Viktig verktygslåda för kritiskt tänkande

I en drömvärld frågar sig läraren vid varje lektionsplanering: ”utvecklar detta elevernas tänkande?” I ett katastrofscenario googlefuskar eleven och sätter med enkel klipp- och klistrateknik ihop ett arbete utan att ägna ämnet någon reflektion.

Hur ska vi lägga upp vår undervisning för att lära eleverna att tänka kritiskt? Det är ämnet för boken Att utveckla elevers tänkande – en teoretisk praktika av Gunnar Hyltegren och Stellan Lindqvist. Vi får veta att vi har ett intellektuellt yrke (!). Det är vår färdighet i att ta fram metoder för hur vi ska vägleda eleverna till egen reflektion, som är grundbulten i vår profession.

Boken ger oss flera verktyg att göra detta. Här finns modeller som inte lämnar reflektionen åt slumpen. Lärare som nöjer sig med uppgifter som ”skriv ned dina åsikter” eller ”ta ut det viktigaste i texten” sågas. Även de som fortfarande sysslar med traditionell minnesträning och poängbedömda fråga – svarprov får sig en känga. I Hyltegrens och Lindqvists klassrum är det elevernas tänkande som är i fokus under lektionen, vid läxförhören, diskussionerna och provtillfällena.

Efter varje kapitel sammanfattar författarna vad vi lägger i ”verktygslådan”. I verktygslådan får vi allt från genomtänkta tvåstegsförhör till dramatiseringar. Metoden rollspel förses med en varningstext. Bäst att vara förberedd på att hela havet kan storma. Den annars så ordnade lektionen kan urarta i kaos. Lustigt nog läggs metoden inte i verktygslådan.

Något jag tacksamt tar emot i det stressade yrkeslivet är beprövade lektionsupplägg och uppgifter, men läsningen erbjuder mer än så. Jag upptäcker brister i min undervisning, och får anledning att tänka om.

Här är ett exempel från boken: Elever i en grundskoleklass arbetar med orsaker till varför u-länder är u-länder. Allt sammanfattas i en mindmap på tavlan. När läraren får frågan om vad ett u-land är, rabblas orsakerna upp, utan samband. Författarna skriver: ”Alltså, u-landet förklarades med u-landet. Det som skulle förklara (explanans) och det som skulle förklaras (explanandum) var samma sak”. Ouch! Bäst att läsa vidare.

Bokens exempel kommer mest från undervisning i samhällskunskap på gymnasiet, men den kan läsas av alla ämneslärare. Som kurslitteratur på lärarutbildningen är den särskilt viktig. Det är bra att tidigt få handledning i att utveckla elevers tänkande för att undvika att hamna i minnesträningsträsket.

Mitt tillägg till de blivande lärare som läser boken blir: Strunta i varningstexten på de mer kreativa övningarna. Låt det bli kaos en stund! Dramatiseringarna och rollspelen är förmodligen det som eleverna kommer att minnas. De mer stillsamma övningarna är säkert intellektuellt stimulerande för många, men andra behöver de våghalsigare alternativen för att aktivera sin reflektionsförmåga.