Marianne Stenssons lärarbana började redan när hon var 15 år. I dag är hon ordförande för lärarpensionärerna.
Marianne Stensson, ordförande för 27. 000 pensionärer i Lärarförbundet, är kort men syns med sitt vällagda ljusa hår på långt håll. En blick som uppmuntrar och en bärig stämma för tankarna till den goda läraren. Hon har föreslagit Bohusläns museum i Uddevalla som mötesplats, också det stilenligt — mänsklig kultur, lokal historia.
Själv är hon en typisk representant för dem som fortfarande håller föreningsfanan högt — kvinna och pensionär.
— … och lärare, inflikar hon.
Förutom att vara ordförande för lärarpensionärerna är Marianne Stensson också aktiv i flera föreningar hemma i Uddevalla.
— Jag är ordförande i Visans vänner och har varit ordförande i vår kammarmusikförening. Och så har vi startat en hembygdsförening där jag bor i Ulebergshamn. Tanken är att även de som bara bor där på sommaren ska kunna förvalta bygdens historia.
Efter pensioneringen prövade hon också på att vara lokal skolpolitiker.
— Men det kändes inte meningsfullt. Som vanlig ledamot kan man inte påverka särskilt mycket, det mesta är redan bestämt i arbetsutskottet.
För 15 år sedan kom den amerikanske statsvetaren Robert Putnam med sina rön om den ensamme bowlaren. Hans tes var att den stora demokratin bärs upp av den lilla: föreningsliv, familj, umgänge med grannar. Men när allt fler bowlar själva i stället för i bowlingklubben så växer avståndet mellan medborgarna.
Att skapa möten mellan generationer och föra mänskligt arv vidare är en av föreningslivets stora demokratipoänger, enligt Robert Putnam.
Marianne Stensson känner igen den utveckling som Putnam beskriver. Också i Sverige blir det allt svårare att hålla i gång föreningslivet.
— Det är mest pensionärer som är aktiva, oavsett vad det är för förening.
— Genom pensionärskommittén ska Lärarförbundet, enligt stadgarna, ta till vara de pensionerade medlemmarnas erfarenheter och kunskaper, påpekar hon.
Men hon är inte helt nöjd med hur det fungerar. Lokala medlemsmöten för alla ersätts av arbetsplatsmöten dit pensionärerna inte kallas. Vid den senaste kongressen ville pensionärerna ha en adjungerad ledamot i förbundsstyrelsen, precis som skolledarna och de studerande. Men så blev det inte.
— Det låter nobelt och ädelt i stadgarna. Men om ingen frågar efter våra erfarenheter så är det ju meningslöst.
Marianne Stensson har bokstavligen varit lärare i nästan hela sitt liv. Hon var bara 15 år när hon fick dispens av Skolöverstyrelsen att börja på folkskollärarseminariet.
— Det är lite ironiskt. Jag har alltid hävdat att man ska ha yrkeserfarenhet innan man blir lärare. Men själv kom jag direkt från realskolan.
Hennes unikt långa lärarbana ger henne grund att jämföra då och nu.
— De senare åren var roligast. Inte minst förskolans pedagogik har gjort att barnen är mer empatiska och frimodiga än de var när jag började, säger hon.
Ulf Edlund