är devisen.

Nu är detbara ett dussintal elever kvar i klassrummet och läraren ger dem instruktionerna för de kommande 40 minuterna. Sex punkter, alla bildsatta och utplacerade i ett lodrätt schema på vita tavlan.

– Varje lektion är uppbyggd av flera korta moment, som eleverna känner till väl och i vissa fall gör flera gånger i veckan. Barnen följer punkterna på schemat och ser vilket material som tillhör varje uppgift, förklarar läraren när eleverna har satt i gång att arbeta.

Det allra viktigaste med schemat är att eleverna ska veta när de är färdiga och vad de ska göra då, tillägger hon. De vet att de förväntas göra till och med punkt sex, och därefter får de gå över till bilderna som hänger ”under strecket”: läsa bok, rita, bygga, pussla eller spela spel.

Denna lektion är det en skrivremsa på punkt ett. Den tar ett par minuter att göra. Därefter följer en bild på matteboken, där sidan 13 ska göras.

– Nu ska jag slå ihop boken och göra Bamse, förklarar Embla Wiggström när hon har räknat klart sidan.

Efter en handfull olika skriv- och matteövningar hamnar eleverna, i olika takt, på nummer sex, som är att rita. För att eleverna ska veta hur länge de ska rita – och inte bara slarva igenom teckningen – får de hämta varsitt femminuters-timglas.

– Då blir uppgiften greppbar, säger Anette W Markström.

Timglasen används även vid andra uppgifter under skoldagarna. Avgränsningen i tid ger trygghet.

Theo Österberg-Hagström har en egen brevlåda fastsatt vid bänkens kortsida. Där ligger det material som han behöver under lektionens gång: skrivremsan, matteboken, linjalen med mera.

– Den är jättebra, säger han och låter oss villigt fotografera.

En klasskamrat blir nyfiken och frågar varför Theo har den där brevlådan.

– För att det blir enklare för mig. Annars tar det flera timmar för mig att leta efter sakerna i min bänk, säger han utan omsvep.

Brevlådan är något som läraren har använt i tidigare klasser. Men på omvänt sätt; lådan var tom när lektionen började.

– Då använde jag brevlådan med en pojke med autism, som aldrig ville visa vad han hade gjort. Allt eftersom han blev klar med uppgifter lade han sakerna i brevlådan så att jag kunde plocka dem där.

Sakta men säkert betar eleverna av punkterna på tavlan. För att alla elever ska hinna till det fria valet under strecket, får en del elever välja mellan exempelvis fyran och femman. Anpassning av uppgifter är något som flera elever har nedtecknat som ”extra anpassningar” i sina individuella utvecklingsplaner.

En efter en går eleverna över till under strecket-aktiviteten. De blir då tilldelade varsin golvruta av läraren. Rutorna är markerade med färgad tejp.

Arina Nikonova får gula rutan och väljer att spela spel medan Jordan Larsson får den blå rutan och vill bygga lego.

– Rutorna gör att eleverna vet var de ska vara och inte ringlar runt. Det blir heller inget snack om vem som ska vara med vem. I min förra klass sa de själva på vårterminen i tvåan att de var för stora för rutorna, och då tog vi bort dem.

Dagen fortsätter i samma anda. Tydliga ramar för varje lektionen som i sig består av många korta, väl avgränsade moment. När vi så småningom, efter såväl pulkaåkning som so-lektion om guden Oden, sitter ner i ett tomt klassrum, ber jag Anette W Markström förklara ytterligare vad hon gör som gynnar elever med en neuropsykiatrisk problematik.

– Synstödet är jätteviktigt. Jag sätter på förhand upp bilder för alla moment under lektionen, och jag ritar även mycket på tavlan under genomgångarna. Jag får så klart använda mina raster till att sätta upp nya bilder, men det är det värt.

Flera av eleverna behöver inte skriva av sådant som hon skriver på tavlan, utan får det nedtecknat på ett eget papper. En annan uttalad extra anpassning för vissa elever är att läraren hjälper dem att sätta in material på rätt plats.

– Och prata nära barnet! Stå inte på långt håll och ropa vad det ska göra. Gå fram, så att eleven förstår att det gäller henne. Det låter självklart, men är viktigt att påminna sig om.

Inför exempelvis utflykter använder sig Anette W Markström av så kallade sociala berättelser.

– Man kan se det som tecknade handböcker i hur jag förväntas uppträda i en ny situation. Jag har gjort en handbok om att åka buss. Vi har också en handbok för matsalen som visar hur grupperna samlas på sina respektive platser utanför matsalen, hur de sedan hämtar maten och så vidare.

Hon låter också barn vara inne vissa raster.

– Om jag vet att exempelvis idrotten har varit jobbig för någon, då är det viktigt att inte låta rasten bli ännu ett misslyckande. Då låter jag i stället eleven vara inne med mig och en kamrat. Det ska kännas som ett erbjudande, inte en bestraffning.

I en tidigare klass hade hon en elev med en neuropsykiatrisk diagnos som alltid kom till klassrummet redan halv åtta på morgonen.

– Det blev en behagligare start för oss båda. Vi vann på det i längden.

Det är inte så vanligt att barn har en npf-diagnos när de börjar lågstadiet. Däremot händer det att diagnoser fastställs under årskurserna. Då har Anette W Markström redan varit inbegripen i den pedagogiska utredningen och vet vad barnet har svårt för. Hon låter inte bli att npf-anpassa undervisningen i väntan på diagnos. De metoder som är bra för elever med sådana svårigheter, är bra för alla, menar hon.

– Däremot ger ju en diagnos en djupare förståelse av barnet och jag kan behöva tänka igenom vilka ytterligare anpassningar jag behöver göra. Men en diagnos innebär inte att jag ändrar mitt förhållningssätt, eftersom hela mitt arbetssätt redan är riktat mot dessa barn.