Det händer då och då att jag i privata sammanhang springer på andra slöjdlärare. En av de vanligaste frågorna som ömsesidigt ställs och sedan blir ett samtalsämne gäller den andra slöjdläraren.
Är det grupparbete eller pararbete som gäller för en årskurs, kör vi båda med det. Detta är för att det ska bli så lika som möjligt och för att eleverna inte ska hålla på och jämföra hela tiden. Att är man på textilslöjden så slipper man det, eller om man är på trä- och metallslöjden så får man göra vad man vill. Är det fint väder så flyttar vi ut undervisningen tillsammans om det är möjligt. Har det varit stökigt och oroligt samlar vi eleverna i samma sal och går igenom regler och trivsel gemensamt så att eleverna får samma information. Vi kommunicerar mellan varje lektion och lyssnar till vad den andre har att delge. Har det hänt något ger vi varandra stöd och täcker upp för varandra i den mån det går, vilket ger en trygghet i arbetet. Behöver vi hjälp eller tips, vare sig det gäller ett elevarbete eller en privat sak, ställer vi upp för varandra utan problem. Det är också ett riktigt privilegium för oss att nästan alltid ha halvklass, samt att vi har samma schema.
När jag då träffar en annan slöjdlärare som i stället får kämpa för att få samarbetet att fungera, är det intressant att få reda på vad det är som inte fungerar. Åldersskillnaden är en sak som dyker upp som ett hinder, med fokus på när man gått sin utbildning. Så det är inte själva åldersskillnaden i sig som är problemet, utan att den ena tänker nytt utifrån kursplaner och ett ämnesövergripande arbete och den andra tycker att slöjd ska fortsätta att bedrivas som han/hon gjort de senaste åren och åren innan det. Att köra sitt eget race hör också till vanligheterna, att den traditionella uppdelningen mellan de båda slöjdarterna görs, trots att kursplanen är densamma.
En annan sak jag fått höra om är avundsjuka. Att den andra läraren tar det personligt om det är fler elever som väljer den andra slöjdarten, om eleverna själv får välja slöjdart. I dessa sammanhang försöker den andra slöjdläraren att locka till sig elever genom att rosa sin egen slöjdart och risa den andra, eller i värsta fall även höja sig själv över den andra slöjdläraren. Brist på kommunikation och vilja att samarbeta verkar även det vara vanligt förekommande fenomen.
När jag själv söker jobb är en av frågorna jag alltid ställer: ”Hur är den andra slöjdläraren?”. Detta är högst relevant för mig och jag har både stött på rektorer som ärligt berättat och även de som ifrågasatt varför jag undrar. Som att det inte skulle ha någon betydelse för undervisningen och samarbetet. Att ha bra relationer och ett fungerande samarbete med sina kollegor är det som gör att svårigheter i skolan blir enklare. Tillsammans med mentorskollegan är den andra slöjdläraren den allra viktigaste personen för mig på min arbetsplats. Genom de privata mötena med andra slöjdlärare framgår det tydligt att de också skulle vilja ha ett bättre samarbete och en mer tillmötesgående slöjdkollega, om de mot förmodan inte har den turen som jag haft.