Det finns inga bra eller dåliga leksaker, tycker Krister Svensson som forskar om leksaker. De är aldrig fristående objekt i sig, utan ett medel i kommunikationen mellan barnet och dess omvärld.
För Krister Svensson, som är engagerad inom internationell leksaksforskning, finns det ingen drömförskola när det gäller leksaksutbud. Så länge leksakerna håller sig inom riktlinjerna för säkerhet och till exempel inte innehåller några gifter, tycker han att det kan gå lika bra med träklossar som med barbiedockor. Eller något helt annat. Som vuxen tycker han att man helt bör undvika att värdera leksakerna och tycka att de är ”bättre” eller ”sämre”.
–Varken barbiedockor eller träklossar är i sig en begränsning eller knuff i barnens lärande, utveckling och självuppfattning. Istället handlar allt om situationen, vem barnet är och hur de vuxna förhåller sig.
Krister Svensson tycker aldrig att leksakerna i sig är målet, de är istället ett medel i kommunikationen med och förståelsen av omvärlden för barnet. Därför kan de bli oerhört viktiga verktyg i förskolans verksamhet om pedagogerna utan värderingar observerar, analyserar och konkluderar hur barnet leker med leksakerna. Om det till exempel visar sig, som i ett av de projekt som Krister Svensson har varit inblandad i, att flickor relaterar till dockan som ett objekt medan pojkarna blir sina dockleksaker (de ser dem alltså som ett subjekt), kan man göra mycket av detta som förskollärare. Och då tänker Krister Svensson inte i termerna att man ska gå in och ”rätta till”.
–Ta istället tillfället i akt att sätta ord på vad som sker tillsammans med barnen! Fråga, utan att döma, hur det kommer sig att den lilla pojken är sin docka. Kan han tänka sig att ta hand om den också?
Krister Svensson tycker att yrket som förskollärare är fantasiskt just därför att man ständigt befinner sig i själva tillblivelsen av världen. Det ser han som en stor möjlighet.
–Du som står där mitt i den växande och prunkande gården som är barnen, beskär och rensa den inte, säger han som en tydlig metafor.
Fundera istället på vem du själv är och hur du beter dig. Är du själv ”beskuren”? Enligt Krister Svenssons sätt att se på det, är leksakerna en spegling av vår samtid och av de vuxnas värld. Barn gör som vi, det gör inte det vi säger.
–Barnläkaren Lars H Gustafsson hade ett så tydligt exempel i en föreläsning som jag lyssnade på. Han berättade om en familj som satt i en soffa och såg barnprogram tillsammans. När kanalen plötsligt bytte till nyheterna och presentationsinslaget var en hemsk krigsscen tittade båda föräldrarna på barnet och konstaterade att barnet inte reagerade. Det är klart att det inte gjorde! Ingen av föräldrarna reagerade ju. På detta sätt skolar vi ideligen in våra barn i våra egna sätt att se på omvärlden, de gör som vi gör. Likadant är det med deras relation till leksaker.
Därför är Krister Svensson emot det vanliga påstående att barn av i dag har för många leksaker. Det är ju inte barnen som varken tillverkar eller köper leksakerna, det är vi vuxna. Vi vuxna tenderar att lägga över ansvaret på barnen för något som vi själva borde ta på oss. Hur vill vi ha vårt samhälle? Hur vill vi leva våra liv? För Krister Svensson handlar det om stora frågor, om att ifrågasätta hela samhällssystemet. Han tycker dagens värld genomsyras av ett märkligt och inkonsekvent mönster: det vi erbjuder barnen ska de helst avstå.
–Vi köper datorer och datorspel åt barnen, men de får inte spela för mycket. Vi ger dem hamburgare men säger åt dem att inte bli feta och vi köper gigantiska tv-apparater men anser att det är dåligt att se för mycket på tv. Denna märkliga dubbelhet är inte ett ansvar vi kan lägga på barnen. Det måste vi själva stå för.
Därför har han ändrat sig från den ståndpunkt som på 1970-talet fick honom att välja att utbilda sig till förskollärare: om man vill förändra världen ska man jobba med barnen. I dag har han istället landat i att för att förändra något måste man börja med de vuxna. Krister Svensson flyttade därför från den direkta verksamheten i barngruppen och blev så småningom utbildare på lärarprogrammet vid Högskolan i Halmstad. Det var också där han startade upp Centrum för leksaksforskning eller International Toy Research Center som det heter på engelska. Leksaksforskare från hela världen är i dag knutna till nätverket och 1996 höll man sin första världskongress för leksaksforskning i Halmstad. Ganska snart därefter fick Krister Svensson och hans gäng flytta till Stockholm och Kungliga tekniska högskolan. Leksaksforskningscentret gick då under förkortningen Sitrec.
–Men för ett par år sedan fick vi lägga ner centret på KTH också. Forskningsfinansiärer ser mer pengar i tillämpad forskning som kan leda till olika typer av patent och är inte beredda att satsa mer på det här, säger Krister Svensson.
Men han och hans kollegor fortsätter att driva det internationella leksaksforsknings-nätverket och i sommar kommer den sjätte världskongressen att hållas i Turkiet. Dessutom är Krister Svensson stolt över att just ha fått igång en internationell masterutbildning för designers i Göteborg. De får under två år studera hur deras design av leksaker kan utformas på barnens villkor.
–Och då är det inte alls ur estetisk synvinkel. De måste tänka att lekens redskap även bör tilltala vuxna. För då är chansen större att vi samspelar längre med barnen utan att tröttna. Barnen lär sig bäst genom mötet med andra människor.
Därför tycker Krister Svensson det är falsk marknadsföring att kalla vissa leksaker för ”pedagogiska”.
–Ingen sak är pedagogisk i sig, det krävs att någon kommunicerar med barnet och tillför begrepp så att barnet kan sätta in föremålet i ett sammanhang.
Flera uppmärksammade studier och rapporter har kommit från Krister Svenssons leksaksforskarnätverk. En av dem är den om det genomsnittliga antalet leksaker i svenska barns rum. Forskarna Anders Nelson och Mattias Nilsson kunde år 2001 redovisa att det i snitt hamnade på 536 leksaker per barn och resultatet fick mycket uppmärksamhet.
–Jag blev inte det minsta förvånad och tycker det är märkligt att folk blev så upprörda. Titta bara i dina egna skåp och lådor! Om du tänker på alla de sakerna, så vore det väl märkligt om barn bara hade 25 leksaker var.
Den återkommande frågan för många pedagoger, om barnen ska få ta med sig några av dessa ungefär 536 leksaker till förskolan eller inte, har han också svar på.
–Varför inte? Det är väl ett sätt att lära barn att det materiella inte är så viktigt, att det inte är hela världen om man tappar bort sin sak eller om den går sönder. Skillnader i barns levnadsförhållanden kommer fram i alla fall.
Han menar att barn läser av olikheterna i samhället ändå, till exempel genom vem som har finast kläder eller reser längst på semestern. Därför är det inte rätt att förbjuda egna leksaker på förskolan av något slags rättviseargument, tycket Krister Svensson.
–Vi ska inte försöka göra barnen ”finare” än vad världen egentligen är. Då infantiliserar vi dem och tar dem inte på allvar. Jag tror istället på att vi tar ansvar för hur vi väljer att leva våra liv och låter barnen vara en del av det istället för att bygga upp en konstlad sfär runt dem där de ska vara våra förebilder. Det borde vara precis tvärtom.
Tora Villanueva Gran