Här är man ensam med gud

Korridorerna slingrar sig fram genom Hjulstaskolan likt en labyrint. Dörrarna till salarna är märkta med nummer: ”207”, ”211”, ”220”. Skåpen står i färgglada rader med hänglåsen käckt på svaj. Efter uppehållsrummet med sina pingisbord kommer man till en dörr märkt ”Förråd”. Bredvid ligger ”Elevråd”. Mitt emot: ”Bönerum”.

Det är låst, så en fritidsledare tillkallas för att öppna. Ut väller ett gäng killar som skrattar förläget och drar på sig gympaskorna i farten.

– De sitter här inne och snackar som om det var en mötesplats. Förra året var det några som trodde att det här var ett fikarum för deras tjejklubb, typ, säger Nasro Ahmed.

Hon går i nian och besöker bönerummet en gång om dagen.

– Om man stannar på läxhjälpen blir det två gånger, säger hon. Jag känner mig lugn här inne. Det är som om väggarna är extra tjocka, man hör inte skriken från korridoren. Det finns regler som inte behöver vara nedskrivna. Alla tar av skorna och man pratar tyst.

Klasskompisarna Bahjo Hussein och Naima Hassan visar appen på mobilen som berättar vilken tid det är dags att be. I dag är det klockan 12.36 om man befinner sig i närheten av Kista.

– Det ändras från dag till dag. Man kan googla fram tiden också, säger tjejerna.

På lunchrasterna kan det vara kö till bönerummet, speciellt under fastan.

– Men vissa vill hellre spela fotboll. Det handlar om hur man är uppfostrad, säger Nasro Ahmed.

På Hjulstaskolan möts många olika nationaliteter och kulturer bland de 450 eleverna. Hittills är det enbart muslimer som velat utöva sin religion på skoltid.

– Bönerummet tillkom efter önskemål från elever och föräldrar, säger rektor Malla Taipale. Eftersom vi har gott om lokaler är det inget problem att hitta ett utrymme.

På hennes förra skola, som ligger i närheten, fanns en hörna i köket och ett större bokförråd där elever och lärare kunde bre ut sina mattor och be. Det här är en bättre lösning, tycker hon.

– Enda regeln är att de inte får gå dit på lektionstid. I stället har vi en längre lunchrast. Men vi har ett väldigt odramatiskt förhållningssätt till det här. Det är okej att bara sitta där inne och prata om man vill, säger Malla Taipale.

Antalet elever som utnyttjar rummet varierar från år till år, men enligt rektorn är det fler flickor än pojkar som går dit. För vissa är det en viktig samlingspunkt.

– Vi tar emot nyanlända elever varje vecka och några av dem vill be på dagarna, säger Malla Taipale. Då lär de känna de andra eleverna som är där.

Men eftersom utbildningen ska vara icke-konfessionell är det inte självklart att en kommunal skola i Sverige ska inrätta bönerum. Jenny Berglund är docent i religionsdidaktik på Södertörns högskola och är medförfattare till böckerna Barn i religionernas världoch Ramadan: en svensk tradition. Hon säger att rektorer resonerar olika i den här frågan. Argumentet emot böne­rum är ofta att skolan ska vara en neutral plats där eleverna slipper tänka på religion.

– Men då bortser man ifrån att skolan faktiskt inte är neutral. Den styrs av luthersk protestantism, men vi är så marinerade i majoritetsreligionen att vi inte ser den. Hela skolåret med lov och högtider är ju lutherskt.

Enligt Jenny Berglund skiljer sig skolans förhållande till religionsutövning kraftigt mellan olika europeiska länder. Historiskt har det med statens och kyrkans relation att göra. I Frankrike till exempel, som har en lång sekulär tradition, är alla religiösa symboler förbjudna i den statliga skolan. Det spelar ingen roll om det är en kippa, en sjal eller ett ”stort” kors. Ett bönerum skulle aldrig få förekomma.

– Det har gett mer effekt på till exempel islam än på katolicismen, säger Jenny Berglund. Om du vill bära ett kors runt halsen kanske inte storleken spelar så stor roll. Men så fort du sätter något på huvudet så syns det, och då är det inte längre en privatsak utan en samhällsfråga. Konsekvensen blir att en del söker sig till privatskolor där sådana religiösa symboler är tillåtna.

Jenny Berglund menar att skolor bör lyssna på eleverna om de uttrycker ett behov av speciella rum för religiösa stunder, förutsatt att det finns tillgängliga lokaler. Det kan bidra till engagemang och inflytande.

– På flygplatser och arbetsplatser finns alltid ett stilla rum för bön, vila eller meditation. Det är rimligt att det finns sådana även på skolor, med tanke på att barnen tillbringar lika mycket tid där som vuxna gör på arbetet. Men själva rummet måste ju inte vara kopplat till en speciell religion, säger hon.

På Hjulstaskolan har elever fått vara med och påverka hur det grönmålade rummet ska se ut. Väggarna pryds av tavlor med religiösa texter på arabiska. På en hylla ligger flera exemplar av Koranen och på en spik hänger ett radband att låna. Sex personer får plats samtidigt härinne. Tjejerna och killarna brukar turas om, men de kan be tillsammans om de organiserar sig på ett speciellt sätt. Alla vet vilket hörn av rummet som är riktat mot Mekka. När flera ber samtidigt brukar en av eleverna leda bönen.

– Det är för att man ska hålla samma takt. Totalt tar det kanske fem minuter, säger Naima Hassan.

Förut gick hon på en muslimsk friskola där schemat var anpassat efter bönen. Nasro Ahmed och Bahjo Hussein har gått på mellanstadieskolor utan någon koppling till religionen och saknade möjligheten att be. De fick vänta tills de kom hem.

– För mig är det lite stressande att missa bönen. Jag är liksom besviken hela dagen, säger Nasro Ahmed.

Hon tycker att det finns svårigheter med att sköta skolan och tron sam-tidigt.

– Bönen är obligatorisk. Men jag vill ha en bra utbildning också. Jag kan inte gå hem och be, för då missar jag en hel lektion. Om inte bönerummet fanns skulle kanske utbildningen gå framåt, men religionen bakåt.

Snart ska de söka till gymnasiet. Nasro Ahmed vill gå ”sam-sam”, Bahjo Hussein naturvetenskapliga programmet och Naima Hassan omvårdnad. De vet att det går många muslimska elever på Tensta gymnasium och är ganska säkra på att där finns ett bönerum. Det skulle underlätta skolgången, men är inget krav. Varken från dem själva eller föräldrarna.

– Alltså, vi kan be på pingisbordet om det är nödvändigt, säger Nasro Ahmed och skrattar. Det enda kravet är att det är rent. Men det är skönt att få vara för sig själv. Här inne är man ensam med Gud.