Facket har en svår sits i att hantera »tystnadens kultur«. Ett första steg är att erkänna att problemen finns, skriver Börje Eriksson.
Tystnad strider mot hela fackföreningens väsen. Fackförbunden grundades för att arbetsgivarna erbjöd dåliga arbetsförhållanden och låg ersättning. Man samlade sig och protesterade så att det hördes.
I ett samhällsklimat och arbetsliv som betonar individernas konkurrens står fackliga ombud inför svåra utmaningar. Om hotet på arbetsplatsen nu allt oftare kommer från kollegan och mellan medlemmar behövs djupa, grundläggande diskussioner om hur facket ska agera.
Den som upplevt intriger och anklagelser vet att där dör också sanningen och den öppna dialogen. Grupperingarna blir viktiga. Det förekommer rykten och viskningar. De flesta är passiva — vill inte se, vill inte höra, vill inte känna. Tystnaden skriker i lärarrummet!
Det är intressant att läsa forskningsrapporter där man utifrån ett internationellt perspektiv analyserar problem på svensk arbetsmarknad. Den norske forskaren Helge Hoel säger att Sverige nog ser sig som ett idealsamhälle där mobbning inte finns. Sveriges kollektiva modell är inte heller lämpad för att lösa psyko-
sociala problem, menar han.
Strävan efter konsensus gör det svårare att se en enskild person. Det kan leda till att även facken tar parti mot individen. Kan det bli så …?
När journalisten Maciej Zaremba sommaren 2010 publicerade artikelserien »Mobbarna och rättvisan« läste jag en del inlägg på Dagens Nyheters debattforum. Jag reagerade på att samma kritik ofta fanns där som i Helge Hoels beskrivning. Många skrev om facket som inte fanns på den drabbades sida.
När konflikter uppstår finns alltid behov av en lösning, oro sprids och gruppen har behov av att gå vidare. En lösning är att utse en »syndabock«. Det är alltid lättare att fokusera på person i stället för sak och situation.
Fackliga ombud med stort hjärta och goda ambitioner utsätts ofta för omänskliga krav när duktiga arbetstagare stressas till att se varandra som rivaler. De ska hjälpa en medlem som är anklagad av andra medlemmar, samtidigt ha ett bra samtalsklimat och lojalitet mot arbetsgivaren för att inte själva råka illa ut.
Chefredaktörens påstående »Man vågar mer när man slipper stå ensam« (Lärarnas tidning nr 9/11) stämmer inte alltid. Risken finns att arbetsplatsen i stället kan förvandlas till ett skräckvälde. Att bli illa behandlad av arbetsgivaren är svårt, men den som ställs ensam på grund av att fackföreningen förblir passiv eller agerar på gruppens vägnar genomlider en modern häxprocess.
Hur ska facket hantera problemen? Man måste våga ta in kritiska röster, drabbade med egen erfarenhet, forskare med internationella erfarenheter (till exempel Norge som jobbar på ett delvis annat sätt) och lyssna på behandlare som sett konsekvenserna av dålig psykosocial arbetsmiljö.
Ta in kunskap och skapa seminarier, utveckla studiematerial som tar den här problematiken på större allvar. En defensiv taktik är att marginalisera problemen, det leder till att de ökar.
Fackföreningen gräver sin egen grav om man misslyckas med att bli en mer aktiv och trovärdig aktör när det gäller tystnaden och den psyko-sociala arbetsmiljön. Det är en central fråga där alla undersökningar visar på grundläggande samband mellan samhällskostnader, en öppen bra arbetsmiljö, och låga sjuktal.