Magne Raundalen, barnpsykolog, och Jon-Håkon Schultz, lärare och fil. dr. i specialpedagogik, är båda verksamma i Norge. Utifrån egna och andras erfarenheter och även aktuell forskning har de gemensamt skrivit denna (tyvärr) mycket aktuella och nödvändiga bok. Den vänder sig till alla som arbetar med barn, liksom föräldrar och andra anhöriga som står barnen nära, med syftet att ge vägledning i hur man kan tala med barn om det som kan vara allra svårast – krispräglade nyheter och kriser som drabbar barns familjer och andra närstående.
Författarna poängterar hur viktigt det är att ha respekt för barns fattningsförmåga och ut-ifrån detta blir bokens huvudbudskap ”att lyssna så att barn vill tala och att tala så att barn lyssnar”.
Med lyhördhet, ödmjukhet och barnen i fokus ger författarna praktisk, konkret och handfast handledning för både direkt och förebyggande arbete som absolut är möjligt att omsätta i praktiken.
En grundläggande utgångspunkt är att barn vet mycket och att de både vill och behöver ha tydlig information från oss vuxna. De får ofta en splittrad och fragmentarisk information via till exempel tidningarnas löpsedlar, TV och kamraters berättelser – information som ofta skapar rädsla och osäkerhet. Med bokens genomtänkta och metodiska strategier får vi vuxna modeller och exempel på hur vi kan hjälpa barnen till förståelse och försöka utveckla ett rimlighetstänkande och också ramar för att skapa begriplighet.
Bokens språk och uttryckssätt är vardagligt och lättförståeligt för de allra flesta. Den är skriven utifrån norska förhållanden men är i de allra flesta sammanhang lika användbar för oss i Sverige. Här ges bland annat fem exempel på praktiska och utförliga samtalshandledningar som utgår från följande händelser: skräckkällaren i Österrike, sexuella övergrepp, Muhammedteckningarna, kvinnlig könsstympning och skolmassakern i Finland.
Boken ger också förslag på samtalsträning i förebyggande syfte samt hur man kan bygga upp en bok med både text och bild tillsammans med barnet för att ytterligare förstärka förståelsen och begripligheten i en besvärlig situation. Exempel ges också på tankeverktyg, ord och begrepp som visat sig vara användbara för att hjälpa barnen att förstå på sin nivå, exempelvis ”feltankar”, ”hjärnans städapparat”, likaså hur man kan använda sig av ”prat- och skrivmedicin” tillsammans med barnen.
Författarna använder uttrycket ”generationsplikt” med betydelsen att som vuxen ta ansvar för att överföra viktiga erfarenheter till barn och ungdomar och göra det som är obegripligt så begripligt som möjligt. Raundalen och Schultz visar genom detta resonemang att vi som ansvarskännande och tydliga vuxna inte får väja för svåra frågor utan måste våga ta tag i dem tillsammans med barnen. Denna bok är till både stor och nödvändig hjälp för oss vuxna, både i skolan och hemma, att våga och kunna detta!
Inger Lindberg