Varje gång en lärare hör en elak kommentar ska den anmälas till rektorn. Det anser BEO Caroline Dyrefors Grufman som tror att det går att få bort alla kränkningar från skolan.
Byggdånet är bedövande. Två städer ska fogas i hop, ödelandet mellan Stockholm och Solna ska förtätas med en helt ny stadsdel. På gränsen till denna ligger Skol-Sveriges mäktigaste myndighet. Men det enda som avslöjar detta är en anonym lapp på brevlådan med texten »Skolinspektionen«.
Under samma tak huserar även Skolväsendets överklagandenämnd samt Barn- och elevombudet (BEO), en befattning som sedan ett drygt halvår innehas av Caroline Dyrefors Grufman. Med gedigen juridisk bakgrund som åklagare och domare tvekar hon inte att redan från början sticka ut hakan i sin nya position.
Hon vill fokusera mer på kärnverksamheten, få ned handläggningstiderna kraftigt och i en vass debattartikel i Svenska Dagbladet nyligen kritiserar hon systermyndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO) för att den inte längre utreder enskilda fall som inte är principiellt viktiga.
Konsekvensen av detta är att en elev som blir kallad glasögonorm (vilket utreds av BEO) har större möjligheter att få upprättelse än en elev som blir sexuellt utsatt (som DO har hand om).
— Ja, frågan är en het potatis. Jag anser att DO:s nya inriktning gör att barnen kommer i kläm, säger Caroline Dyrefors Grufman.
Det finns tre instanser som utreder kränkningar i skolan: Skolinspektionen, BEO och DO. Räcker det inte med en?
— Min uppfattning är att vi har mycket att vinna på en enda instans. Därför har vi också föreslagit att vi får ta över diskrimineringsfrågorna från DO. Det är orimligt att elever som utsätts för de grövsta trakasserierna har sämre möjligheter att få upprättelse och ekonomisk kompensation.
Har du själv erfarenheter av mobbning eller trakasserier?
— Nej. Jag har haft den stora förmånen av att ha en trygg skolgång. Men eftersom jag har barn och upplever skolan på nära håll så ser jag saker som jag inte önskar att någon ska få utstå.
Är mobbningen i dag annorlunda jämfört med tidigare?
— Jag har inga belägg för det men jag upplever att klimatet i skolan generellt har blivit hårdare. Trakasserierna är grövre, ibland rena misshandelsfall. Så var det inte när jag gick i skolan. Och naturligtvis har nätmobbningen tillkommit.
Har lärare ett ansvar för kränkningar som sker i sociala medier?
— Lagstiftningen är tydlig på den punkten: Huvudmannen har samma ansvar för att förhindra dessa kränkningar som andra. Självklart kan enskilda lärare inte ha koll på allt som händer på internet.
— Men mitt råd är att tala med eleverna. De vet precis var dessa kränkningar förekommer, ofta handlar det kanske bara om några få sidor eller chattar. Då blir det mer lätthanterligt.
Lagen kräver nolltolerans mot kränkningar i skolan. Vad innebär det egentligen?
— Med nolltolerans menas att kränkningar helt enkelt är förbjudna. Det räcker inte med att sätta in åtgärder när de väl har skett — de ska inte förekomma över huvud taget. Ett trakasserat barn är ett för mycket.
Är det verkligen ett realistiskt mål i skolans värld?
— Jag är övertygad om att det är realistiskt. Viktiga faktorer för att nå dit är hög vuxennärvaro och att det råder samsyn om vad som gäller mellan lärare, föräldrar och elever.
— Dessutom måste skolorna ha fungerande planer mot kränkande behandling. Skolinspektionens granskning visade att sju av tio skolor har brister i dessa planer.
Vad kan enskilda lärare göra för att målet ska uppnås?
— Lärare har anmälningsplikt. Det innebär att så fort de ser en kränkning måste de anmäla det till rektorn, som i sin tur måste anmäla det till huvudmannen som ska göra omprioriteringar och lägga resurserna där de behövs bäst.
Så ska en lärare på en skola anmäla till rektorn varje gång en elev säger något elakt till en klasskamrat?
— Ja, varje gång. Men händer det ofta måste skolledningen gå till botten med problemet. Vad beror det på att våra elever beter sig kränkande mot varandra? Skolverket har tagit fram allmänna råd om detta.
— I extrema fall finns det dessutom enligt skollagen möjlighet att flytta på stökiga elever.
Har inte föräldrarna minst lika stort ansvar att förhindra kränkningar som lärarna?
— Jag får ofta den frågan och kan bara svara att mitt regeringsuppdrag endast gäller skolan. Jag har inget mandat gentemot föräldrar men självklart har även de ett ansvar.
Bara några få procent av anmälningarna till BEO om kränkande behandling leder till skadestånd. Finns det en överanmälan?
— Nej, det vill jag inte påstå. Av de 600 anmälningar vi fick in förra året ledde 50 till beslut om skadestånd. Men vi kan rikta kritik mot huvudmannen utan skadeståndskrav. Och kritikfrekvensen ligger på 36 procent.
De senaste åren finns det flera fall där kommunerna valt att bestrida BEO:s skadeståndskrav i domstol i stället för att gå med på förlikning. Vad anser du om det?
— Det är olyckligt eftersom det är en fruktansvärt pressande situation för en elev att bli ifrågasatt i en domstol. De flesta kommuner vill ta sitt ansvar — det handlar ju om deras trovärdighet inför invånarna. Men det finns undantag, Göteborg är exempel på en kommun som inte tar sitt ansvar.
Har skadestånden någon bevisad förebyggande effekt eller är de bara plåster på såren för den enskilde eleven?
— Ett av syftena med skadestånden är ju att de ska vara avskräckande. Men jag anser att nivåerna bör höjas för att öka den preventiva effekten.
Nyligen kom Skolinspektionen fram till att en lärare som sagt »skolkare« till en elev utsatte denna för en kränkning.
Ser du någon risk med att begreppet urholkas om även bagatellartade incidenter ska betraktas som kränkningar?
— Ur den enskilde elevens perspektiv kanske händelsen inte var en bagatell. Man får inte glömma bort att läraren är en auktoritet som ska betygsätta eleven och som eleven står i beroendeställning till. Därför kan en formulering som är en bagatell om en kompis säger det, vara kränkande om den kommer från läraren.