Trippande Trosan överlistar clownen

– Är hinken med? Och stegen? undrar Johan Karlsson.

– Javisst. Allt är med, svarar Mohammed Hussein.

Inspelningen av de sista scenerna i filmen ”Agentskolan” ska starta. Det är fritidshemsbarnen i trean som gör film tillsammans med fritidspedagogen Johan Karlsson.

– Filminspelning är det bästa för att skapa vi-känsla. Det finns plats för alla. Och så är det fantastiskt roligt.

Under hela höstterminen har arbetet med filmen pågått. Manus har skrivits, spelplanen har skissats, rekvisita har förberetts och kläder provats ut. Fredagseftermiddagarna har varit vikta för inspelning. Nu ska de allra sista scenerna spelas in.

Alice Ohlsson håller i filmklappan. Före varje scen som filmas säger hon vad den heter och vilket nummer den har. Det är första gången Alice Ohlsson gör film.

– Jag visste inte hur mycket jobb det var med allt. Men det är jätteroligt.

Filmen, som är den tredje delen i en serie av fem, handlar om en agentskola. Huvudperson är Trippande Trosan. Hon är god och snäll. Och så den knasige, lite halvgalna clownen som hela tiden spelar Trippande Trosan olika spratt. Idéerna har fritidshemsbarnen bidragit med och tillsammans med Johan Karlsson har de skrivit manus.

I nästa scen ska clownen med hjälp av en katapult skjuta en toarulle i huvudet på Trippande Trosan. Katapulten står uppställd på en stor sten. Melvin Eriksson, som clownen heter på riktigt, erkänner att han är lite frusen i kortbyxor och t-shirt.

– Men det gör inget. Jag vill bli skådis, då måste man träna på allt.

Scenen övas ett par gånger innan inspelningen kan starta. Johan Karlsson peppar alla. Går igenom repliker igen. Vet alla vad de ska göra och säga?

– Ja, ropar barnen i kör.

– Okej, då kör vi. Action!

Trippande Trosan kommer gående på stigen. Hon hör ett konstigt ljud, tittar upp och helt plötsligt får hon en toarulle i huvudet. Clownen viker sig dubbel av skratt. Agenterna som hjälpt honom rättar till sina agentglasögon och ser coola ut.

– Star wars är min favorit, säger Chadi Chehab.

– Jag vill bli skådis när jag blir stor, säger Ture Sjögren.

Johan Karlsson älskar film. Innan han gick lärarutbildningen, med fritidspedagoginriktning på högskolan i Kristianstad, läste han filmvetenskap på universitet i Lund. Och under flera år har han recenserat film i lokaltidningen. Han har många favoritregissörer, James Cameron och Steven Spielberg är två.

– Jag gillar parodier, lite halvgalna filmer och sådant som är lekfullt och roligt. Och så är det kul med regissörer som tänjer teknikgränser och kan utveckla sina karaktärer. Det tänker jag mycket på i det egna arbetet med barnen.

Johan Karlsson berättar att idén till katapultscenen kom från en elev som under en rast byggde en katapult. Han blev tillsagd att han inte fick använda den på skolgården.

– Då kom jag på att den skulle användas i filmen. Killen var ju kreativ och det vill jag uppmuntra. Så i stället för att förbjuda hans idé, tog jag in den i arbetet.

Johan Karlsson ler med hela ansiktet. Han vill arbeta med barnen i den kreativa processen, säger han.

– Jamen det är viktigt för oss som fritidspedagoger, ett sätt för oss att höja vår status, att vi är aktiva i skapandet. Fritidshemsverksamheten behöver att vi gör bra grejer ihop med barnen. Fri lek är bra, men vi ska också vara med och skapa aktiviteter.

I sitt examensarbete på högskolan skrev Johan Karlsson en uppsats, ”Balloon wars & snapp­hanarna”, om den narrativa lärandeprocessen i arbetet med film och barn. Men redan före utbildningen hade tankarna om att arbeta med filmskapande börjat gro. Som obehörig fritidspedagog hade Johan Karlsson ett vikariat på en skola där han träffade en elev på högstadiet som var skicklig på att klippa och gestalta. När han sedan fick jobb på Bodestorpsskolan och mötte en kille med Aspergers syndrom, tog idéerna form.

– Han var jätteduktig på att skriva och teckna. När jag föreslog att vi skulle göra film av hans serier blev han eld och lågor. Det var då jag bestämde mig för att jag ville jobba med film som pedagogiskt verktyg.

Filmarbetet kräver planering. Och Johan Karlsson är glad att han har bra och entusiasmerande kollegor och stöd från skolledningen. Skolan har köpt in filmkamera och en dator avsedd för redigeringsarbete.

Redan på tidigt stadium involverar han barnen. Det är viktigt att de är med i alla förberedelser. Och han är noga med att lyssna på dem. Det är tricket, säger han.

– Det går som tåget. Att lyssna är att visa respekt, barnen tycker att det är kul och då kommer allt av sig självt.

Barnen som är med går i tre olika klasser. Det är en medveten tanke att blanda eleverna.

– Jag vill försöka få dem att samarbeta med nya kompisar. Det skapar vi-känsla. Vi delar upp arbetsuppgifterna och alla får prova olika saker. Det häftiga är att alla får plats. Det finns något för varenda unge. Och jag är öppen för improvisation hela tiden.

Skratt och fnissekar i skogsdungen som den här eftermiddagen är en hektisk filminspelningsplats. Agenterna övar balansgång på hinderbanan som ligger på marken. Mohammed Hussein som håller i kameran springer efter.

– Bra där! Och så stoppa inspelningen och byt vinkel, instruerar Johan Karlsson.

– Jag vill bara zooma in deras ansikten först, säger Mohammed Hussein.

– Bra, kör på det, säger Johan Karlsson.

Filmarbetet är en levande process. En rolig idé på manusstadiet kan utvecklas och bli en kul improvisation när man spelar in, säger Johan Karlsson.

– Och när man sedan klipper och redigerar filmen händer något nytt. Det är fantastiskt kreativt.

För Johan Karlsson handlar arbetet med barnen om att vara tydlig i kommunikationen, att få dem att förstå processen. Ibland kan det vara så att de filmar en scen väldigt länge, som sedan klipps ner till en halv minut.

– Det finns risk för besvikelser om jag inte berättar vad jag gör och förklarar noga. Men är man bara observant på det blir det sällan bekymmer.

Och Johan Karlsson tycker att han märker hur idérikedomen smittar av sig på annat skolarbete, att kreativiteten är bra för allt annat lärande också.

Filmningen lidermot sitt slut. I den sista scenen ska clownen försöka hälla en spann med vatten över Trippande Trosan.

– Men hon överlistar honom och teleporterar sig därifrån, förklarar Allie Bergstrand som spelar Trippande Trosan.

Hon slänger sig upp i repen och övar svingen. Clownen smyger omkring och planerar sitt trick.

– Jag gillar Trippande Trosan. Hon är mörkrädd, men en snäll typ. Jag tror jag vill jobba med film när jag blir stor. Kanske som skådis, säger Allie Bergstrand.

Sista tagningen startar. Alice Ohlsson läser namnet på scenen och smäller ihop klappan. Trippande Trosan hinner precis trolla bort sig innan vattnet forsar ner över platsen där hon nyss svingat sig i repet.

– Hurra vad ni är bra, säger Johan Karlsson.

– Nu packar vi ihop så att ni hinner till mellanmålet. Tack för i dag, ni har varit jätteduktiga.

Barnen strålar. De tar av agentglasögonen och samlar ihop rekvisitan.

– Nu återstår klipp och redigering, förklarar Johan Karlsson.

Han kommer attgrovklippa allt inspelat material och sedan är barnen med och gör slutarbetet.

– De ska vara med hela vägen. Det är själva poängen. På så sätt får de helheten och förstår arbetsgången.

Före jul är det galapremiär för alla föräldrar. Till våren börjar inspelningen av den fjärde och näst sista delen i agentserien. Den ska heta ”Flykten från finkan”. Men det är en helt annan historia.