När eleverna har gått till sina platser, ser jag att Emma har svårt att komma igång. Hon, som brukar vara så fokuserad, verkar frånvarande. ”Skriv ner vad du tänker på”, föreslår jag och hon sätter sig vid datorn medan jag går vidare till de andra eleverna. När alla har kommit igång återvänder mina tankar till personalmötet och morgonens diskussion om den svenska skolan.
Skolan är satt under lupp i en omfattning, som inte har upplevts på länge. Bland annat satsar Sveriges två största dagstidningar nu hårt på granskning av skolan och både radio och TV har tagit upp tråden. Säga vad man vill om regeringens skolpolitik, men man har lyckats föra upp frågan högt på den politiska agendan. Är det omsorg om eleven eller oro för Sveriges konkurrenskraft i en alltmer globaliserad värld? Oron ökar i takt med att vår ranking i Pisaundersökningarna sjunker. Samtidigt kunde man i veckan läsa starkt kritiska synpunkter på hur resultaten tolkas. Professor Svend Kreiner (Köpenhamns universitet) kommer, efter att ha gått igenom 380 000 prov, till slutsatsen att det inte går att rangordna länderna utifrån Pisas testresultat!
Men varifrån kommer detta starka fokus på det enkelt mätbara? Det är inte länge sedan man i till exempel rektorsutbildningarna vid sidan av kunskapsmålen även betonade vikten av andra ”mjukare” mål, mål som syftade till att utveckla eleven på andra plan än de rent intellektuella. Var finns plats för det i dag? Är det andra aktörer som ska vägleda eleven i hur, varför och till vad all kunskap ska användas? Vad händer med de elever som inte klarar av skolan när kraven på kunskap skruvas upp alltmer och valmöjligheterna minskar? Vad händer med ”mina” elever? Nu är det godkänt i minst åtta ämnen som gäller vid ansökan till gymnasiet samtidigt som IV-programmen skärs ner. Hur går det ihop? Jag frågade en kollega på gymnasiet, som svarade att det nog inte blir så stor skillnad. Vi har ju de elever vi har! Är det kartan eller verkligheten som gäller?
Jag återvänder till Emma, som nu har kommit igång med sitt skrivande, sätter mig ner, ser ärren på hennes arm och börjar läsa. Med ens blir jag klarvaken. Det handlar om smärta och död. Självupplevt. Hon skriver fort och intensivt, innesluten i musik. Jag sitter kvar, inget sägs. Det blir rast, hon fortsätter skriva. Så tar hon av sig lurarna, väntar på min reaktion, fortfarande tyst. Hur mäter man värdet av den upplevelsen och samtalet som följde? Hur stor plats finns för mänskliga möten i en skola som alltmer fokuserar på det enkelt mätbara?
Säg din mening, delta i debatten – det är en alltför viktig fråga för att lämnas över till andra!
Ulf Linderholm ledamot Skolformsnämnd Specialpedagogik