Det är med en stor känsla av tomhet Inger Utholm åker hem till Frankrike i morgon. Den ljusa tvåan i Stockholm med utsikt över Gärdet kallar hon ”sommarstugan”. Men det är inte vad hon reser till som är problemet, huset i franska Bras, utan det är vad hon reser från. Barnbarnen, som hon varit nära länge nu.
– Det är ett högt pris, men livet i Provence är förstås också mycket givande, säger hon.
Inger Utholm är psykolog, textilkonstnär och frankofil pensionär. Hon har arbetat ett helt liv med barn i behov av särskilt stöd. Nu har hon skrivit en bok om hjärtefrågan – flickor med autismspektrumstörning.
För sex år sedan pensionerade hon sig från yrket som barnpsykolog och terapeut med egen mottagning och flyttade utomlands med sin man.
– Jag förstod att man kunde sälja allt man ägde. Då skulle man leva lycklig alla dagar i Provence, säger hon med ett stort leende.
Från idé till flytt tog det ett halvår. Hon åkte direkt från den sista konsultationen till flygplatsen. När hon landat i Bras kom behovet att uttrycka erfarenheterna ur ett långt yrkesliv.
– Det var oavslutat, jag hade älskat det så mycket.
Boken fick namnet Besvärliga flickor? Om samspelssvårigheter på neuropsykologisk grund, och hon gav ut den på eget förlag förra året.
– Den handlar om mitt största intresse i arbetslivet. Det är en tyst kunskap, ingen vetenskaplig bok, utan beskriver allt vad som förvärvats under 35 års erfarenhet.
Boken består av fallbeskrivningar av flickor med en neuropsykologisk problematik och bilder som hennes klienter målat. Berättelserna är fiktiva men hämtade ur hennes erfarenheter.
Inger Utholm föddes 1945 i Skellefteå men hon växte upp i Spånga utanför Stockholm. Familjen, mamma, pappa och en fyra år yngre syster, flyttade söderut för att fadern fick befordran från lokeldare till lokförare.
Under uppväxten hade Inger Utholm inte en tanke på att bli psykolog, i stället var det läraryrket som lockade. Hon sökte till lärarhögskolan, men det var svårt att komma in. Det krävdes både bra betyg, en intervju och ett godkänt sångprov på den tiden.
– Sång är min sämsta gren, säger hon glatt.
Inger Utholm började läsa pedagogik på universitetet och sökte igen till lärarhögskolan. Men kom inte in.
– Jag framhöll nog mitt intresse för undervisning mer än för barn i intervjun, fast jag var intresserad av barn.
På den tiden läste även blivande psykologer pedagogik. Genom kurskamrater fick hon upp ögonen för yrket. Hon blev på tre år biträdande psykolog, en titel som fanns på 1960-talet. Samma period gifte hon sig också med sin man Björn.
Efter examen började hon jobba som skolpsykolog i Södertälje på halvtid. Hennes uppgift var framförallt att testa barn för att se om de var ”hjälpklassmässiga”, som man sa då.
– Jag hade så lite tid för varje barn, så lite inflytande och så korta kontakter med föräldrar och lärare.
Då trivdes hon bättre med sitt andra halvtidsjobb som hemvårdspsykolog inom omsorgen i Stockholms län. Jobbet gick ut på att åka hem till familjer med barn med utvecklingsstörning. Inger Utholm och en kurator gav föräldrastödjande samtal och följde barnens utveckling med tester.
– Då var det en gängse metod att åka ut i team och mötas i hemmiljön.
Hon tror att det kan ha varit en fördel, eftersom det är lättare att bygga en kontakt när man träffas på barnets arena.
– Det är en stor skillnad mot nu när man kommer till en konventionell barnpsykiatrisk mottagning, ofta långa korridorer och många rum. Den ovana miljön kan verka skrämmande på ett barn.
I slutet av 1960- och början av 70-talet var det vanligt att barn med utvecklingsstörning var fosterhemsplacerade.
– Det var på den tiden läkare kunde säga till föräldrar som fått ett barn med Downs syndrom: Glöm det här barnet. Nu är det som tur är länge sedan den uppfattningen lämnades.
I fosterfamiljerna behandlades vissa barn som dagbarn snarare än som familjemedlemmar. Men kanske är det lättare att minnas de sorgliga fallen, funderar hon.
Inger Utholm blev ”riktig” legitimerad psykolog när den sammanhållna utbildningen kom. Hon fick läsa till två år extra och läste även till psykoterapeut. Hon har under åren jobbat inom habiliteringen, på ett specialistteam för barn med autism och som chef för en barnpsykiatrisk mottagning. Sina sista tio år som yrkesverksam hade hon en egen mottagning med inriktning på neuropsykologiska utredningar och terapi för barn och vuxna. Hon har även jobbat med handledning. Utbytet med lärare har gett henne mycket genom åren.
– Det är så ömsesidigt lärorikt. De har berättat spännande, klargörande episoder som inneburit en djupare förståelse av problematiken.
Hon tycker att det behövs mer kunskap om symtomen på autismspektrumstörning hos flickor, som kan skilja sig från dem som pojkar ofta uppvisar.
– Flickorna är bra på att dölja sin funktionsnedsättning. De jobbar som slavar, ser sig omkring, imiterar och kommer jättelångt med all den energi de lägger ned.
Hennes erfarenhet är att flickor anstränger sig mer för att passa in socialt än pojkar med autismspektrumstörning. Flickor hon mött döljer sina samspelsproblem genom att hitta en kamrat som blir både en förebild och ett hjälpjag som de härmar till utseende och sätt att prata.
– Det kan finnas en kamrat som verkligen blir en livlina.
Flickan kan komma med lämpliga uttalanden som hon lärt sig är passande i situationen, men vet inte varför. Problemet består i att den inre reflektionen, förmågan att förstå samspel, inte räcker till. Ofta går flickorna i vanliga skolklasser, de är verbalt begåvade, ibland högpresterande och det kan vara svårt att upptäcka symtomen ända fram till högstadiet eller gymnasiet då de sociala kraven ökar, enligt Inger Utholm. Särskilt svårt kan det vara att upptäcka problem hos tysta, följsamma flickor, som i första hand ses som blyga men ambitiösa.
– I puberteten håller inte de gamla strategierna längre, då brakar det loss. Det kan bli riktigt svårt för flickan, när det som gått så bra förut inte fungerar längre.
Med tonåren kommer identitetskris, komplexa relationer med underförstådda budskap som ironi och krav på att arbeta i grupp och föreläsa i skolan.
– Överkraven från skola och kamrater gör flickorna mer desperata.
Tjejerna kan då skapa tragiska livsberättelser eller berätta om olika problem för att få en uppmärksamhet, som förstås blir negativ. Kamraterna kan förstå att berättelserna inte är sanna.
Hon ger i sin bok exempel på en flicka som berättar om att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp, som aldrig hänt. Ett annat sätt att synas och vara med är att imitera ett sjukdomstillstånd.
– I kampen att få vara med på riktigt kan en önskan att bygga en genuin ömsesidig kontakt bli desperat.
Ett annat sätt att få vara med är att hänga med ett gäng som tar droger.
– Då är samspelskraven låga.
En del flickor Inger Utholm mött har haft svårt att bedöma andras avsikter och därmed fallit offer för människor som vill lura eller utnyttja dem på olika sätt. En 15-åring med odiagnosticerad problematik kan i samspelet med andra fungera som ett mycket yngre barn. Men bara om man vet det, kan man som vuxen agera rätt.
– Då kan man bemöta henne genom att gå ner i samspelsnivå, lägga kommunikationen på hennes nivå med enkelhet och tydlighet, utan att vara kränkande.
Inger Utholm tycker att flickor med autismspektrumstörnig eller adhd behöver extra stöd på något sätt i skolan.
– Det är inte säkert att de behöver gå i en liten grupp, men kanske en assistent eller en liten stödgrupp att gå till. Stödet behöver alltid vara individuellt utformat.
De som lever med eller undervisar en person med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning behöver ofta också få handledning, anser hon.
– Flickorna väcker många starka reaktioner, i synnerhet de flickor som är negativt uppmärksamhetssökande.
Inger Utholm tror att det är bra för barn att få en diagnos så tidigt som möjligt för att slippa försöka dölja det de inte klarar av. Samtidigt kan det vara känsligt.
– Många föräldrar vill inte stämpla sitt barn. Men funktionsnedsättningen varar hela livet. Det är bättre att bli den man är än den man vill vara.
Ju tidigare ett barn får diagnosen, desto bättre förutsättningar har barnet att få rätt stöd, resonerar Inger Utholm. Ju tidigare rätt stöd ges, desto mindre hjälp kan behövas i vuxenlivet. Det är också lättare för barnet att acceptera diagnosen tidigt.
Medicin ser hon som ett viktigt komplement och hon säger att många barn blir hjälpta av det och vill ha det. Men bara medicin utan socialt stöd är ingen lösning. Och det är i den vardagliga miljön flickan behöver få goda relationer, enligt Inger Utholm.
I sitt arbete har hon gärna använt bildterapi.
– Det är ett bra sätt att jobba på. Bilden säger så mycket mer, den ligger före ordet.
För dem som inte har så lätt att sätta ord på sina tankar är bilden till stor hjälp.
– Bildterapi kan användas som utgångspunkt för samtal om hur saker är och som ett led i att acceptera diagnosen.
Bilden har betytt mycket i Inger Utholms eget liv. Hon började gå skapande kurser på Ekerö under 70-talet och hittade fram till sin uttrycksform. Växtfärgning, fri stickning och bildväv var inne och Inger Utholm fastnade. Hon tycker om att vävandet är fritt.
– Man får väva som man vill och inte vara så bunden av ”måsten” och teknik!
Hon målar också akvareller, men mest som förlagor till silkscreentryck och vävar. Hon håller upp ett gulfärgat påslakan med fågeltryck och två små örngott.
När hon flyttade utomlands hade hon inte längre någonstans att ställa ut, som tidigare under Konstringen på Mälaröarna. Därför startade hon 2007 en konstrunda med öppna ateljéer i Provence i stället. Kraften att genomföra det hon bestämmer sig för är stark. Men hon tvekar att kalla sig konstnär. Hon är ju barnpsykolog och föreläser fortfarande ibland. Fast för grannarna i Bras står det klart.
– De kallar mig den svenska konstnären.