Från mossig till ball och cool

Det är de som i lagom fart och i rätt turordning ska lära sina elever allt de behöver veta om material, om redskap, tekniker, om sin egen kreativa förmåga, om samverkan mellan hjärnans olika delar, om slöjdprocessen, estetik och allt annat som det står skrivet om i läroplanen, den som fortfarande gäller och den som komma skall inom en snar framtid. I dagens läroplan finns mål som eleven ska ha uppnått i slutet av det femte skolåret, men någon exakt tidpunkt för när det ska börja slöjdas bland eleverna är däremot inte satt. De allra flesta skolor verkar sätta slöjden på schemat i årskurs 3.

Hur går introduktionsarbetet till då, rent konkret? Hur lägger lärarna upp lektionerna? Vad får de unga eleverna börja med, och varför? Och hur skiljer sig dagens undervisning från gårdagens?

Grundskolans allra första läroplan från 1962 innehåller som sig bör ett avsnitt om textilslöjd. Det gör också läroplanen från 1969. Till den hör ett supplement, där författarna mer ingående beskriver varför och tipsar lärarna om hur undervisningen i textilslöjd ska bedrivas. Det har snart gått femtio år sedan grundskolans införande och oceaner av vatten har flutit under broarna sedan dess. Desto märkligare att se hur lite i själva skrivningarna i textilslöjdens kursplaner som har ändrats sedan dess. Dess syften och målsättningar är snarlika varandra. Att ta till vara och utveckla elevens skapande förmågor betonades då som nu, liksom vikten av att låta eleven ta aktiv del i beslut kring val av tekniker, material och motiv. På flera ställen i de gamla läroplanerna framhålls också att slöjdandet ska vara lustfyllt för eleverna. Vikten av att eleverna följer, deltar i och förstår själva processen poängteras också i sextiotalets läroplaner, även om den där har iklätts en lite annorlunda språkdräkt.

När lärare i dag berättar om hur själva slöjdstarten går till, berättar de om elever som syr gosedjur och mobiltelefonfodral, tovar fingerdockor och knåpar ihop drömfångare. Stoppade kuddar och broderade dukar verkar vara klassiker som hänger med, medan den virkade grytlappen har satts på undantag.

Presentationen av de olika materialen, verktygen och redskapen lägger lärarna stor vikt vid. Precis såsom läroplanerna stadgar.

– Jag tar emot eleverna i halvklass. Jag går igenom grunderna, som hur man hanterar saxen och hur man mäter med måttband. Eleverna lär sig vad redskapen heter och hur de ska användas, från tygpenna till symaskin. Och så går jag igenom de olika materialen och hur man hanterar dem.

– När vi talar om tyg går jag också igenom strykjärnet, berättar Gunilla Olofsson Bergner på Ängsmogården i Östersund.

I de tidigare läroplanerna stod det att eleverna kunde börja lära sig symaskinen under senare delen av årskurs tre. Trots att dagens symaskiner inte har mycket mer än raksöm och sicksack gemensamt med sextiotalets, verkar samma tidpunkt för symaskinsintroduktion fortfarande gälla. Lärarnas strategi att låta eleverna närma sig de tekniskt formfulländade maskinerna skiljer sig åt en del. Medan vissa satsar på att starta med att bibringa eleverna teoretiska kunskaper, låter andra eleverna sy på papper, en del med tråd, andra utan. Åter andra går rakt på sak.

– Vi går in direkt med tråd. Vi tar några minuter i slutet av en lektion och visar hur man trär övertråden och så tar vi några minuter på nästa för undertråden. Sen kör vi. De får sy hur de vill med tyg och tråd. Huller om buller, det bryr jag mig inte om.

– Det där med att sy utan tråd eller på papper tror jag inte på. Det får dem att tro att det är lättare än det faktiskt är. Sedan är det dags att sy slöjdpåsen och då får de öva raksöm och sicksack. Det är bra träning, säger Anna Segelman, från Höglandsskolan i Bromma, i Stockholm.

Några skillnader finns det ändå mellan Lgr 62 och LpO 94. Vissa områden har fått maka på sig medan andra har fått en mer framträdande position.

Det var länge sedan kvinnorna satt skumögda framför spisen och kardade, spann, tovade och stickade ullsockor som en ren livsnödvändighet. Självhushållningen, också på textilens område, är ju sedan länge historia. Det var den redan på sextiotalet men sedan dess har det skett ytterligare en förskjutning i samhällets syn på textilslöjdens betydelse. I läroplanerna från 60-talet betonas till exempel fortfarande vikten av att eleverna lär sig klädvård, fläckborttagning och strumpstoppning.

I dag köper vi sockor stickade i Bangladesh och dunjackor stoppade i Kina. Produktionen går i rasande tempo, hantverket har trätt tillbaka för rent industriell produktion. Återanvändningen har fått ett uppsving och även de nutida läroplanerna tar upp ämnen som miljö, etik och ekonomi. Likafullt är konsten att lappa och laga, putsa och stoppa inte alls dagens melodi.

Sådana där saker tänkte inte dagens femtioåringar på när de som elever under stånk och stön virkade sina sneda och vinda överkast och stack sina fingrar blodiga i sina försök att få fason på stjälkstygnen. Alltmedan en ilsken syfröken irriterat ryckte och slet i både fingrar och tygtrasor.

Så om materialen, verktygen och styrdokumenten inte har förändrats genom åren, vari ligger då skillnaden?

Kanske hos slöjdlärarna, i deras inställning till sitt ämne, till sig själva, till eleverna, och i hur de tolkar det som står i kursplanerna. Kanske ligger förändringen i att dagens lärare verkligen lägger möda på att få eleverna att utveckla det personliga uttrycket. De inspirerar eleverna till att kreera med liv och lust, parallellt med att de får lära sig att behärska teknikerna, redskapen och materialen.

Elevernas inställning till textilslöjden är i alla fall närapå uteslutande positiv i dag, enligt de lärare jag har talat med. Flickor som pojkar, alla är de lika engagerade och intresserade. De fingervirkar och broderar av hjärtans lust.

– De virkar inga grytlappar längre, men när virkningen kommer i femman virkar de mössor, påsar, vantar, allt möjligt utifrån vad de förmår. Och de broderar kuddar och dukar.

– Jag ser ingen skillnad mellan pojkar och flickor. Jo, förresten det kanske är lite mer hjärtan på det flickorna gör, men alla är de lika engagerade och flitiga, berättar Gunilla Olofsson Bergner.

Rent av är det alltså slöjdlärarna själva som banat vägen för den förändring i elevernas inställning till slöjdämnet, som många lärare har upplevt under senare år.

– Helt plötsligt sa det pang och så blev alla superintresserade, både killar och tjejer, berättar Anna Segelman.

Hon har en egen teori om varför.

– Tidigare hade eleverna mormödrar och farmödrar som slöjdade. Det var något som skedde i hemmet, men nu jobbar elevernas föräldrar heltid och det har mormödrarna också gjort under deras uppväxt. Därför ligger det inget gammalmodigt och mossigt kvar över slöjden för dem.

– För dem som aldrig sett det är det ballt och coolt med textilslöjd. För oss lärare är det bara att njuta och hänga med i de positiva svängarna.