I Älta är Ipaden ett naturligt inslag i förskolan. Sju pedagoger deltar i ett projekt för att se vilken effekt den kan ha på lärandet.
De ligger på rygg på golvet, en lärare och två femåriga flickor, och tittar på stjärnhimlen. Det spelar ingen roll att det är mulet ute, för de tittar inte genom fönstret, utan på surfplattan, som Sofia Strindholm håller upp. När hon vrider på den ser de nya stjärnor, precis i den riktning där de finns på riktigt.
— Om du tar dina fingrar och drar på den här, då kan ni zooma in. Prova med det. Händer det något?, frågar hon.
 — En femårig pojke kom och frågade efter ”barndatorn utan hangenter”. Det tycker jag ger en fin bild av vad surfplattan är, säger Sofia Strindholm, samordnare på Strandparkens förskola. |
— Det blir större, konstaterar ett av barnen.
De tittar fascinerat när bilder dyker upp som knyter samman stjärnorna.
— Vad ser ni då?
— En flicka.
— Det är en stjärnbild, berättar Sofia Strindholm.
Sofia Stindholm är samordnare på Strandparkens förskola i Älta, där de tillsammans med kollegorna på förskolan Stensötan just nu jobbar med ett projekt för att ta reda på om surfplattor kan stödja lärandet.
— Vi är fortfarande inne i en fas där vi vill se om den här plattan är så pass bra att den är värd att ha i verksamheten jämfört med en dator, säger hon.
De har jobbat med surfplattor i två månader. Sju pedagoger har försetts med varsin Ipad, och alla har valt en egen inriktning att arbeta med. Sofia Strindholms projekt handlar om utomhuspedagogik. Med hjälp av ett 3G-kort kan surfplattan vara uppkopplad mot internet även när de går ut i skogen, så att de till exempel kan söka information om saker barnen hittar i naturen, där och då.
Stjärnhimlen är ett annat exempel på en applikation eller app, det vill säga ett program, som kan användas utomhus.
— Beroende på var vi befinner oss på förskolans gård eller i skogen så är det olika stjärnbilder som kommer upp. Stjärnhimlen väcker så mycket. Den ger ett djup, säger Sofia Strindholm.
— Det handlar inte om att sitta och spela i ett hörn inomhus, säger Elisabet Wahlström, biträdande rektor och chef över förskoleverksamheten. Det var hon som tog initiativet till projektet efter att ha blivit inspirerad under en studieresa i USA.
Hon framhåller pedagogernas viktiga roll, att spelen i sig är en sak, men att det är vad man gör med dem som gör dem pedagogiska och lärande.
— Vi måste verkligen ha tänkt ut idéer kring spelen, så vi får ju spela en del själva och prova oss fram, säger Sofia Strindholm.
Det är en lärandeprocess även för lärarna, som ofta överraskas av hur barnen tar till sig spel och hittar nya användningsområden. Sofia Strindholm berättar om en pekbok på surfplattan och hur hon jobbar med den.
— Jag satt med två barn, två och fyra år. Det ena barnet ljudade det som stod. Så stängde jag av ljudet, och så kunde barnet se ordbilden och förklara för tvååringen, som i sin tur härmade ljudet och blev alldeles fascinerad över bilderna. Jag ställde följdfrågor: »berätta vad du ser«, »var bor det här djuret?«, »vad äter det?«.
Barnen lär sig snabbt att hantera plattorna.
— En pojke som var 4,5 mötte två killar som var nio. De hade aldrig hållit i en surfplatta. Ögonen tindrade när att han fick visa några som var så mycket äldre hur man gör. De större killarna frågade: hur gammal är du egentligen? ”Va, är du bara fyra!?” Nej, fyra och ett halvt, sa han. Han kunde verkligen visa och beskriva i ord. Den språkutvecklingen är häftig att se, säger Sofia Strindholm.
Var tredje vecka samlas pedagogerna från Strandparken och Stensötan, enhetens it-pedagog och Elisabet Wahlström för ett möte där de stämmer av hur det går i projektet. Idag är en sådan dag, och deltagarna surrar och skämtar med varandra när de slår sig ner kring det ovala bordet i Elisabet Wahlströms rum. I taklampan hänger två rosa nallar. På väggen sitter klassfoton från olika grundskoleklasser.
— Vi märkte tidigt att det inte finns de appar vi vill ha, säger Elisabet Wahlström. Men redan har något av det vi först efterfrågade dykt upp.
 — Man slipper sudda! På surfplattan blir det mer tillåtande att göra fel. Man kan prova att göra allting rött, och blev det inte fint, då tar man bort det, säger Elisabet Wahlström, biträdande rektor på Strandparkens skola med förskolor. |
Utvecklingen är fortfarande i sin linda. Många program är på engelska, och andra är gjorda på ett sätt som frustrerar gruppen. De har mängder med idéer på hur programmen borde fungera för att vara mer pedagogiskt användbara.
Intresset för projektet är stort från media, spelutvecklare och andra förskolor. Ett flertal samarbeten är på gång, och läromedelsförlag har hört av sig för att få gruppens hjälp att göra bättre program för plattorna.
Gruppen har gjort flera upptäckter kring vad surfplattan kan tillföra i verksamheten.
— Det är jätteviktigt att vi får in ny teknik och nya medier. Det står även i läroplanen, säger Elisabet Wahlström.
Stensötans och Strandparkens förskolor ligger båda nära Älta centrum, med å ena sidan miljonprogrammens höghus som tornar upp sig i bakgrunden, och å andra de omkringliggande villaområdena. Många av barnen kommer från miljonprogramområdena. Elisabet Wahlström tror inte att så många av dem kommer i kontakt med surfplattor i hemmet. Däremot har föräldrarna ibland smartphones.
— Att använda surfplattor gör att vi hänger med i deras värld. Det är en stor vinst.
De har märkt att barnens beteende gentemot varandra förändras när de sitter med surfplattan.
— En pojke, som har lite myror i brallan annars, sitter still och tittar, kommenterar och väntar på sin tur.
— När de spelar memory i verkliga livet, då tävlar de med varandra. När de spelar memory på surfplattan, då samarbetar de. Det ska bli väldigt spännande att se om det fortsätter så, säger Elisabet Wahlström.
— Dels om det fortsätter på surfplattan, dels om det smittar av sig på annat. Om de kan samarbeta mer även i andra situationer, säger Emi Kallin, lärare på Stensötan.
På mötet diskuterar de olika program de testat sedan sist och hur de tänker använda dem med barnen.
Emi Kallin håller upp sin surfplatta så att alla kan se. Hon visar ett program som heter Pattern seach.
— Den här gillar jag. Man ska hitta det här mönstret, ”hare påfågel hare mus”, säger hon och visar ett rutnät med bilder där det gäller att hitta just den kombinationen som efterfrågas.
— Det övar dels detaljseende, dels måste barnen faktiskt berätta för varandra. Det ger massor av lägesord, säger Emi Kallin. De är jätteduktiga på att inte trycka när någon annan spelar, utan använder ord.
På Stensötans förskola sitter förskolläraren Ursula Aglassinger tillsammans med fyraåringarna Vilma och Dariana, som dekorerar en bild av en tavelram i surfplattan. Bland dekoren finns bokstäver, och Vilma försöker skriva sitt namn, men programmet låter henne inte flytta på bokstäverna när hon fått dem på plats. Hon hittar v, i, l, m och a, men de hamnar huller om buller.
— Jag vet, den är lite knepig, det är svårt, Vilma, men jag ser ju att du har rätt bokstäver, säger Ursula Aglassinger. Hon har språket som sitt delprojekt.
— Jag jobbar med barn som har olika svårigheter. Några har ljuden, några kan inte svenska språket och några behöver mer ord, berättar hon.
Hon har hittat appar som hjälper barn som inte kan svenska att närma sig språket.
— Det är viktigt att man börjar från deras verklighet, förskoleverkligheten. Att benämna ord. Det finns faktiskt svenska appar där man trycker på en bild och så säger den ganska tydligt vad det är.
— De behöver kunna kläder, material, mamma, pappa, namn och sådana saker, så att de med ett ord kan säga vad de vill. Kan de inte meningen så ska de kunna säga »vatten«, och då ska vi förstå.
Hon tycker det är viktigt att se surfplattan som ett komplement, inte som en ersättning till det befintliga materialet, som hon gärna utformar själv.
— Jag vet ju precis vad barnen behöver, vilka ord de behöver öva på, och då fixar jag det. Så är det inte med surfplattan än så länge. Man får ta lite engelska appar. Bara det inte är »tryck på den som börjar på A«, och så är rätt svar äpple, säger hon.
Framförallt ser hon surfplattan som en lustfylld omväxling, varken bättre eller sämre än annat material.
— Om man behöver öva på två konsonanter som s och t efter varandra, är det inte jätteroligt om man inte har en massa olika övningar. Då är ju en surfplatta, memory eller pappersarbete bra. Men naturligtvis lär de sig i verksamheten allra bäst. Det handlar om att samtala med dem. Det här är bara en liten liten bit, säger Ursula Aglassinger.