Broderier i Brandbergen stärker identiteten

De flesta som forskat om begreppet identitet framhåller att det är ett vagt begrepp, men att en människas identitet både handlar om vem hon är, känslan av att höra hemma i sig själv på ett individuellt plan, samt att ha en kollektiv tillhörighet. En ung person som ska bygga en identitet som individ måste känna sig som en del av samhället, ha tillhörighet till en grupp och förstå omgivningens kulturella uttryckssätt.

I ett mångkulturellt samhälle som Brandbergen, med elever från i stort sett hela världen, finns få enhetliga kulturella koder att ta till sig, förkasta eller förhålla sig till. Konflikter och motsättningar uppstår och många blir benägna att sluta sig till den egna etniska gruppen, där det är lättare att bli accepterad och där man lättare förstår koderna.

Asta Levinsson Persson har arbetat som textillärare i Brandbergens skola sedan starten för drygt 35 år sedan. Ett par mil söder om Stockholm byggdes här under miljonprogramsåren på 70-talet ett nytt samhälle som döptes efter en skogsbrand på 40-talet.

Asta Levinsson Persson sysslar inte så mycket med klädsömnad på högstadiet. Elevernas förmåga att uttrycka sig och utforska sin identitet genom att sy kläder är begränsad. Det är svårt att sy kläder som både speglar och utvecklar ett personligt uttryck och som är av sådan kvalitet att elever bär dem med stolthet. Visst får de sy, laga och ändra kläder här, men det är inget huvudspår.

Asta Levinsson Perssons krav på kvalitet gör att hon vill att eleverna ska få tid att fördjupa sig i ett arbetsområde. När de är klara ska eleverna känna att de både utvecklats och förstått lite mer av vilka de är och vad de kan åstadkomma.

Broderi utvecklar dessa kvalitéer och eleverna i salen jobbar koncentrerat med sina broderier, även om några smågnabbas en del. En kille säger att han inte vill att hans farsa ska se honom sitta och brodera – att det är omanligt. Men han säger det med ett leende och det är svårt att veta om han bara skojar.

Jag tänker på Petter Helsings konstprojekt för några år sedan ”I ett hus i skogens slut”, ett broderiprojekt där han samlade berättelser från människor från Flemingsberg som sedan växte fram till små maskinbroderier. Under utställningsturnén broderade besökarna scener ur sina egna liv, broderierna speglade både människors identitet och det vi har gemensamt: viljan att skapa något vackert, behovet av kärlek, vänner och sammanhang.

Asta vill att tonåringarna i slöjden åstadkommer något som överlever dem själva, slöjdalster som med beundran kommer att beskådas av människor i generationer. Hon vill att eleverna ska ha ett evighetsperspektiv på det som görs i slöjden. Identiteten formas i slöjden genom att eleverna får pröva gränserna för vad de kan skapa.

Eleverna jobbar med sina broderier i minst en termin. Utan ordentligt med tid blir det broderier utan identitet – som hjärtan, emblem och opersonliga märken. Asta vill försätta eleverna i det meditativa flow som skapandet kan innebära då tid och rum försvinner.

Hon kan ofta, men inte alltid, spåra elevernas bakgrund, etnicitet eller vad de varit med om i broderierna.

– Det kan vara färgerna som eleverna väljer eller olika symboler. Men jag märker också att vissa elever inte vill att deras bakgrund ska synas i broderierna, säger Asta som tror att broderiet stärker elevernas självkänsla genom att de vågar pröva nya vägar och utforska vilka de är.

Jag samlar några elever och talar med dem om hur man uttrycker vem man är och vilken grupp man vill tillhöra i skolan. De är alla överens om att det gör man i alla fall inte genom att sy kläder i slöjden, utan snarare genom de kläder man väljer att köpa, eller har råd att köpa.

Det är två tjejer och två killar. Flickorna ger intryck av att vara mer säkra än pojkarna i sin klädstil och lägger ner mer tid inför skoldagen på att välja dagens outfit.

– Det tar ganska lång tid på morgonen att tänka igenom vad man vill ha på sig. Det är viktigt att kläderna sitter bra och matchar vandra, säger Yasmin Javadzaden.

Leah Deriba är den i gänget som är mest modeintresserad och som gärna hänger på modebloggar för att se vad som är inne och handlar på nätet för att hitta kläder som inte alla andra har.

De är överens om att man visar sin personlighet och vem man är genom sina kläder, även om man inte har någon utpräglad stil. Är man mer utåtriktad klär man sig i mer färgstarkt, är man mer tillbakadragen så bär man dämpade färger som inte sticker ut.

De säger först att de inte bryr sig speciellt om märkeskläder, men det visar sig vara en sanning med modifikation. Både Leah och Yasmin är mycket fästa vid sina rosa Conversesneakers.

– Man vill ju inte gå omkring i ett B-märke och man vill visa att man har råd med Converse. De som inte har det köper fejk-Converse, säger Yasmin.

Marcus Wikzéns kläder är genomgående märkeskläder. Han är från topp till tå klädd i skejtmärken. Luvjacka från Sweet och skorna kostar mer än Converse.

– Jag är ju skejtare och det vill jag visa genom kläderna, säger han.

Alla framhåller de att kläderna vid en första anblick – som inget annat – förmedlar vad en person står för, oberoende om det är avsiktligt eller ej. Genom kläderna kan de ofta avgöra i vilket område ungdomar på stan hör hemma.

– Ser man någon som kommer ut från NK i bara dyra märkeskläder så antar man att hon kommer från Östermalm, Lidingö eller något annat rikt område. Är det en kille med mjukisbyxor och sne-keps kommer han antagligen från förorten, säger Yasmin.

De tror inte heller att det skulle fungera att komma till skolan i Brandbergen med backslick-frisyr och kläder från Louis Vuitton, även om man hade råd.

Men klädstilar har naturligtvis mycket att göra med tillgång till pengar. Enligt Rädda Barnen ökar barnfattigdomen, speciellt i de fattigare förortsområdena. Många ungar här får nog nöja sig med fejk-Converse.