Lust att lära. För fritidspedagogen Olof Fastén är geocaching något av det roligaste han vet. Vad det är? En global aktivitet som passar lika bra på fritidshemmet som på familjeutflykten.
Isen har hunnit bli 15–20 centimeter tjock, redan i december. Några små prickar syns därute. Några åker skidor, andra skridskor och ett par stycken håller på med något annat. Det är svårt att se, men vi pulsar på och kommer närmare.
Nu ser vi! Det är lågstadiebarn som borrar hål i isen för att pimpla fisk. Allt under överinseende av fritidspedagogen Olof Fastén, i lysande grön vindtät jacka, varm mössa och kraftiga kängor.
– Det blir kanske svårt med geocaching nu när det är så mycket snö som täcker marken. Vi har en GPS med oss och letar efter den gömda lådan när vi går tillbaka till bussen, förklarar han.
Tredjeklassarna Maja Holst, Elton Björlin och Samuel Arvidsson har redan fångat sin första firre, en liten abborre med vackert röda fenor.
– Vi tre måste väl i alla fall få äta den? avbryter Elton Björlin lite oroligt.
– Den tar vi med till hemkunskapen och steker i lite smör, får han till svar.
Det var en granne som först berättade för Olof Fastén om geocaching.
– Man letar efter en gömd låda med en loggbok i. Men först måste man bli medlem via en hemsida och hämta koordinaterna till de gömda små lådorna. Jag kom på att man kunde göra det på låg- och mellanstadiet, berättar han.
Vid strandkanten vaktar den rödklädda resursläraren Matilda Hansson och några barn elden. För att hålla liv i den har ett par kontaktböcker och en uppsats som Olof Fastén skrivit, offrats. Nöden har ingen lag, frusna fingrar och tår måste värmas.
Marshmallows träs upp på småkvistar och grillas hastigt över öppen eld. Det fräser om det kladdiga innanmätet, det smakar ljuvligt i kylan.
– Geocaching kan användas i många syften. Dels är det en anledning att ta sig ut i skog och mark, dels tränas kartkunskap och orientering, berättar Olof Fastén.
Det är en internationell rörelse, geocaching har medlemmar över hela världen. Den medlem som placerar ut lådan, cachen, lägger i några småprylar i den. Näste man som hittar cachen, byter ut en pryl mot något annat med samma värde.
Är geocaching en tävling?
– Nej, det är absolut inte en tävling, svarar Olof Fastén snabbt och bestämt.
När solen börjar gå ner bakom skogskanten, är det dags att släcka elden, plocka ihop alla grejer och ge sig i väg hem till Fiskebäcksskolan. Rikligt med snö vräks över brasan och den gråa pysande röken lägger sig som en tung filt över den. En vackert gråröd nötväcka vakar högt uppe i ett träd.
Nu hörs ett avgrundsvrål utifrån sjön. Tre killar har fått napp och hoppar jämfota av lycka. De sluter snabbt upp med de andra för att visa sin fångst.
– Jaha, då ska vi hitta en cache på vägen hem, säger Olof Fastén hurtigt.
Det är dags att hala fram GPS:en och det är Adam Stenerdal som tar hand om den. Barnen fryser, knotar och stånkar lite över att behöva gå till fots tillbaka.
Vi knatar på i god fart och kommer in i skogen. 270 meter till målet och nu 160 meter. När meterantalet minskar är man på rätt väg.
– Man får inte gömma en cache någonstans där det kostar pengar att gå in. Man ska heller inte behöva göra något olagligt för att få tag på den, berättar Olof Fastén.
Stora kraftiga istappar hänger invid en liten bergskam. Barnen är lyckligt rosiga om kinderna när de bryter loss dem. Uppe på bergskammen reser sig ett runt vattentorn.
– Nu är det 142 meter kvar, informerar Adam Stenerdal.
GPS:en leder oss uppför snötäckta stenbumlingar, vi klättrar och pulsar i den djupa snön. Snart är vi uppe vid vattentornet. 84 meter, 60 meter, 13 meter kvar till målet.
– Nu får vi kolla på ledtråden. Tub och cylinder står det. Då är det här nånstans, säger Olof Fastén till barnen.
Nu är all trötthet och frusenhet som bortblåst! Barnen letar under en trappa, vänder på stenar och trampar i det höga frusna gräset med sina stövlar.
Intill vattentornet ligger ett mindre hus. Några slänger sig på mage och letar invid grunden.
– Där är den! ropar ett av barnen, och lirkar fram en liten genomskinlig plastlåda.
Stämningen är på topp, alla barnen trängs och vill se. Vad ligger det i lådan? En liten loggbok, en penna, ja det visste vi ju. Men mer?
Nu ser vi: Ett litet spel, en golfboll, pennor, en lila tofs.
Olof Fastén läser i loggboken.
– Det var en månad sedan någon var här sist, säger han.
Ett av barnen undrar om han kan lägga dit sitt söndriga fodral till busskortet och byta mot golfbollen. Men det går inte och Olof Fastén förklarar varför.
– Nu måste vi lägga tillbaka lådan precis som den låg från början, säger han.
Barnen rasar nerför bergskammen i riktning mot busshållplatsen. Kylan biter i kinderna. Det surras och pratas och diskuteras. En alldeles vanligt ovanlig dag på fritids lider mot sitt slut.