Bildning kan inte redovisas i prov, säger bildningsvurmaren och idéhistorikern Sven-Eric Liedman. Skolan borde fokusera mer på att väcka nyfikenhet och lust att söka kunskap. Och i det spelar de estetiska ämnena en viktig roll.
– Bildning är en livslång process. Utbildning, däremot, kan liknas vid en deg som ska kavlas ut. Något som har en början och ett slut. I skolan behövs båda delarna, säger Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.
Hur det står till med det i praktiken är svårt att svara på generellt, tycker han och levererar en ganska dyster bild av skolvardagen, där vissa lyckas få till det även om politiken sedan länge har dragit åt ett annat håll. Allt ska kunna mätas och dokumenteras. Lärarnas roll är i huvudsak att dirigera eleverna mot fixa kunskapsmål och förmedla kunskap inför proven. Lust, aktivitet, nyfikenhet och undervisning som berör på djupet har hamnat i skymundan av administration och måluppfyllelse. De »viktiga« ämnena som matematik, svenska och engelska lyfts fram medan allt det andra placeras i en sfär vid sidan av. Och lägst i rang finns de estetiska ämnena.
– Det är en galen föreställning att det ska vara så och en bidragande orsak till att kunskapsklyftorna ökar, säger Sven-Eric Liedman.
Samtidigt är han glad över den mer optimistiska synen på människans utvecklingsmöjligheter jämfört med den som förmedlades när han var ung, att man nådde sin intellektuella topp vid 20 års ålder för att sedan rasa utför.
– Det gjorde mig rätt så skraj, säger han och skrattar.
Estetlärare som Uttryck har pratat med säger att de fördjupade kunskaper som skulle kunna kallas bildning kommer i sista hand eftersom så mycket ska hinnas med. »Det är snabba ryck och mer bredd.« »Åsikter premieras även om det är ytliga.« »Allt ska kunna användas.« Elevernas brist på baskunskaper och ointresse för vissa »gammaldags« kunskaper är ytterligare några hinder som de upplever.
Själv hoppade Sven-Eric Liedman av från den traditionella skolan, som han upplevde var ointressant, när han var 14 år och började läsa på Hermods. I och med det började han ta ansvar för sitt eget lärande och fick genuin lust att lära sig saker.
På frågan om det är rimligt att förvänta sig att få till ett bildande klassrumsklimat med tanke på lärarnas arbetsbelastning, elevernas olika förkunskaper och motivation blir svaret:
– Jag tror inte att det är orimligt. Processen startar alltid från där man är och alla har sina utgångspunkter. Huvudsaken är att få med alla. Men när all kunskap, som nu, ska hämtas från texter och Internet och bara vissa ämnen premieras bäddar man för passivitet och att vissa känner sig utanför. Därför är de estetiska ämnena oerhört viktiga, säger han.
Även i handgriplig mening. I exempelvis musik är de aktiva, skapande momenten ofrånkomliga, då det inte går att bara upprepa och reproducera. Får man ägna sig åt det kan man ta till sig kunskap bättre även i andra ämnen. Därför anser han att estetämnena måste komma tillbaka med full kraft i gymnasiet.
– Det har skett en stor förändring i synen på kultur de senaste decennierna. Tidigare var de flesta politiker måna om att visa att de var någorlunda insatta. Nu är det bildade borgerskapet nästan helt borta. Att elever i musikklasser ofta har generellt goda resultat har inte påverkat politiken, men jag är övertygad om att det är en motreaktion på gång.
Sven-Eric Liedman har inga magiska knep för hur skolan kan bidra till elevernas bildning. Pedagogisk skicklighet har betydelse och att vara rörlig i klassrummen, men det allra viktigaste menar han är att läraren själv är engagerad, nyfiken och tycker att det är spännande att söka kunskap.
– Det smittar av sig på eleverna och väcker lust som lever kvar även utanför skolan. Jag tror att lärarna måste försöka skaffa sig det mått av frihet som överhuvudtaget är möjligt. Min egen taktik mot en växande administration är att fylla i alla blanketter men utan att lägga något krut på det för att få loss mer tid till undervisningen.
Vad kan en bildande undervisning handla om i de estetiska ämnena? Ska man utgå från elevernas kultur för att väcka intresse eller fortsätta förmedla det som kallas för vårt kulturarv.
– Personligen tycker jag om de gamla klassikerna och anser att skolan ska erbjuda en bred repertoar för att ge något mer än det som eleverna redan har tillgång till. Diskussion är en viktig del, att skaffa sig ett eget omdöme och kunna argumentera för sina åsikter.
– Det är kanske är en utopi men jag skulle önska att de estetiska ämnena höll ihop mer med de övriga ämnena. Det finns naturliga kopplingar mellan dem och allt annat skolan lär ut, som historia, språk och matematik.
Sharon Riderär professor i filosofi vid Uppsala universitet. Tillsammans med en grupp forskarkollegor ska hon försöka kartlägga den rådande synen på vad utbildningen ska innehålla och leda till och hur bildningsbegreppet definieras. Det treåriga projektet »Vad ska en svensk kunna?« är finansierat av Vetenskapsrådet och svaren söks på bred front, i läroplaner, riktlinjer, fortbildningar och lärarutbildningar.
– Det har varit mycket diskussion om utbildningens struktur, effekter och finansiering men inte om den mest grundläggande frågan: Vad man vill uppnå? Det talas exempelvis om anställningsbarhet, flexibilitet och demokratifostran men det är oklart vad som egentligen menas och om det finns något mål som är viktigast, säger hon.
Sharon Rider är kritisk mot att universitetsutbildningarna i dag blir alltmer nischade mot bestämda yrken. Hon tycker att det vore bättre om alla fick möjligheten till en bredare utbildning, oavsett vilket yrke man överväger.
– Att vara utbildad är inte samma sak som att vara bildad. Bildning handlar om en uppövad förmåga att använda sig av sina kunskaper och färdigheter så att man kan pröva sina egna och andras tankar och beslut. Och att kunna formulera sig tydligt i tal och skrift, argumentera och förstå andras argument och bättre kunna föra och begripa mer avancerade resonemang.
Argumentet att estetisk bildning skulle handla om högkultur för eliten, något som var och en som önskar det får skaffa sig på andra håll än i skolan, avfärdar hon bestämt:
– Att tänka så är ytligt och oschysst eftersom det finns de som får det och de som inte får det i sin hemmiljö. Alla ska ha samma villkor. Det fanns en tid när bildning var ett privilegium som man föddes in i. Det tror jag inte så många är beredda att försvara längre.
– Därför tycker jag också att det är fel att välja bort vissa delar av undervisningen av rädsla för att eleverna ska tycka att det är tråkigt. Det valet kan de göra senare om de vill.
Precis som i andra ämnenär man av olika skäl olika bra när det gäller de estetiska ämnena, liksom att det finns bra och mindre bra kultur, anser Sharon Rider. Hennes uppfattning är att det finns en överdriven rädsla för vilka konsekvenserna blir om man pratar om det i stället för att acceptera det och låta eleverna känna tillfredsställelsen i att träning leder till självförbättring.
– Jämför man exempelvis Blondinbellas sätt att formulera sig med Shakespeares är det självklart att Shakespeare är bättre. Och en felaktig ton är en felaktig ton. Det tror jag alla kan vara överens om. Samtidigt ska man ha sakliga skäl till varför något är bra eller dåligt. Det ska inte bygga på känslor och eget tycke. Det är just därför det är så viktigt med bildande utbildning, för att kunna styra sig själv, ta eget ansvar och inte vara passivt offer för omgivningen tycke eller de egna känslorna.
Stora, omvälvande samhällsförändringar brukar leda till ett ökat filosoferande kring de grundläggande frågorna, som vad vi värderar högst i samhället och vad vi önskar våra barn och barnbarn, berättar Sharon Rider. Då brukar även frågan om vad utbildning ska handla om artikuleras. Precis det håller på att hända här och nu. Med en ökad migration och globalisering, i en tid då fler saker är instabila och allt mer ansvar läggs på individen kan det vara nödvändigt att omdefiniera begreppen.
– Bildningsidealen är alltid tidsbundna. Vi måste reda ut vad det gemensamma är, som alla ska få med sig för att Sverige ska kunna fungera som ett civilt samhälle även fortsättningsvis.
Maria Nöjd