Lärare oroliga för att göra fel

Det var en riktigt kall vinterdag. Läraren Karin och kollegan Anna skulle på skidutflykt med 20 elever från årskurs 3—5. När de nått en bra bit in i skogen brast Annas skidbindning. Strax därefter blev det problem med en elevs skida. Snön var djup.

– Barnen var hungriga. Vi skulle grilla korv lite längre bort och fattade ett snabbt beslut att Anna skulle återvända med eleven till skolan. Vi andra fortsatte till grillplatsen, berättar Karin.

Under grillningen insåg ­Karin att kollegan Anna hade ryggsäcken med den tioåriga eleven Sophies livsviktiga epilepsimediciner. Vid ett anfall kunde det krävas både tabletter upplösta i varmt vatten och flera injektioner. Hjälpte inte det så var det ambulans som gällde. Och här satt nu Karin med 19 elever, mitt ute i skogen, utan mediciner.

– Jag kunde bara be till en högre makt att allt skulle gå bra. Jag vågar knappt tänka på vad som kunde ha hänt ifall flickan hade fått ett anfall.

I efterhand har hon gått igenom händelsen flera gånger. Den blev en väckarklocka. ­Genom facket har hon och kollegerna tagit reda på vilka regler som gäller vid medicinering av en elev och vilket personligt ansvar de har. Tidi­gare var de osäkra på vilka lagar som gällde och gick på föräldrars intygande.

Karin arbetar på en F–5-skola med 300 elever i en mellanstor kommun. Hon har lång erfarenhet. Under de senaste tio åren har hon märkt att medicineringen av elever ökat lavinartat.

– Vi har alltid haft elever med diabetes, epilepsi och lite allergier. Men under senare år har antalet elever med svåra allergier ökat. Barn som kan hamna i livshotande tillstånd vid en allergichock på grund av nötter eller getingstick, ­säger Karin.

Yngre elever med diabetes typ 1 har också ökat och väldigt många barn får medicin för olika bokstavsdiagnoser som exempelvis adhd.

– En del av eleverna har assistenter som ger dem medicin. När det gäller barn med diabetes så tar vi blodsocker­prov och ger insulin, säger Karin.

Lärarna på skolan upplever att medicinering av elever är en komplex och känslig fråga. Ingen vill eller vågar gå ut ­öppet med sina namn. Däremot anser de att medicineringen måste diskuteras då den har blivit en allt vanligare arbetsuppgift vid sidan om läraruppdraget.

Numera kräver lärarna en skriftlig begäran från rektorn och en plan för varje barn. Skolsystern kontaktar föräldrarna för att få aktuella intyg från elevens behandlande läka­re. Skolsköterskan initierar även möten mellan skolan, föräldrarna och vårdgivaren så att det tas fram en dokumenterad planering.

Trots tydligare direktiv är lärarna kritiska. Vissa känner obehag över att ge barnen sprutor. De har fått en kortare utbildning men är rädda att inte klara av det vid akut läge. Deras rektor säger sig ta fullt ansvar. Men de kan bli ­ansvariga ifall de är försumliga.

Karin tycker att ansvaret att packa ned mediciner borde ligga på föräldrarna vid exempelvis friluftsdagar, utflykter och studiebesök.

– Om det inträffar något allvarligt kan jag som lärare hamna i domstol om jag är försumlig och exempelvis glömmer en elevs pennkanyl eller en medicin som är livs­uppehållande.
– Och det är lätt hänt när man har ansvar för så många barn. Det känns inte rimligt, säger Karin.