Nya på fritids

Polen, Kina, Sovjetunionen, Frankrike ...

Få här på skolan – eller i järnindustrins Avesta, eller i Per-Albins övriga Sverige – hade då själva upplevt eller sett ett krig med egna ögon.

Ingen på skolan, förmodligen.
Annat är det i dag.

I dag, bara ett par generationer senare, är det här en F-6-skola där nästan hälften av skolans 286 elever har sina rötter i något av de många länder där just krig, förföljelse och terror härjar.

Nu, denna torsdag, vintern 2015.
Syrien, Somalia, Irak, Afghanistan …
Vad har de barnen varit med om?

Som Faysal, tillexempel, vad har han sett? Den sjuårige pojken som sitter här tyst på golvet i ett av fritidsrummen och leker med en lastbil för sig själv. Han som kom hit från Afghanistan tillsammans med sin bror Attal strax före jul och som knappt kan ett ord svenska.

Vad tänkte han där på Arlanda, när han fick återförenas med sin mor efter tre år?

Hur kändes den kramen?

Eller Sirin? Den palestinska flickan som sitter där böjd över pysselbordet och fyller i en sagofigur med rosa färg och som säger att fritids är det bästa hon vet. Vad har hon hört?

Eller Mohammed, åttaåringen i rummet intill? Han som i skydd av nattmörkret flydde över minfält i Syrien och som nu – nästan två år senare – står och diggar tysk new age-musik på för hög volym i en liten bruksort i södra Dalarna.

En låt gillar han särskilt mycket.

– En gång till. Lyssna, den är så skön!

Fritidspedagogen Barbro Saarinen Grahn ger Mohammed en varm men smula uppgiven blick. Varje gång hon försöker sänka volymen skruvar han upp den igen. Det spelar ingen roll vad hon säger. Högt ska det vara.

Ja, han vill dansa, hoppa, hjula. Ha kul. Kanske fira att han faktiskt fick en lillebror tidigare denna morgon.

I vart fall vill han inte stå still, sitta, svara på frågor och fundera över sådant som kan väcka gamla obehagliga minnen. Inte nu.

Barbro visar oss runt. Hon har arbetat som fritidspedagog sedan 1979, de senaste fyra åren på den här skolan, och i likhet med många andra i hennes yrkeskår skulle hon uppskatta mindre barngrupper, större lokaler och – inte minst – mer extrastöd. Nästan var tredje elev i hennes grupp skulle behöva det, säger hon efter att ha ögnat igenom namnen på en lista som hon har i fickan. På ett eller annat sätt.

– Men vi tillhör den där stora massan fritids som inte får något extrastöd alls efter klockan två. Dessutom har vi inga förberedelseklasser här längre, vilket gör att vi inte kan integrera våra nyanlända elever på bästa sätt. Men vi försöker ändå, vi gör vad vi kan.

Avesta – med sina nästan 22 000 invånare – är en av de kommuner i landet som tar emot flest nyanlända i förhållande till invånarantalet. Det ger Markusskolan, ortens centralaste skola, en hint om. Det räcker med att se sig omkring eller läsa skolans senaste verksamhetsrapport. Runt 40 procent av eleverna har minst en förälder som kommer från ett annat land.

Förutom att detäven talas nitton olika språk här, så är detta också den skola i kommunen som har tagit emot flest nyanlända. Bara under de två föregående läsåren tog man emot 48 elever, något som i sin tur ”ställt extra krav på all personal”.

– De blir allt fler och de kommer från fler länder nu. Det märks, framför allt i våra förskolegrupper, säger hon medan hon betraktar ett halvdussin ungar som under skrik och skratt slänger sig ner från en snöhög som plogats samman ute på skolgården.

– Och med största sannolikhet blir det snart ännu fler.

Barbro, liksom hennes kollega Louise Fagerlund som vi senare träffar i personalrummet, är stolta över sin skola, kollegorna här och att den är så mångkulturell, som de säger.

Och så barnen förstås, som är ”helt underbara”. För det mesta. Snälla ibland, stökiga ibland. Som barn oftast är.

Men hur är de i början, när de kommer hit till skolan och fritidshemmet för första gången?

– Man ser två kategorier, säger Barbro. Antingen är de utåtagerande eller introverta. Men så kommer de ju också från en helt annan värld, en värld som vi inte riktigt kan föreställa oss.

Missförstånd och konflikter är inte ovanliga, fortsätter hon.

– Framför allt blir de ju frustrerade när de inte förstår vad vi säger och när vi inte förstår vad de säger. Har vi tur finns det någon här som talar elevens språk, kanske någon vuxen som läser på sfi (svenska för nybörjare, red anm) och som är här för att få språkpraktik.

– Annars är det kroppsspråket som gäller.

Louise Fagerlund nickar instämmande:

– Språkbarriären är det svåraste. Men även det sociala. Sådant som är självklart för oss är inte alltid självklart för dem, och tvärtom. Dessutom är ju barnen väldigt olika sinsemellan. Vissa hanterar till exempel kroppsberöring väldigt bra, andra inte alls.

Får ni någon utbildning i hur ni ska integrera de nyanlända i verksamheten?

De ser på varandra, dämpar var sin liten suck och sedan svarar de samstämt ungefär så här:

– Nej … Jo, ibland får vi höra något under någon enstaka studiedag. Men vi får ingen kontinuerlig utbildning, utan det är vi själva här på skolan som måste komma underfund med vad och hur vi ska arbeta med barnen.

– Och informationen om barnen är dålig. Det enda vi får veta är i princip bara deras namn, ålder, vilket land de kommer ifrån och hur länge de har varit här.

Vad vill ni veta?

– Vad som har hänt dem. De kanske är i starkt behov av social träning – eller ren och skär omsorg. Har det hänt något extra traumatiskt som vi bör ha i åtanke när vi arbetar med dem?

Får ni inte sådan information om ni frågar efter den?

– Tyvärr tycks det inte finnas någon som riktigt vet. Inte här på skolan i alla fall.

Hur fungerar kontakten med föräldrarna?

– Tyvärr ser vi dem väldigt sällan. Men när vi gör det försöker vi naturligtvis prata med dem. Men det är svårt. Språkbarriären gör att man ibland känner sig som handikappad. Helst skulle man vilja kunna tala både persiska, arabiska, you name it.

– Men under den här terminen ska vi i alla fall försöka med föräldramöten i dialogform, och det tror vi är superviktigt. Att vi träffas, lär känna varandra och får förklara vad skolan och fritids går ut på.

Blir de förvånade?

– Ibland. Många gånger tycker föräldrarna att vi ska vara hårdare mot barnen. De är inte vana vid att man visar sådan hänsyn som vi gör, att vi alltid svarar på frågor och försöker förklara så pedagogiskt som möjligt. Men samtidigt är de oerhört tacksamma för att deras barn får vara här.

Vi lämnar personalrummet och går vidare genom korridorerna. När Skolinspektionen senast besökte dessa lokaler, för bara några månader sedan, slog man fast att skolan uppfyller de flesta krav som man med stöd av lagen kan ställa på en skola.

Elevhälsan fungerar bra, rektorn tar ansvar och pedagogerna är ”engagerade” och ”har ett positivt förhållningssätt till eleverna”.

Men det finns även brister. Påtagliga brister. Här, liksom i Avestas övriga kommunala skolor, ligger elevernas kunskapsresultat i flera avseenden under riksgenomsnittet. Resultat som Skolinspektionen i sin tillsynsrapport nu kräver måste bli bättre.

Bättre måste även situationen för de nyanlända bli. Många elever ges nämligen inte samma (”likvärdiga”) förutsättningar för att kunna nå kunskapsmålen. Studiehandledning på modersmålet lyser till exempel inte sällan med sin frånvaro, vilket innebär att många helt enkelt inte kan hänga med under lektionerna.

Skolans rektor, Marie-Ann Eklund, är väl medveten om problemen och säger att man förstås gör vad man kan för att komma tillrätta med dem. Men det är svårt. Behovet av fortbildning, stödundervisning och liknande är långt större än resurserna.

– Ibland känns behovet oändligt, säger hon. Det är klart att vi många gånger känner att vi inte riktigt räcker till.

Faysal fingrar på sin lastbil. Inte i ett av fritidsrummen längre, utan i korridoren utanför med sin bror Attal vid sin sida. Tillsammans tittar de in i fotografens lins. Två afghanska bröder som alltså landande här i Sverige en dag i december.

Två barn som i likhet med många andra nyanlända barn blivit placerade i en vanlig ordinarie skolklass med svenska som enda undervisningsspråk.

Ingen förberedelseklass. Hemspråk, liksom undervisning i svenska som andra språk, en gång i veckan. I bästa fall en besökande praktikant från sfi som talar samma dialekt på persiska som de, förklarar Barbro medan vi bevittnar fotograferingen.

– Men om vi har tur kanske det kommer någon från sfi och hjälper oss på måndag.

Hon tittar en stund på bröderna, sedan vänder hon sig om och viskar:

– Tänk dig själv att behöva gå rakt in i en klass, rakt in i en fritidsgrupp, utan att ens kunna säga vad man heter så att någon förstår.