När 2011 års löner nu börjar bli klara vill Lärarförbundet lyfta fram de goda exempel som trots allt finns. Kalmar, Landskrona och Arvika är några, skriver Eva-Lis Sirén i sin ledare i Lärarnas tidning.
Aftonbladet gör sedan några veckor en så kallad skolgranskning. Lärarlöner är ett av deras teman. Tidningen efterlyser lärare som berättar om sin lön och hur de låga lönerna påverkar skolan. Många säger det vi alla vet: »Det är världens roligaste och viktigaste jobb, men vi förtjänar högre lön.«
Nu börjar 2011 års löner klarna i kommunerna. Det finns ljuspunkter, men också riktigt dystra exempel. Läraravtalet gav mycket låga löneökningar 2010. Det som enligt avtalet ska vara golvet, blev ett tak i en tredjedel av kommunerna. I ännu fler får Lärarförbundet gång på gång svaret att det inte finns några pengar för satsningar på löner, kompetensutveckling och att minska arbetsbördan.
Kommunerna lever inte upp till avtalet när det blir praktik på kommunkontoren. Man nonchalerar löftet om att utvecklingsarbete som ger bättre resultat ska ge högre löneökningar. Lärarna är viktiga och ska göra mer av allt, men det betalar sig över huvud taget inte.
Är bilden då nattsvart? Är lärarlönerna återigen förlorade? Absolut inte. Samtidigt som Lärarförbundet för en hård kamp i många kommuner, tas positiva steg i andra. Det är viktigt att uppmärksamma dessa.
Om vi som kräver högre lärarlöner inte ser de som tar bra förstasteg riskerar vi att mista även dem. Därför berömmer Lärarförbundet Kalmar, Landskrona, Arvika och Sölvesborg. För att få andra att följa efter. Det finns »kommunharar« för alla partier att följa: Landskrona för Folkpartiet, Skurup för Moderaterna och Kalmar för Socialdemokraterna — exempelvis.
Stort ansvar vilar på kommuner och fristående skolor. I många decennier har de kunnat luta sig tillbaka för att tillgången på lärare har varit god. Lärare har oftast inte flyttat för bättre lön. Lärarförbundet har nu tydligt kunnat visa att om inte lönerna höjs kommer unga att välja bort yrket. Allt färre väljer lärarutbildningen. Lönen är en mycket viktig orsak.
När skillnaden mellan en lärarlön och en systemvetarlön är 12.000 kronor, förlorar läraren över 140.000 kronor om året jämfört med om hon i stället valt att bli systemvetare. På ett helt yrkesliv blir förlusten 5,8 miljoner kronor. Fortsätter »business as usual«, kommer detta, tillsammans med en stor generationsväxling, att innebära stor lärarbrist. Den arbetsgivare som då inte använt lönen som verktyg, riskerar stora problem. Alla ni som finns i skolan i dag och har en allt tuffare vardag med allt fler arbetsuppgifter utanför den viktiga undervisningen vittnar om att gränsen snart är passerad. Ni berättar om ett yrke som är roligt och viktigt men aldrig värderat i lönekuvertet. Inser skolpolitiker på alla nivåer att tålamodet snart är slut?
För också regeringen har ett stort ansvar. Utbildningsminister Jan Björklund säger ständigt att det som skiljer lärare från andra som också vill ha högre lön är att läraryrket har för låg attraktionskraft och de låga lönerna är en del av problemet.
Hans löfte från valrörelsen om att regeringen vill stimulera kommuner som höjer lärarnas löner, skulle kunna bidra stort. Då måste det bli verkstad av det vallöftet. Det duger inte att enbart skylla på andra.