Under andra världskriget trotsade soldaten Gustaf Vinthagen sina chefers order och släppte in judiska båtflyktingar i Sverige. För det ställdes han inför rätta och hamnade i militärfängelse.
Men för sina efterlevande har han blivit en stor inspiration. Hans son blev en ivrig beundrare av Mahatma Gandhi – och nu för barnbarnet familjetraditionen vidare. Stellan Vinthagen har genomfört en lång rad civila olydnadsaktioner mot kärnvapenbaser och vapenfabriker, och blev nyligen utsedd till världens första professor i ickevåld och civilt motstånd vid amerikanska University of Massachusetts.
– Det är första gången det har varit en merit på anställningsintervjun att jag har suttit i fängelse, säger Stellan Vinthagen och skrattar.
Den unika professurenär en donation från en familj inom det amerikanska kväkarsamfundet. Det är en kristen frikyrkorörelse med en lång tradition av civil olydnad och kamp mot bland annat slaveriet och militärindustrin. Familjen vill vara anonym, men de är akademiker som var aktiva i medborgarrättsrörelsen under 1950- och 1960-talet, och som nu har fått ett stort arv de vill använda för att bygga en bro mellan forskning och aktivism.
I tjänsten ingår tre månaders undervisning per år på University of Massachusetts i den lilla universitetsstaden Amherst i nordöstra USA. I övrigt har Stellan Vinthagen relativt fria händer. Uppdraget är att forska om civilt motstånd. Men också att medverka till att forskningsresultaten gör skillnad på riktigt. Därför finns det en frikostig resebudget som ska möjliggöra att han åker runt till aktivister över hela världen.
– Det finns en kunskap om att ickevåldsmetoder kan vara oerhört effektiva och jag tror att vi akademiker kan bidra till att motståndet i olika länder byggs på den här forskningen.
Aktivister har oftast varken tid eller möjlighet att sätta sig ner och se hur andra rörelser har gjort. Den lyxen har akademiker.
Vi träffar Stellan Vinthagen i hans hem i ekobyn Utsikten på Orust i Bohuslän. Ett drygt dussin hus byggda i miljövänliga material ligger utspridda i sluttningen ner från skogskanten. Från toppen är det vacker utsikt ut över en mindre sjö där det också finns en gemensam bastu. När Stellan Vinthagen senast kom hem från en av sina resor till USA var det första han gjorde just att sätta på bastun och bada i en isvak.
Men nu har vintervädret förbytts till västkustens allra värsta regnväder och han drar upp luvan medan han visar runt oss i byn. Trots att han har bosatt sig i en ekoby ser Stellan Vinthagen sig själv som en storstadsmänniska. När han var ung flyttade familjen runt mycket, men i vuxen ålder bosatte han sig i Göteborg där han engagerade sig i olika folkrörelser och framför allt i plogbillsrörelsen. Under 1980- och 1990-talet genomförde han civila olydnadsaktioner mot kärnvapenbaser i Tyskland, vapenfabriker i Sverige och kärnvapenindustrin i England. Sammanlagt har han suttit ett år i fängelse för de aktionerna, och han är också en av initiativtagarna till Ship to Gaza, en organisation som fyllde lastfartyg med varor och förnödenheter och åkte ner till Gaza i ett försök att bryta Israels blockad. Det slutade med att israelisk militär stormade en av båtarna, dödade nio personer och utvisade de andra.
– När jag var ung och pappa pratade om ickevåld tyckte jag det verkade kraftlöst. Det var först i mötet med civil olydnad och plogbillsrörelsen som jag såg att det kunde vara något kraftfullt och att det hade en stark symbolik. I plogbillsrörelsen trotsade vi statens lagar som skyddar vapenhandeln – att vi tjänar pengar på att andra dödas är verkligen perverst – samtidigt som vi inte bad någon annan lösa problemet utan själva gick och avrustade vapnen.
Även om Stellan Vinthagen har deltagit i flera aktioner tycker han inte att det per automatik är rätt med civil olydnad. Det beror på situationen.
– Men det finns en vanemässig lydnad, där vi gör oss till redskap för andras intressen, som är oerhört farlig. Det är så vi låter miljöförstöring fortgå och det är därför vi låter vapenexporten till länder utanför Skandinavien fortsätta trots att majoriteten av folket är emot dem båda.
Intresset för att studera och forska om aktivism väcktes ur frustrationen av att de rörelser han själv varit aktiv inom hade svårt att bli relevanta och skapa verklig samhällsförändring. Det gällde till exempel plogbillsrörelsen som aldrig blev särskilt stor och kampen mot vapenexport där utvecklingen gått i motsatt riktning. Sveriges export av vapen har ökat i stället för att upphöra.
2005 doktorerade Stellan Vinthagen vid Göteborgs universitet med avhandlingen Ickevåldsaktion – en social praktik av motstånd och konstruktion och därefter har han fortsatt att studera ämnet på Göteborgs universitet fram tills han i somras fick professuren i USA.
Ett resultat av den forskning som bedrivs inom området är att det är dubbelt så effektivt att använda ickevåldsmetoder jämfört med våldsamma metoder. Det visar den kvantitativa studien Why resistance works, där forskare i USA har samlat data från drygt hundra års folkliga kampanjer eller gerillarörelser som antingen försökt störta en regim eller bryta loss en provins ur en stat.
– Traditionellt sett har man trott att det krävs våld i den typen av svåra kamper. Det har revolutionsforskning, gerillarörelser och terrorister sagt. Men det visar sig att det är helt motsatt. Det har också visat sig att vid motstånd i de mest hårdföra diktaturerna är ickevåld vanligast.
Det som håller Stellan Vinthagen fast i engagemanget är alla de människor han möter under sina resor.
– Inte minst aktivister i tredje världen. De agerar under helt andra omständigheter. I Turkiet har jag intervjuat aktivister som tränar i att uthärda tortyr innan de ska göra vapenvägran och i Indien känner jag akademiker som valt att flytta ut till byar på landsbygden för att bo och arbeta med ursprungsbefolkning. Det är människor som är väldigt kompromisslösa och som också gör att jag upptäcker hur försiktig och bekväm jag själv är.
Många av de fri- och rättigheter vi har i Sverige har drivits fram tack vare civilt motstånd och civil olydnad av bland annat frikyrko-, arbetar-, rösträtts- och kvinnorörelsen. I dag är det däremot endast mindre rörelser som
använder sig av civil olydnad. Det tror Stellan Vinthagen beror på att de flesta av oss har en stor tilltro till att staten är god och vill oss väl.
Han säger också att vi lever i ett samhälle där det är möjligt att gå omkring i en sorts bubbla i vilken vi kan blunda för inhemska och globala orättvisor, till skillnad från i länder som Indien och Brasilien där fattigdomen är mycket mer påträngande.
Därför tycker han att vi behöver öka vår kunskap om civilt motstånd. Han menar att skolan har ett ansvar och önskar att ungdomar skulle diskutera och tränas i civilkurage på skoltid. Dels behöver unga få höra berättelser om människor som gjort motstånd, både kända personligheter som Mahatma Gandhi och Martin Luther King, och helt vanliga människor som hans egen farfar. Dels behöver de träna på hur man ingriper i situationer som är obehagliga, våldsamma eller kräver mod.
– Vi inbillar oss att det är en speciell sorts människotyp som ingriper när någon misshandlas på spårvagnen eller när någon utsätts för mobbning på skolgården. Det finns säkert vissa individer som spontant agerar i sådana situationer. Men de tillhör undantagen. De flesta av oss fungerar inte så. Därför krävs det kunskap
och träning.