På förskolan Pillret i Årjäng funderar personalen mycket på hur leksakerna kan hjälpa barnen att leka och lära på ett jämlikt sätt. Genusperspektiv, mångfald och frihet präglar synen på leksaker.
Här sopar pedagogerna golvet tio gånger per dag. Minst. I tvättrummet på förskolan Pillrets tre- till sexårsavdelning i Årjäng står en blå sandlåda på fyra ben full med sand och färgglada plastformar.
– Vi har ställt in oss på det. Vissa vuxna undrar om det inte blir sand överallt på förskolan. Men det blir det inte. Visst spiller barnen men det är inte så att de kastar sand på golvet med flit, säger förskolläraren Anna Fackel medan hon visar runt i lokalerna. Hon tror att barnens respekt för sanden beror på att de alltid har en närvarande pedagog med i rummet.
Här på Pillrets avdelning Gul är barnen fria att släpa runt leksaker lite som de vill.
– Det är roligare att dra runt och flytta grejer och bygga kojor än att leka med något färdigmöblerat har vi märkt. Oftast går det bra att de drar runt saker, men ibland blir det för rörigt, då får vi städa, säger Annas kollega, förskolläraren Maud Wenger.
Avdelningen jobbar medvetet med genus-profil. I det lilla halvt övergivna ”Elefantrummet” står en skral hemvrå som kasserades hit efter att kommunens genuspedagog var på besök. Alla rum har sen dess fått könsneutrala namn. Tanken är att de ska avkodas och att dockvrån inte ska stå i fokus och kännas så ”färdig” för just hemlek. Spisen har förpassats ut till gården. Fast barnen gillar fortfarande att leka familj härinne. De är också förtjusta i att ta hit saker från andra rum. På ett lågt bord står en dukning med majs, kakor och frukt av plast. I en vagn ligger dockor med olika kön och utseenden.
– Vi försöker byta så det var blå kläder på flickdockan och rosa på pojkdockan men barnen bytte hela tiden tillbaka, berättar Maud Wenger.
Att pappor ska ha blått och mammor rosa har barnen redan mycket klart för sig. På samma sätt tycker de att leksaksfigurer som har ögonfransar och röda läppar är flickor oavsett vad personalen säger. Har en nalle ett blått pannband är det en ”pappa-nalle”.
I hallen hänger utklädningskläderna. Rosa prinsesskläder, damskor, skjortor och schalar – mycket är skänkt till förskolan. De har inte tagit bort några rosa kläder. Genusperspektiv handlar om att lägga till och ge fler möjligheter – inte färre. Men de har inga herrskor än, konstaterar de.
I Hästrummet, den gamla hemvrån, har man precis byggt upp ett lekrum med massor av material för bygg och konstruktion. Rummet är tomt sånär som på en hylla full med gamla toarullar, stora papprör, kartonger, kaplastavar, äggkartonger, klossar, sugrör, trähjul och plastkolvar i olika färger som går att bygga med. De enda klassiska leks
akerna är två lådor med plastdjur – lantdjur och vilda djur – och en låda full med små plastgubbar.
– Figurer kallar vi dem. Inte gubbar. Det är en tanke med att figurerna är både flickor och pojkar, gamla och unga och att de har olika hudfärg, säger Anna Fackel.
Tanken med människofigurerna och djuren är att besjäla byggrummet för att inspirera leken.
Rummet har varit populärt. Pedagogerna för dagbok över vilka barn som är här och prickar av på en lista. Hjul och pinnar har blivit till bilar och fontäner. Papplådorna till tinnar, torn och affär. Äggkartongerna har representerat olika varor i butiken.
– Vi har haft en riktig butik förut med kassaapparat och så. Men de tröttnade på den och nu leker de butik med andra saker, säger Maud Wenger.
Men personalen har märkt att ju äldre barnen blir desto mer vill de ha realistiska leksaker i stället för att fantisera.
– Våra äldsta vill inte leka med en toarulle som kikare, utan ha en riktig leksaks-kikare. Toarullen är ju en toarulle, säger de bestämt, berättar Anna Fackel.
Sakerna i byggrummet får barnen inte flytta någon annanstans i lokalerna – regeln är alltså tvärtom mot i övriga rum som man får flytta saker emellan. Det är en strategi för att höja statusen på det nya rummet. Ibland vill barnen låta någon av sina egengjorda möbleringar eller leksaker – som en affär – stå kvar. Det är ständigt en balansgång att låta barnen behålla vad de byggt och låta andra leka med sakerna.
Förskolan ska ge barnen de lekmöjligheter de kanske inte får hemma tycker pedagogerna. Många leksaker är inte så viktigt – men de måste ändå finnas för att sätta igång leken, öva rollek, turtagning, ömsesidighet och för att bearbeta sina upplevelser.
– Lite måste man ju ha för att inspirera. Men jag har hört att barn i dag har mellan 500 och 1000 leksaker hemma. Då blir man ju rädd. Det kanske är viktigare att vi är ute i skogen med barnen, att vi ger dem upplevelser snarare än en massa leksaker här på förskolan. Det är viktigt att den tanken finns med när vi förskollärare tittar i katalogen, säger Anna Fackel.
Hon säger att man måste ha en tanke med materialet.
– Vad köper vi in och vad har de hemma? De behöver saker de kan leka runt, sådant som inte är helt färdigt, säger Anna Fackel.
– Vi har ju genusprofil så vi tänker mycket på det när vi köper in material. Men också på hållbarhet. Det ska ju hålla för mycket lek i alla fall ett par år, säger Maud Wenger.
Vi står i ”Köket” där hon visar ett tunt pussel med sifferbitar i nummerordning.
– Det här kostade bara 45 kronor och det kommer troligen inte hålla så länge, men det var så billigt och vi håller på med matte så det var ett undantag.
Kvalitet får kosta tycker de – men samtidigt är det inte säkert att en dyr produkt är mycket bättre.
– Det finns en jättedyr ljus sandsort som ska vara så mjuk och bra. Men hur är den att bygga med? Det är samma sak med leran. Det finns jättedyr äkta lera. Men man undrar är det värt pengarna, säger Anna Fackel.
Leksaker ska också vara säkra för barnen att använda. Knappar och små kulor är uteslutet.
– Just knappar är ett dumt förslag som finns i många pedagogiska böcker. Man får tänka lite själv. Det finns annat man kan sortera med, säger Maud.
Samtidigt kan inte förskolan ta bort alla små saker som skulle kunna fastna i halsen, som lego, när barnen lämnat småbarns-avdelningen.
– Det skulle bli för torftigt. Vi håller koll på barnen istället, säger Anna Fackel.
Miljötänkande finns också hos personalen som gärna använder återvinningsmaterial som byggmaterial. När det gäller nya leksaker minns personalen ett fall med en ny docka som luktade så starkt av någon sorts parfym att den fick slängas omedelbart.
Ute på gården finns Pillrets omåttligt populära ”mooncars” – måntrampbilar som styrs med en spak.
– Vi måste hålla koll på vilka som har tillgång till dem och vilka som tycker sig ha tillgång till dem så det blir rättvist, säger Anna Fackel.
Konkurrensen om leksakerna mellan barnen är ständigt närvarande. Förra hösten tog många med sig egna leksaker hemifrån och det urartade till en statustävling där leksakerna blev maktmedel.
– Leksakerna blev större och större. Till slut hade vi bilar och gosedjur som knappt fick plats i hallen. Det blev bara ”show off”. Vissa ville låna ut grejerna till vissa kompisar och andra ville överhuvudtaget inte låta någon annan leka med sina saker, berättar Anna Fackel.
Avundsjukan ledde till att personalen kände sig tvungna att ta upp leksaksproblematiken på ett föräldramöte. Där deklarerade förskollärarna att från och med nu får barnen bara ha med en cd-skiva, en bok eller ett gosedjur som ska ligga på hyllan om det inte används. Föräldrarna var förstående när de fick scenerna förklarade för sig, och sedan dess har problemen lagt sig.
Hur barnen hanterar leksakerna säger mycket om deras inbördes roller. Anna Fackel kan tycka det är svårt när barn är för snälla mot andra och utnyttjas.
– Vissa viker sig jämt och ger ifrån sig allt, de kanske till och med ger bort poäng i spel. De barnen får man stötta extra. Andra kan däremot gå och ta en leksak som de ser att en annan vill ha bara för att. Man får försöka styra upp och förhandla, säga: om en kvart får ni byta saker med varandra.
En annan typ av leksaker som pedagogerna gillar är sorteringslådor – lek- och läromaterial med plastfigurer och djur i olika storlekar och färger, geometriska former, bokstäver och siffror. Materialet ligger i lådor på en hylla i markhöjd där barnen kan ta fram det själva, men de måste sitta vid ett bord och helst ha en vuxen med. Annars försvinner alla små delar.
– De här tycker jag är jättebra, de övar turtagning, matematik, storleksbegrepp, form och färg. De flesta barn sorterar direkt saker i olika kategorier och övar klassificering, logik och språk, säger Anna Fackel.
När det gäller böcker är förskollärarna på Pillret måna om att det ska vara lika mycket tjejer som killar i sagokorgen och att olika utseenden och kulturer ska representeras på ett vardagligt sätt.
– Att låna tar jättelång tid om man ska hinna kolla igenom alla böcker så att de är bra, säger Anna Fackel.
Hon har själv fått lära sig att ha stor respekt för böcker och vill förmedla till barnen att det inte är vilken leksak som helst man kan släpa runt och slita i. Dessutom är de lånade.
– När de ville leka att en bok var en laptop sa jag stopp. Då fick vi bygga en laptop av något annat istället.
Den moderna tiden med datorer har inte kommit till alla förskolor än. Sakerna består mest av bilar, kökslek och lantgårdar – sånt som varit vanligt i leksaksutbudet sedan förskolan bildades.
– Det kanske speglar en gammal bild av Sverige som fanns på 60-talet, ler Maud Wenger.
En av hennes favoritleksaker är de klassiska kaplastavarna och schalarna i utklädningslådan.
– Barnen kan använda dem till mycket så de tröttnar inte. Allt nytt är inte bra och allt gammalt är inte dåligt.
Elisabeth Richter