"Hur i hela fridens namn kan facken tycka att de gjort något bra i och med införandet av karriärtjänster på det sätt som gjorts?", menar signaturen "Ledsen".
Fick nu läsa insändaren om förstelärare i Pedagogiska magasinet nr 3/14. Trodde för ett tag att jag hade skrivit den, läste nästan hela innan jag kunde konstatera att jag har en tvillinglärarsjäl någonstans därute.
Hur i hela fridens namn kan facken tycka att de gjort något bra i och med införandet av karriärtjänster på det sätt som gjorts? Lärararbetet är och har varit ett lagarbete där alla inblandade förväntats vara jämbördiga. Ingen lärare kan vara ”bäst” på allt. Nu har man skapat utrymme för ett a- och b-lag. Fantastiskt! Där försvann ytterligare en betydande del av arbetsglädjen.
Det handlar förmodligen om en övergångsperiod tills hela lärarkåren genomgått generationsskifte, den nya generationen lärare kommer ta det för naturligt att det finns kollegor som är bättre än andra.
Vi som tillhör den äldre generationen lärare får se vår status och vårt erkännande ”go down the drain” och det känns surt för den som slitit som ett djur för alla elevers rätt till kunskap och färdighet!
Till dem som talar om avundsjuka i sammanhanget vill jag bara säga; det är inte det det handlar om … det är självkänsla och yrkesstolthet! Och det, mina vänner, har arbetsgivare, politiker och allmänheten redan varit så duktiga på att förstöra. Som en av mina (faktiskt yngre) kollegor sa: ”Man blir behandlad som en dörrmatta …”
Det är bara att inse, det har hänt något med människosynen här i Sverige. I det stora hela.