Han skriver om gifter, sprängämnen, mord och förruttnelse. Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi vid Lunds universitet, har skrivit boken ”Ond kemi”. För den blev han prisbelönad.
Grattis Ulf Ellervik! Du får π-priset för din bok ”Ond kemi”. Hur kom du på idén?
– Tack! Det började med att jag läste den internationella Rose-undersökningen om 15-åringars intressen. Den visade att de tycker att kemi är tråkigt. Ord som atomer, polymerer och plaster kom absolut sist.
Men om man tittar närmare så är det inte så illa. Tonåringarna tycker att Image may be NSFW.
Clik here to view.
droger, sprängämnen och gifter är väldigt spännande, och det är ju också kemi.
Oftast börjar vi med molekyler, men det blir jättetråkigt. Min tanke var att göra tvärtom och ta det som folk är intresserade av, den mörka sidan av kemin – ond bråd död, förruttnelse, sprängämnen, gifter. Men det är inte på något sätt en handbok för giftmördare! Jag berättar historier, verkliga eller hämtade från populärkulturen.
Vad innehåller boken?
– Vi börjar i helvetet, sedan arbetar vi oss uppåt. Första kapitlet handlar om illaluktande ämnen. Jag inleder med varför det luktar svavel i helvetet. Jag tar också upp ett fullständigt tabubelagt ämne: dödens kemi. Varför dör vi, vad händer vid förruttnelsen, när vi blir benbitar och vid mumifiering?
Ett kapitel handlar om gifter. Jag börjar med vatten som har en dödlig dos på sex liter och går ner till botulinumtoxin, världens giftigaste ämne med en dödlig dos på 0,001 milligram. Det är det man injicerar i pannan i form av botox.
Även om jag börjar i det mörka, så kommer jag efter ett tag in på vanliga kemiska reaktioner. Jag lirkar in dem så att det inte riktigt märks.
Vad är mest spännande?
– Jag är mest fascinerad av kapitlet om kemisk smärta. Varför gör pepparrot och Dijonsenap ont när vi äter det? Det är bara de senaste åren vi börjat begripa det. Det roliga är att det är en av få receptorer som inte bygger på formigenkänning utan på kemisk reaktivitet. Det ger en skarp smak som signalerar fara.
Hur fastnade du själv för kemi?
– Jag vet exakt. I början av högstadiet hittade jag min pappas experimentbok från 1950-talet. Kemilådan var borta, men recepten fanns kvar. Jag gjorde en massa experiment hemma, sedan var jag fast. Jag har aldrig varit intresserad av pyroteknik, men däremot saker som byter färg.
Vilket råd vill du ge till kemilärarna?
– Man måste presentera kemi från rätt håll. Jag brukar börja med doftsinnet. Det är påtagligt och möjligt att förklara via kemin på ett bra sätt. Alla har en relation till doftsinnet och alla är i princip doftblinda för minst ett ämne. Det brukar trigga igång eleverna. 40 procent känner till exempel inte nedbrytningsprodukterna från sparris i urin, 30 procent är doftblinda för cyanväte. Många är doftblinda för isovaleriansyra, det som gör att fotsvett luktar fotsvett. Känner man inte det kan man heller inte äta emmentalerost, det smakar ingenting.
Maria Lannvik Duregård