På spaning efter en vanlig skola

Det är lektion i mellanstadieklassen i Faxeskolan i Söderhamn. Här undervisas barn som just kommit till Sverige, vanligen som flyktingar. På schemat står svenska, men Ulf och hans kollega Ulrika Lindberg är inte så petiga; de försöker hjälpa varje barn med vad det bäst behöver, just nu.

Många behöver mycket mest hela tiden. Ett svenskt ord här, ett mattetal där, några knapptryck för att hitta nätet på datorn i hörnet. Ulf och Ulrika har svårt att hinna med alla frågor och önskningar.

Bänkarna står två och två och en del elever hjälper varandra. Zousdar Mohammed, som kom från Syrien för ett år sedan, visar Norma Ghura, som varit här i en månad, cirklar som visar skillnaden mellan hel, halv och dubbel.

— Lätt, konstaterar Norma och övergår till ett papper med Europas länder.

Eleverna rör sig fritt mellan bänkarna men det blir aldrig särskilt stökigt. Det finns plats. Faxeskolan byggdes 1881 och klassrummet är stort, luftigt och ljust. Än öppnare skulle det kännas om inte rullgardinerna dragits ned för de höga fönstren mot Kungsgatan, som skydd mot den starka solen.

Rullgardinerna är en tydlig illustration till vad lärarna tycker är det stora problemet med mottagandet av flyktingbarn i Söderhamn: eleverna i förberedelseklasserna ser inte — och får ingen kontakt med — samhället och människorna utanför klassrummet.

I Faxeskolan går nämligen inga barn som är födda i Sverige.

— Det är helt vansinnigt att vi inte är lokaliserade i en vanlig skola, säger Ulrika Lindberg när hon och några kolleger efter lektionen samlas för en pratstund i lärarrummet. Det försvårar språkinlärningen, integrationen och överflyttningen till en vanlig klass när barnen är färdiga här.

Enigheten bland lärarnaär total.

— Nu träffar de inga svenska barn och får alltså inga svenska kompisar, säger Ulf Stenberg.

— När de börjar i en vanlig klass blir det för mycket för dem på en gång, inflikar Kerstin Månsson, som arbetar i högstadieklassen. De söker sig till sina kompisar härifrån och så blir det grupperingar.

Men den separata förberedelseklassen har också vissa fördelar, tycker lärarna.

— Här kan barnen landa. Vi är bra på att få dem trygga. Vill de prata om vad de varit med om får de göra det — annars slipper de. Många som är oroliga mår bra efter ett tag här. Vi blir en fristad, där de får grunderna. Sedan ska de ut så fort som möjligt, säger Ulrika Lindberg

Just nu går ett 60-tal barn på Faxeskolan och de brukar bli kvar i upp till ett och ett halvt år. De delas i princip in i en lågstadie-, en mellanstadie- och en högstadieklass, men barn som ska till förskoleklass och ettan placeras direkt ut i vanliga skolor. De flesta lever med sina familjer, men ett tiotal äldre ensamkommande bor på en förläggning. Alla är inte asylsökande, vissa är barn till personer som gift sig med Söderhamnsbor och flyttat hit.

— Det är ovanligt många elever här nu. Det kommer nya hela tiden, från alla möjliga länder. För några år sedan var de flesta irakier och somalier, men nu pratas det också ryska, albanska, kurdiska, thai, säger Ulrika Lindberg.

— De har väldigt olika studiebakgrund. Några har en fantastisk utbildning och saknar bara svenskan. Andra är analfabeter. Det börjar bli tufft att kunna erbjuda en så bra undervisning som vi vill och egentligen kan.

I varje klass jobbar två lärare. Samtliga har grundskollärarutbildning och nu läser tre av dem svenska som andraspråk på sin fritid. De skulle vilja ha modersmålslärare i klassrummen och studiehandledare som kunde hjälpa eleverna på deras eget språk. Men sådana är tyvärr inte lätta att hitta i Söderhamn. När det kommer en ny elev förlitar sig lärarna i stället på bilder, gester, google-translate och andra elever med samma modersmål, men som hunnit lära sig lite svenska.

— Det är inte lätt att ge alla lagom stora utmaningar. Det viktigaste är att lära dem svenska, träna dem socialt och upplysa dem om Sverige — alla har lika värde, vi är jämställda och alla ska tänka själva och ska ta eget ansvar, säger Ulf Stenberg.

— Största problemet är de som kommer när de är lite äldre, kanske är analfabeter och ska in i gymnasiet. Hur ska de hinna i fatt?

Frågan blir hängande i luften. Ulrika Lindberg konstaterar att utslussningen till en vanlig klass alltid är en kritisk punkt.

— Vi kanske får hit en analfabet som utvecklas enormt och som vi tycker är jätteduktig. Sedan flyttar han eller hon och blir sämst i klassen. Det känns tufft när de inte når G.

Tungt är också alla avsked. Barn dyker inte bara upp plötsligt. Rätt vad det är kan de också vara försvunna, kanske avvisade till ett land där de kommer att få det svårt.

Mycket annat är å andra sidan positivt.

— Vi lärare har ett tätt samarbete — det gör att man orkar, konstaterar Ulrika Lindberg.

— Man lär sig hela tiden nya saker och tvingas tänka på hur man undervisar, för att varje elev ska förstå. Det är klart att det kan vara tråkigt att för femtioelfte gången gå igenom veckodagarna, månaderna och att det heter en penna men ett sudd, men oftast är jobbet jätteroligt.

Och eleverna då. Vad tycker de om Faxeskolan? I klassrummet hörs bara lovord. Men utanför, i korridoren, framförs en avvikande åsikt.

Eleverna har skrivit grammatikdikter och satt upp dem på väggen. Två heter Skolan.

Den ena lyder: Rektor lärare duktig fin varmt.

Ett par lappar bort finns negationen: Elever lärare tråkigt fult kallt.

Åter till kritiken. Kanske har elevens och lärarnas missnöje samma grund: att de huserar i en egen byggnad, skild från den vanliga skolan. Och det finns fler som tycker att det är tokigt. Esbjörn Lindgren, rektor på Faxeskolan och Norrtullskolan, som ligger ett kvarter bort, sitter just och filar på en ny organisation. Den är tänkt att träda i kraft från och med kommande hösttermin. Förmodligen kommer eleverna, utifrån var de bor, att delas upp på Norrtullskolan och en skola i Ljusne, en mil söder om Söderhamn.

— Barnen ska från början tillhöra en vanlig klass och vara med på majoriteten av ämnena i den, säger Esbjörn Lindgren.

Utöver det ska eleverna få mycket stöd i form av svenska som andraspråk, modersmål och studiehandledning på det egna språket — betydligt mer än vad eleverna nu får när de flyttar från Faxeskolan.

— De ska helt enkelt få en grundplacering och sättas i språkverkstad. De kommer att lära sig betydligt snabbare om majoriteten av kamraterna är svenskar.

Några beslut är ännu inte fattade men Esbjörn Lindgren vill att allt ska vara klart i vår, när Skolinspektionen ska besöka Söderhamn. Det kommande arbetssättet är i linje med hur Skolinspektionen tycker att kommuner ska ta emot nyanlända barn.

Det nuvarande kan fungera som åskådningsexempel på en av huvudpunkterna i den beska kritik myndigheten levererade 2009, när den senast granskade mottagningen av asylsökande i Sverige.

De nyanlända eleverna hålls avskilda från övriga elever, vilket motverkar integration och gör att de nya inte blir en del av den sociala gemenskapen. Eller som det konstateras i inspektionsrapporten: »I några skolor organiseras nyanlända elever i grupper så att dessa utgör en egen ‹skola i skolan›, eller till och med en egen skola utanför skolan, med isolering som följd.«

Men det är nog snart historia, åtminstone i Söderhamn. Som Esbjörn Lindgren och lärarna vill, så blir det.

Det säger i alla fall den ansvarige politikern, barn- och utbildningsnämndens ordförande Bo Wikström:

— Tankarna låter vettiga och det är ingen större ekonomisk fråga.