Jag skulle så gärna vilja vara en fluga på väggen när ministerkollegerna Ylva Johansson och Gustav Fridolin pratar fritidshem med varandra. Om de alls gör det. För utifrån sett verkar det som att regeringens ena hand inte vet vad den andra gör.
Utbildningsministern talade för bara några veckor sedan varmt om att ändra läroplanen för att höja kvaliteten på fritidshemmen – ett förslag som bäst uppnås med fler högskoleutbildade pedagoger. Samtidigt vill arbetsmarknadsministern lösa sysselsättningen för tusentals ungdomar genom att utbilda dem till barnskötare inom samma verksamhet.
Fritidshemmen har länge behandlats styvmoderligt i politiken. Barngrupperna växer, personaltätheten är låg och stödet brister för barn med särskilda behov. Detta rangliga skepp styrs av den mest sjukskrivna lärargruppen: fritidspedagogerna.
De jag intervjuat önskar sig fler kolleger med samma utbildning, som skulle ge möjlighet till pedagogisk utveckling och avlastning i ansvar.
Som situationen ser ut i dag riskerar traineeprogrammet att bli ett sätt för rektorer att täppa igen hål på bekostnad av både personalens och ungdomarnas behov.
Satsningen kan slå fel då personalens utbildningsnivå skiljer sig stort mellan kommuner och fritidshem. Om ungdomarna kommer in i verksamheter där barnskötare arbetar, riskerar utbildningsnivån sjunka än mer om de sedan också anställs som barnskötare. På fritidshem där det bara finns högskoleutbildade pedagoger, kommer det inte finnas plats för ungdomarna. De svaga kan därför försvagas, och de starka – som kanske hade mäktat med att ge de unga en bra introduktion i fritidshemmens verksamhet – berörs inte av förslaget.
För att hålla fast vid kvalitetsfrågan drar utbildningsministern ändå fram ett ess ur rockärmen – den efterlängtade legitimationen. Frågan är hur långt det räcker. Legget kan kännas som ett för litet plåster på ett stort sår.
Enikö Koch
reporter