Frågan är inte längre om det finns ett sjätte sinne – frågan är om det finns ännu fler.
Vad ett sinne egentligen är – där om tvistar fortfarande de lärda. Men redan på 300-talet före Kristus slog i alla fall den grekiske filosofen och vetenskapsmannen Aristoteles fast att människan hade fem sinnen och att de var syn, hörsel, känsel, lukt och smak.
Detta gjorde han i samband med sitt arbete med den första – i alla fall kända – avhandlingen om själen. I den undersöks de tre själsförmågorna vilka enligt Aristoteles är nutrition – näringsförmåga, som innefattar ämnesomsättning och fortplantning – samt perception och förnuft. Det är alltså perceptionen, förnimmelseförmågan som styrs av de fem sinnena, att känna smak, lukt och så vidare. Med förnimmelserna följer också upplevelser av lust eller olust och därför var sinneserfarenhet även en väg till kunskap, enligt den gamle greken.
Aristoteles talar däremot inte om något sjätte sinne i sin antika kioskvältare Om själen. Ändå har begreppet ”sjätte sinnet” funnits med länge och då framför allt förknippats med intuition, föraningar, förmågan att kunna läsa tankar eller ”se” saker som ingen annan ser. ”I see dead people”, som den stackars synske unge mannen konstaterar i thrillerfilmsklassikern som just bär namnet Sjätte sinnet.
Uppfattningarna om det här”övernaturliga sinnet” skiljer sig förstås vilt, en del hävdar att några människor har begåvats med det, andra förnekar dess existens. De menar att föraningar – ”tänk att hon ringde just när jag satt och tänkte på henne” – kan förklaras med slumpen och att det vi kallar synskhet – ”mediet kunde med en gång säga att jag är nyskild och beroende av mjukglass” – i själva verket beror på god iakttagelseförmåga i kombination med erfarenheter och människokännedom: ”Mediet kanske lade märke till att din annars bruna hand har en vit rand på vänstra ringfingret och att du har fullt av karamellströssel runt munnen.”
En tredje variant är att alla människor är begåvade med detta sjätte, övernaturliga sinne – vi måste bara träna upp det.
Man får, som alltid, tro vad man vill men faktum är att på senare tid har det övernaturliga sjätte sinnet fått konkurrens då det gäller själva begreppet. När någon nu talar om det sjätte sinnet kan det lika väl handla om något som kallas för proprioception, eller muskel- och ledsinnet. Ibland benämns det bara som ledsinnet och ibland som kroppssinnet.
Ledsinnet är det som gör att vi vet i vilken vinkel vi håller armen även om vi blundar, förmågan att känna kroppsdelarnas position i rummet – en slags kroppskontroll, helt enkelt. Sinnesintryck från muskler och leder håller hjärnan orienterad om vad kroppens olika delar har för sig, det är därför man alltid vet om munnen är öppen eller stängd eller hur fötterna är placerade. När en led rör sig så skickar den signaler till hjärnan som talar om precis vilket läge den är i. När en led inte rör sig så skickas inga signaler alls, det behövs helt enkelt inte.
Det är också det som gör att vi kan träffa en boll, hälla upp ett glas mjölk och hålla i penna utan att tänka så mycket på det vi gör – det går på automatik.
Eftersom det finns olika definitioner av vad ett sinne egentligen är, tvistar neurologerna om det exakta antalet – en del hävdar till och med att vi har sju eftersom ledsinnet egentligen är en kombination av två förmågor: kroppsuppfattning och balans.
En sak är i alla fall säker – alla har ett ledsinne. Och oavsett om det är vetenskapligt godkänt eller inte vågar man sig nog på säga att alla har – minst – ett sjätte sinne.