På de vuxnas villkor

I förskolan härskar en traditionell uppfostringspedagogik. Samtidigt talas det mycket om det kompetenta barnet. Det går inte ihop. Vart tar dialogen och samspelet vägen?

Den svenska förskolan är en plats där en normerande uppfostringspedagogik fortfarande råder. Vi, som båda är yrkesverksamma förskollärare, upplever förskolan som traditionell i sitt sätt att bemöta barn och i sättet att se på barns samspel och kommunikation. Denna normerande uppfostringspedagogik har en lång tradition i såväl förskolan som samhället i stort. Barn ses som en homogen grupp och som objekt för fostran. Den går bland annat ut på att korrigera barns beteenden för att göra dem till väluppfostrade individer utifrån vuxnas förväntningar. Vi menar att förskolan har svårt att komma ifrån detta sätt att se på uppfostran och att pedagogiken fortfarande präglas av en sådan syn. Vi menar också att det står i motsats till förskolans demokratiska uppdrag. Vi är medvetna om att det är ett djärvt påstående men anser att det är vår skyldighet att diskutera det. Det är vårt ansvar som förespråkare för vår yrkesprofession.

I förskolan talas det ofta om det kompetenta barnet. Men i praktiken stannar det vid vackra ord. Det får en ytlig innebörd, nämligen att se barn som självständiga i ett praktiskt avseende. Vi kan till exempel säga att vi ser barn som kompetenta när vi ger dem möjlighet att göra saker på egen hand, som att lägga upp sin egen mat på tallriken. Men i själva verket är barnets utrymme då begränsat av de vuxnas föreställningar om hur saker ska vara.

Men vi menar att barn kan ses som kompetenta individer utifrån många fler aspekter. Om vi förstår att barn samspelar och kommunicerar med sin omvärld på ett komplext sätt kan vi också bemöta dem så. Professor Eva Johansson, som har studerat pedagogers förhållningssätt till barn, menar att en förutsättning för att lärande ska ske är att barnen ges utrymme att kommunicera och vara i dialog med varandra och med pedagoger. Men en normativ uppfostringspedagogik förhindrar just dialog och samspel, både mellan barn och mellan pedagoger och barn. Därmed förhindras också ett kvalitativt lärande.

I förskolan ingår lärande och omsorg i en helhetssyn, vilket innebär att vi inte kan särskilja barns kognitiva, emotionella och sociala utveckling. För att främja barns lärande behöver vi ge dem utrymme att i olika situationer vara i dialog och samspel med sin omgivning – och därför är pedagogernas förhållningssätt viktigt. Elisabeth Arnér visar i sin forskning om barns inflytande att förskolan under lång tid har utvecklat traditioner och koder. Värderingar som har utvecklats till en gemensam syn på hur barn ska bemötas och hur det pedagogiska arbetet ska läggas upp. Dessa värderingar har konserverats i förskolan som institution och har blivit normer, sådant som ”sitter i väggarna”. Arnér menar att barns inflytande begränsas av pedagogens förhållningssätt.

Den traditionella pedagogiken tar sig uttryck på olika sätt vid olika förskolor. Men måltiderna är ett sammanhang då den ofta blir synlig – kanske för att mat är så starkt kopplat till fostran i form av bordsskick och uppförande. Måltiderna på förskolan utmärks alltför ofta av att barn blir begränsade i sitt samspel. Allt fokus läggs på maten. Det kan till exempel heta att barn ska lära sig att smaka av all mat. Det kan ju finnas många anledningar till varför ett barn inte vill smaka på den mat som bjuds. Ofta kan det exempelvis räcka med att skrapa av såsen från köttbullarna för att de ska bli tillräckligt inbjudande.

Det handlar om att vara i dialog med barnet så att man förstår vad det vill kommunicera. Barn blir samarbetsvilliga när de känner att pedagogen är genuin i sitt bemötande och anstränger sig att förstå. Det handlar om att ge barnet tid och att uppmuntra det, i stället för att tvinga. Det gäller också att hitta alternativa lösningar och att försöka ta reda på vad som är orsaken till ett agerande, för det finns alltid en orsak. Kan det vara så att barn måste smaka på allt som serveras just för att de är barn och för att vi vuxna har makt att bestämma?

Regler är det som skapar kontroll och ordning för pedagoger, menar Elisabeth Arnér. De blir ett sätt för pedagogen att organisera verksamheten. Men barn upplever oftare reglerna som förbud. I stället för att pedagogen utgår från olika situationer blir reglerna en mall att rätta sig efter. Även här kan vi ta måltidssituationen som exempel. Vid matborden kan det finnas regler för att skapa ordning, till exempel att ingen får börja äta förrän alla har satt sig och någon vuxen givit klartecken. Tänk dig en situation där du inte får hälla upp vatten för att släcka törsten när du är först till matbordet för att det finns en regel som säger att du ska vänta. Hur hade ett sådant bemötande känts för dig som vuxen? Är en sådan regel verkligen motiverad? Att barn måste lära sig att vänta är något vi har hört alldeles för många gånger – det visar på en traditionell syn på barnet. Och måltider som utmärks av förmaningar och regler är inte meningsfulla för någon eller ur något perspektiv.

Den traditionella normerande pedagogiken tar sig uttryck i hur pedagoger förhåller sig till barn och hur verksamheten planeras. Den påverkar också hur mycket inflytande och delaktighet barn kan få. Barn blir begränsade eftersom de ständigt får anpassa sig efter de vuxnas premisser. Man kan också fundera över vad barn lär sig om demokratiska värden när de blir objekt för anpassning och traditionell fostran.

Barn har rätt till pedagoger som möter barnen i deras intentioner och försöker inta barnens perspektiv. Att kunna möta barn i en ömsesidig dialog förutsätter en pedagogisk medvetenhet. För att vi ska kunna skapa en förskola som främjar barns lärande behöver vi ersätta den traditionella bilden av barnet med en ny bild. Vi måste arbeta med de föreställningar och värderingar om barn som styr vårt sätt att se och bemöta dem. Det är en förutsättning om vi menar allvar med att vi vill möta barnet i ömsesidig dialog med respekt, nyfikenhet och förundran inför barnets eget perspektiv.