Större intresse för görande än för lärande

Svaren fick henne att tänka på något helt annat än modern skolundervisning.

– De påminner mig mer om idrottsdomare än om lärare som ska skapa lärande miljöer, säger hon.

Trots att studenterna läst en termin allmänna lärarkunskaper, och gjort sin första veckolånga praktik som idrottslärare, hade de uppfattningar som gick stick i stäv med läroplanen.

– Att läraren ska ha pedagogiska verktyg för att få eleverna att uppnå målen, det tänkandet fanns inte i svaren, säger Inger Karlefors.

Studenterna gav svar som visade att de värderade personliga egenskaper som att ha en hög röst och kunna peka med hela handen. Detta stämmer inte med läroplanens ord om att eleverna ska vara delaktiga i lärandet och att undervisningen ska vara demokratisk.

Många av studenterna nämnde också att de uppfattade sig själva som sociala och att de hade lätt för att få kontakt med eleverna. Men när det gällde de omotiverade eleverna fanns det en uppgivenhet. Studenterna uppfattade det som att det inte gick att göra något åt dem om de bestämt sig för att inte delta.

– De frågade sig inte hur man kan möta dessa elever, säger Inger Karlefors.

Här finns en stor uppgift för lärarutbildningen och forskningen, anser hon. Det finns helt enkelt för lite kunskap om hur man hanterar de omotiverade eleverna. Hon tror att studenterna kanske varit ute på praktik där det bedrivits traditionell idrottsundervisning där ett antal elever varit passiva och att studenterna inte vågat ifrågasätta detta. Idrottsundervisning som är inriktad på tävlingsidrott sätter sina spår. Tidigare forskning visar att den egna erfarenheten ger attityder som är svåra eller omöjliga att bryta med utbildning.

Studenterna värderade alltså sina personliga egenskaper högre än vad de lärt sig eller skulle komma att lära sig på utbildningen. Det är ett problem som borde uppmärksammas, anser Inger Karlefors. Studenterna upplevde att de hade goda ämneskunskaper. Det kan bero på att de flesta har en bakgrund som aktiva inom idrotten och att de känner till regler och träningsmetoder. Inger Karlefors anser att detta också behöver ifrågasättas.

– Där kan utbildningen göra en hel del. Framför allt kan man fråga vad man har idrott och hälsa till och vad aktiviteten leder till. Idrottsaktiviteten är till för att eleven ska nå målen och få verktyg för att få en bra fysisk hälsa livet igenom.

Inger Karlefors ser en undervisning i idrott och hälsa som fortfarande präglas av tävlingsidrotten, trots att skolans styrdokument säger annorlunda. Och studenterna på lärarutbildningen är inga undantag. Hon anser att man borde ta tag i detta på idrottslärarutbildningen.

– Man borde förändra utbildningen, ta rätt på vad studenterna har för föreställningar och sedan bearbeta dem. Att studenterna är intresserade av idrott är bra. Det är en fördel att ha en passion för det ämne man undervisar i. Då kan man säga: bra, men nu är det lärare du ska bli, säger Inger Karlefors.

Hon anser att en stor del av problemet är att studenterna är inriktade på görande i stället för på lärande. Och att utbildningen bör fokusera mer på reflexion och forskning. Hon pekar på att forskningen inom idrottslärarämnet är mycket ung. Den forskning som finns härstammar från 2000-talet, det finns mycket kvar att göra.

– Att lägga idrott och hälsa som ett praktiskt ämne borgar inte för en tydlig lärandeutveckling, därför är jag pessimistisk till den nya lärarutbildningen. I den kan man undervisa upp till årskurs sex med bara en halv termins studier. Ämneslärare för årskurs sju till nio kommer att få rejält med ämneskunskaper, men kommer sedan att konkurrera med dessa halvterminare för undervisning i årskurs ett till sex, säger Ingrid Karlefors.

Strävan inom forskningen och utbildningen är att ämnet idrott och hälsa ska ge eleverna kunskaper som de kan använda resten av livet.

– Det blir inte lättare att implementera det på skolorna med den nya lärarutbildningen, tror Inger Karlefors.