Ett lyft för fritidspedagoger

Cecilia Raldén kliver av tunnelbanetåget vid Thorildsplan i Stockholm. Den första snön har lagt sig i ett tjockt täcke och termometern visar 15 minus.

En kort promenad genom parken så är vi i Konradsberg, där Lärarhögskolan låg förut och där den sista institutionen snart är utträngd av Stockholms internationella Montessoriskola och Västra gymnasiet.

Det är måndag morgon och Lärarlyftsdag.

— Jag vill fortsätta undervisa. Det är delvis därför jag gör det här, säger Cecilia Raldén, som är 35 år och har varit fritidpedagog i 12.

Hon gör en fläta av sitt jättelånga hår. I dag ska det målas i akryl. 17 fritidspedagoger sitter vid grupperna av bord i ateljén. Mimmi Larsson, adjunkt i bild och kursansvarig för »Bild för fritidspedagoger med pedagogisk verksamhet i skola och fritidshem 1—30 hp«, introducerar tekniken och några centrala begrepp från kurslitteraturen: det utforskande och undersökande arbetssättet, bildsamtalet, experimenten med material och tekniker.

— Om man bara gör det man känner sig trygg med blir det inte så mycket utforskande. En del av er kanske föredrar olja eller akvarell men nu vill jag att ni ska utmana er själva, säger Mimmi Larsson.

På whiteboarden inspirerar bilder av Kandinsky, Astrid Sylwan och Marcus Eek till att strunta i detaljer och våga abstrahera. På ett bord står fem vaser med var sin röd blomma för den som behöver en igångsättare.

Det är rusning till de lärarlyftskurser i praktisk-estetiska ämnen som vänder sig till fritidspedagoger. I höstas sökte 573 personer. 350, drygt hälften, kom in. Högskolorna fick ta till lottning för att sålla bland de sökande.

Det är ett tecken på att fritidspedagogerna ser om sitt hus och gör vad de kan för att rädda sig kvar i skolorna.

Fritidspedagogiken omfattas inte av lärarlegitimationen. Regeringens tanke med den nya grundlärarutbildningen är, enligt utbildningsminister Jan Björklund, att det i framtiden inte ska finnas personer som enbart är fritidspedagoger. I stället ska grundlärare som läst inriktningen mot fritidshem och blivit legitimerade i ett eller två praktisk-estetiska ämnen ansvara för undervisningen på fritids.

Men jobba på fritids får vem som helst göra. Många är rädda för att fritidshemmen ska bli en uppsamlingsplats för tillsvidareanställda men olegitimerade lärare som rektorerna inte vet var de ska göra av.

Det finns kommuner som redan börjat fasa ut fritidspedagogerna och anställer lärare mot de yngre åren på kombinationstjänster i skola och fritids när det uppstår luckor. De vill ha personal som kan användas på många håll i organisationen, ungefär så som fritidspedagogerna har använts hittills.

Med ens är det full aktivitet i sal O 407. Borden täcks med papper, stafflier tas fram och förkläden på. Kursdeltagarna väljer underlag, hämtar färg och sätter i gång. De gör det som de ska försöka få sina elever att göra, lär sig om möjligheter och fallgropar.

— Jag är en oljetjej och målar mest på duk och pannå. Akryl torkar för fort. Men nu ska jag prova nytt, säger Cecilia Raldén, som har fritidsmålat i många år och har ett eget intresse för bild.

Hon blöter ett växtpapper och stryker på bränd umbra med en svamp. Det är ett knep för att komma bort från »vita papperet-skräcken« och kravet på perfektion.

Cecilia Raldén jobbar på S:ta Gertruds skola i Sigtuna. Det här läsåret är hon mestadels resurs för en elev i årskurs 3 under skoltid men tidigare har hon undervisat i olika konstellationer — från förskoleklassen till årskurs 6. I flera ämnen men mest i bild.

När hon framförde sitt intresse av att gå Lärarlyftet sa rektor ja nästan på direkten. Skolan har 340 elever, en klasslärare som är utbildad i bild och behöver mer legitimerad kompetens i ämnet. Cecilia Raldén sökte och kom in både i Stockholm och Linköping. Valet föll på Stockholm på grund av den myckna campusförlagda undervisningen — varje måndag i ett helt läsår. På de flesta andra lärosäten är lärarlyftsdeltagarna bara inne några gånger per termin.

— Då hinner man inte bli lika inspirerad av andra. Här utbyter vi tankar, erfarenheter och idéer hela tiden, säger Cecilia Raldén.

Och husmorstipsen för blivande bildlärare som jobbar på skolor med skral budget far genom ateljén:

• Gör egen målarduk av gamla gardiner och lakan. Grunda med vanlig väggfärg från någon byggmarknad.
• Tillverka egen fixeringsspray av hälften mjölk och hälften vatten.
• Samla på allt tänkbart överblivet material — overheadpapper, kartong, aluminiumfolie, golvmoppstrådar…

— Shit, vad mycket som kan gå fel.

Över de friterade räkorna och teet på lunchrestaurangen refererar Cecilia Raldén till Marie Bendroth Karlssons forskning om hur pedagoger i skola och förskola presenterar bilduppgifter. En omedveten bildpedagogik kan hämma barnens skapande. Risken är att det blir skräp av det hela om man bara tänker att det ska vara kul och bli fint och likt.

— Den stora utmaningen är att få i gång en process. Det är hur barnen tänker och löser problem som är det viktiga, att det sker en utveckling i användandet av färg och teknik. Man måste inte måla föreställande, säger hon.

Hon kommer att använda sina egna erfarenheter som lärarlyftselev när hon själv undervisar.

— Hur gjorde Mimmi med oss? Vilka exempel och vilket kroppsspråk hade hon? När förklarade hon så att jag inte förstod och när var det för lite tid? Jag lär mig nästan mest av det som inte funkat.

Fritidspedagogen Niklas Andersson har alltid hatat att måla med färg, har helst skissat med blyerts. Nu brer han på tjockt med blått, grönt och gult på den en och en halv meter höga pannån där han har spänt upp ett mönstrat bomullstyg och grundat med vitt. Är det en orm eller en fågelhals?

— Nåt fågelaktigt, säger han och fortsätter med rött.

Han jobbar på Vaxmora skola i Sollentuna och gör »vad som helst« under skoltid — har bild, musik, är resurs i klassen.

— Lärarna gillar när vi sitter bredvid dem som har svårt i matte. Det sägs att vi ska komplettera skolans undervisning men det handlar om vilken verksamhet som står högst i hierarkin, säger Niklas Andersson.

Han får varken tid eller pengar av skolan till kursen, bara rektors godkännande.

När det gäller villkoren finns alla varianter. Det finns de som har två dagar ledigt i veckan med full lön, och därmed får betalt även för inläsning och projektarbeten.

Cecilia Raldén har det »mellanbra«. Hon får vara ledig med lön på måndagarna och hon får resorna och kurslitteraturen betald.

— Jag lägger säkert ner tre kvällar i veckan på att måla, läsa och tänka. Det är klart att det blir lite slitsamt men det är roligt och spännande också. Jag är analytiskt lagd och har alltid reflekterat kring mitt eget måleri. Det är nog därför jag tycker att litteraturen är lätt att ta till sig, säger hon.

En färsk rapportfrån Högskoleverket varnar för en framtida brist på fritidspedagoger. Inte så konstigt, enligt Cecilia Raldén, med ett avtal som innebär 40 timmars arbetsvecka, jobb på alla lov och knappt någon planeringstid.

— Det säger sig självt att den som söker till grundskollärarutbildningen hellre väljer inriktningen mot grundskola än mot fritidshem, säger hon.

Och bristen är redan här. Bara 28 procent av de anställda i landets fritidshem är utbildade fritidspedagoger. Cecilia Raldén är den enda på sitt. Ett par av de övriga nio är förskollärare, några barnskötare och resten har annan bakgrund.

— Vi behöver bli bättre på att gå utanför vår egen grupp och tala om för andra vilket viktigt komplement vi är och vad vi gör för att möta de barn som inte tar till sig undervisningen i klassrummet. Framför allt behöver vi nå ut till föräldrarna. Annars kanske vi inte kommer att finnas om ett antal år, säger hon.

Allra helst skulle hon vilja att fritidspedagogerna fick en legitimation i sin egen rätt. Men när det nu inte verkar bli så vill hon ändå kunna känna att det är någon status i hennes arbete och att även andra tycker att det hon gör är viktigt.

— Efter den här kursen får jag i alla fall papper på att jag är godkänd som pedagog.

Cecilia Raldén hinner måla på växtpapper, kartong, plexiglas, wellpapp och tidningspapper. Förutom akrylfärgen har hon lagt på sand, hyvelspån och aluminiumfolie.

Dagen avslutas med bildsamtal i grupper. Vad är de mest nöjda med? Vilken var den största utmaningen? Vad vill de fördjupa nästa gång? De är påtagligt trötta. De förstår hur barnen kan känna sig.

Cecilia Raldén är mest nöjd med sin första målning, den där hon täckte ett växtpapper med bränd umbra innan hon lade på färg. Hon slet sig loss från det föreställande och målade på — även om hon efter ett tag insåg att det blivit ett vulkanutbrott.

Den största utmaningen var när hon tog en bit wellpapp och hällde på sand och färg. Det är inte »hon«.

— Men det är kanske det jag borde utveckla och göra till mig.