"Vi måste ut ur vår sfär"

Om några år kan slöjdämnet befinna sig i kris. Fler studenter måste lockas till slöjdläraryrket för att det inte ska utarmas av alla pensionsavgångar. Men vad ska man locka med? I en serie artiklar har Slöjdforum försökt rikta blicken mot framtiden och frågat forskare, studenter och utbildare hur slöjdens lärande och dess möjligheter ser ut. Nu har turen kommit till lärarna själva.

Titti Campopiano och Arto Lauronen möts på halva vägen i en av trapporna på Kärraskolan i Göteborg. Hon kommer uppifrån där årskurs sju håller till och han från bottenvåningen där niorna har sina lokaler. På Kärraskolan använder man ett mentorssystem med arbetsgrupper av lärare som följer en klass i flera år och där alla har ansvar för ett visst antal elever.

– Förut levde nog många slöjdlärare på undantag, de höll till i sin lilla slöjdsal och var inte klassföreståndare. Men när man delar på det ansvaret tror jag de flesta i dag upplever att man jobbar på lika villkor och är en i teamet, säger Titti Campopiano.

På frågan om vad eleverna lär sig på slöjden som de inte kan få i de andra ämnena, avlöser hon och Arto Lauronen varandra med historier från sina klassrum. Det går att skönja en stolthet. Både över eleverna och över slöjdämnets möjligheter.

– De lär sig kommunikation, samarbete och motorik. Bland annat. Att jobba med en kreativ process kräver att de måste planera, genomföra, omvärdera och slutföra, säger Titti Campopiano.

Att få en uppgift utan en färdig lösning eller facit är en lärorik utmaning, menar Arto Lauronen. En annan viktig del i slöjdprocessen tycker han är att få en chans att faktiskt göra fel. Något som det oftast inte finns utrymme för i livets andra sammanhang.

– I slöjden är det nödvändigt och rent av något bra att göra misstag. Det är så barnen lär sig vilka lösningar som fungerar och hur de ska gå vidare. Att misstag kan ha den funktionen tror jag är en viktig erfarenhet, säger han.

Friheten att få göra fel, tänka själv och skapa något eget, tror de är orsaken till att deras ämne även fungerar bra för elever som ibland kan ha svårt att ta till sig annan undervisning.

– Det finns de som fullständigt blommar upp på slöjden, säger Titti Campopiano, som också undervisar i svenska och kan få uppleva helt olika sidor av samma elev.

Hon tror att slöjden och dess kreativa process fyller ett tomrum i många av elevernas liv.

– Jag är lite rädd att många barn i dag inte behöver göra så mycket och blir serverade en del. De behöver inte tänka kreativt, i stället köper man nytt, säger Titti Campopiano.

På så sätt förlorar eleverna till exempel möjligheten att utveckla sitt tredimensionella tänkande, vilket ofta är svårt för dem.

– Måtten som de skrivit på ett papper motsvarar inte alltid det som sedan blir. Om de gör en tröja förstår de inte vilka delar som är ärmar förrän den är färdig, säger Titti Campopiano.

Det är inget problem för varken henne eller Arto Lauronen att rada upp vad de tycker att deras ämne har att erbjuda. Samtidigt är de överens om att det är kvaliteter som inte alltid når ut till omvärlden. Något som är nödvändigt för att fler ska välja yrket.

– Framför allt tror jag att föräldrar och många vuxna har en bild av slöjden som bygger på deras egen skoltid. Men oerhört mycket har förändrats sedan dess. Vi använder samma tekniker och barnen gör liknande saker som deras föräldrar gjorde, men det bedöms helt annorlunda, säger Arto Lauronen.

Där resultatet tidigare stod i fokus finns numera processen. Arto Lauronen berättar att när han för ungefär tjugo år sedan började arbeta som slöjdlärare pratade man mest om tekniker. Men i dag kan han till och med utelämna dem när han formulerar ett moments målsättning för eleverna.

– Teknikerna används ändå i processen, som ett naturligt och självklart medel för att nå målet, säger han.

Även om föräldrarna inte alltid hängt med i utvecklingen tycker de att barnen har gjort det. Eleverna förstår att den som har gjort en halvbra låda men genomfört ett självständigt och bra arbete, får högre betyg än den som gjort en perfekt låda men behövt mycket hjälp.

– För några år sedan kunde barnen fortfarande komma och visa upp något de gjort och fråga: ”Vad får jag för betyg för den här?” Det gör de aldrig i dag, säger Titti Campopiano.

Både hon och Arto Lauronen jobbar mycket med att få eleverna att förstå att slöjd är ett ämne.

– Annars är risken att det blir en pysselstund där de hafsar ihop något till fars dag. De måste ta sig tid till alla stegen för att det ska kunna bli något vettigt, något som de faktiskt kan reflektera kring, säger Titti Campopiano.

Eleverna kan även se att ämnet har en koppling till verkligheten. Kanske till och med bättre än andra ämnen har. Titti Campopiano berättar om ett av hennes moment som handlar om resurshushållning, där eleverna får sy om gamla kläder och sedan prissätta dem.

– De förstår plötsligt vad de kan göra och blir helt tokiga och tar med sig egna saker och ska fixa och greja. När vi sedan pratar om material och prissättning inser de att någon faktiskt suttit och sytt allt de har på sig. Vilket tyvärr inte alltid är helt självklart, säger hon.

Varken hon eller Arto Lauronen kände till att det inom några år kan saknas slöjdlärare ute på skolorna. Arto Lauronen, som inledde sitt yrkesliv med att protestera mot ändringar i timplanen som hotade slöjdens existens, medger att han blir oroad.

– Men jag är övertygad om att ämnet även kommer att ha en plats i framtidens skola, säger han.

De tror på slöjdens lärande och menar att man måste lyckas förmedla ämnets viktiga utveckling de senaste åren till en större allmänhet.

– Många kloka ord sägs i till exempel läroplanen och Slöjdforum, men de läses bara av oss som redan är insatta. Vi måste nå utanför vår sfär, säger Titti Campopiano.

Vägen dit tror hon går via barnen och de slöjdföremål som de tar med sig hem. Eftersom föräldrarna fortfarande utgår ifrån att elevernas uppgifter bedöms utifrån resultat, kommer vissa betyg att väcka frågor.

– Då uppstår förhoppningsvis ett samtal där barnen får en chans att berätta för sina föräldrar om slöjdprocessen, hur de jobbar, vad målsättningen är och hur vi bedömer deras arbete. Så kan bilden av slöjd förändras, säger Titti Campopiano.

Arto Lauronen tror även att man kan locka fler till yrket genom att rent konkret föra samman slöjden med övrig lärarutbildning vid universitet och högskolor. Som det är i dag läser man inte alltid de två på samma ställe. Det innebär att lärarstudenterna sedan tidigare måste ha fått inblick i och aktivt valt slöjd som ämnesinriktning.

– Men så är det ju inte för alla. När jag har haft VFU-studenter i huset har de först genom våra arbetslag upptäckt slöjdyrket och dess möjligheter. Jag vet flera som sagt att de önskar att de hade kunnat välja om sina lärarinriktningar, säger han.

Titti Campopiano känner igen den effekten. Slöjd ger mersmak. Hon berättar att hon fortfarande fascineras när hon efter 100 minuter långa lektioner ändå ibland får tvinga eleverna ut ur klassrummet.

Arto fyller i:

– Är vi försenade kommer de och hämtar oss och säger: ”De här två minuterna ska vi ta igen”.

De försöker formulera vad det är som engagerar och är så roligt med slöjd. Ord som flow och meditativt poppar upp. Titti Campopiano kommer att tänka på en grupp killar som gillar stickningsformen påtning.

– Några av dem kan aldrig sitta stilla annars men nu letar de reda på ett bekvämt hörn i klassrummet och där blir de kvar resten av lektionen. Med garn mellan fingrarna sitter de och diskuterar livet, säger hon.