År 2010 var ett år fyllt av larmrapporter om skolan. Och visst finns det problem på systemnivå. Men det finns också en fara i att betrakta skolan med perspektivet att problemen beror på generella faktorer, skriver Ola Helenius.
Det som blivit slentrian och rutin och genomskinligt för vår uppmärksamhet kan plötsligt uppenbara sig på nytt när man ser det genom ett barns ögon.
Jag har en doktorsexamen i talteori och är rätt så påläst inom matematikens didaktik. Trots detta lär jag mig ofta nya saker om tal, om talens relation till omvärlden och om vad det innebär att förstå tal genom att prata med mina barn och försöka förstå hur de tänker. När man umgås med barn ser man världen på nya sätt. Vi lär våra barn, men de lär också oss. Det är en central aspekt av vad det innebär att vara människa.
2010 var ett år fyllt av larmrapporter när det gäller skolan. Vi kan ta matematiken som exempel. Några problem som (återigen) har lyfts fram det senaste året är att undervisningen är för differentierad och individualiserad. Föräldrars bakgrund har för stor betydelse för elevernas resultat i matematik. Lärare i matematik har inte lyckats tolka, förstå och implementera de tankesätt som infördes i och med läro- och kursplanerna som kom på 90-talet.
Men liknande problem visar sig finnas även i andra ämnen, som vi till exempel kan se i Skolinspektionens rapport om fysikämnet som diskuteras i detta nummer. Det är lätt att tolka det vi läser som generella problem med skolan som helhet.
De problem som beskrivs ovan lyfts mycket riktigt också fram i Skolinspektionens rapport som orsaker till elevernas försämrade resultat. Och säkert är det sant att det finns många yttre faktorer och problem på systemnivå som påverkar skolan. Men det finns en fara i att betrakta skolan på detta sätt. Om det är helt generella samhälleliga och skolmässiga faktorer som är de främsta orsakerna till hur det går för eleverna i ”våra” ämnen, vad ska vi då göra åt det? Ska vi vänta på att dessa ”ramfaktorer” ordnar upp sig? Då är risken att vi inte får göra annat än att vänta.
Skolan har ett uppdrag att överföra värden, normer och kunskap mellan generationer, men måste också anpassa sig och spegla samhället som det ser ut. Och det här är inte bara en allmän fråga utan något som faktiskt berör undervisningen i ämnet, det vill säga något som varje lärare kan arbeta med.
Skolinspektionens fysikrapport beskriver att eleverna tycker undervisningen är tråkig och onödig. Även matematiklärare uttrycker att elevernas ointresse är ett problem.
Men världen omkring oss har ju knappast blivit mer ointressant och tråkig. Matematik, fysik, biologi eller kemi är snarare alltmer relevanta och spännande sätt att se världen. Många har sagt det förut: Som lärare gäller det att hitta entusiasmen för ämnet. Men inte bara för ämnet i sig, utan också entusiasm för ämnets relation till samhället i övrigt och för ämnets relation till elevernas lärande.
Kanske är det sista det viktigaste. Och dessutom det roligaste. För i undervisningen kan man med eleverna upptäcka saker på nytt. Det är en central aspekt av vad det innebär att vara lärare.