Läroböckerna i hem- och konsumentkunskap är normerande och uppmanar inte till demokratisk diskussion. Det pekar Ulrika Bergstrand på i sin masteruppsats.
Barn och unga är konsumenter som ställs inför olika val. Hur kan de reflektera och ta ställning till dem och undvika att hamna i skuldfällor till exempel? Ulrika Bergstrand är hem- och konsumentkunskapslärare, adjunkt i pedagogik vid Dalarnas högskola, och har varit med och skrivit kursplanerna i grundskolans läroplan i hem- och konsumentkunskap.
I våras tog hon sin masterexamen vid Uppsala universitet med uppsatsen ”Recept för en ’god’ konsument”.
– Bakgrunden är att jag skrev kursplanen i Lgr 11 och då kom samtal om konsumentfrågor upp i samband med den ekonomiska krisen. Min nyfikenhet väcktes där. Hur kan man undervisa om konsumentfrågor?
Konsumentfrågor är inte utforskat inom hem- och konsumentkunskap, enligt Ulrika Bergstrand även om det finns många andra som forskar om konsumtion.
– Vi behöver hitta vårt språk för att beskriva vad vi redan gör i undervisningen, säger hon.
I uppsatsen har hon valt att studera konsument-innehållet i tre läroböcker: ”Hem och konsument-kunskap för dig” (Natur och Kultur, 2007), ”Hem- och konsumentkunskap åk 6–9” (Interskol, 2010) och ”Hemkunskap för år 6–9” (Liber, 2005).
– Jag har valt att titta på läroböcker och hur de relaterar till kursplan 2000. Jag utgick från att läroböcker styrs av kursplanen, säger Ulrika Bergstrand.
Det hon sett är att konsumentfrågor finns med i tre av de fyra kunskapsområdena: mat och måltider, boende och konsumentekonomi. Området social gemenskap är ytterst begränsat i läroböckerna och därför finns heller inget innehåll inom konsumentfrågor.
Ulrika Bergstrand har också analyserat böckerna utifrån tre olika undervisningsstrategier. Efter att hon definierat konsumentfrågorna utifrån konsumtionsprocessen, analyserade hon innehållet efter kategorierna faktanormerande, normerande och pluralistiskt.
Fakta kan beskrivas som innehåll som ligger nära det vi kallar kunskap och vetenskap. Normerande text definieras som uppmaningar, orden ”bör” eller ”måste”, som säger hur eleven ”ska” uppträda som konsument – exempelvis köpa säsongsanpassad mat. Andra normer rör hur eleven ska inreda ett hem, välja säng eller lampa.
– Man använder ord som viktigt, negationer och varningar. ”Om du gör på det här sättet kommer det att gå bra.” Det kan vara bra när det gäller grundläggande matlagning som att hacka lök, det finns grundläggande värden i det förhållningssättet. Men konsumentfrågorna är av en komplex karaktär. Man kan inte säga: gör såhär så blir det rätt. Det är mycket mer mångfacetterat.
Ulrika Bergstrand pekar på att undervisningsstrategierna beskriver en lärprocess där lärande sker genom att man först presenterar fakta, sedan en norm om hur man kan göra som konsument, och i ett tredje steg öppnar upp en diskussion och visar på intressekonflikter. Men i läroböckerna hittade Ulrika Bergstrand mycket lite av det tredje steget, pluralistisk undervisning – att jämföra och värdera information och belysa olika perspektiv på frågor.
– Det är något som skolan ska göra. Det stämmer väl överens med vad kursplan 2000 i hem- och konsumentkunskap beskriver att undervisningen ska syfta till – demokratiska medborgare som kan fatta egna beslut. Men den aktiva medborgaren lyser med sin frånvaro, säger Ulrika Bergstrand.
– Vi i hem- och konsumentkunskap ska precis som alla andra arbeta för ett demokratiskt samhälle. Det är bekymmersamt om våra elever inte har läromedel som förbereder dem för det här, utan som stannar i en okomplicerad hållning.
Att läroböckerna är normativa tror Ulrika Berg-strand beror på hemkunskapens historia, som hon också beskriver i studien.
– När ämnet infördes 1918 var uppgiften att lära flickor om näringsfysiologi, ordning och sparsamhet.
Under 50-talet beskriver läroböcker att idealet var att man skulle avstå från det som inte var nödvändigt och ”köpa för varaktig glädje”. Under 60-talet betonades en ”rationell” hållning för hemmets skötsel och inköp. Och under 80-talet kom ”miljövänligt” in i kursplanen och temat miljö har funnits med sedan dess.
Det finns i kursplan 2000 fyra uttalade perspektiv som ska genomsyra all undervisning i hem- och konsumentkunskap: hälsa, resurshushållning, jämställdhet och kultur, men enligt Ulrika Bergstrands läromedelsanalys är det mest hälsa och resurshushållning som finns med.
– Använder man alla fyra framträder ofta intressekonflikter.
Resurshushållning innehåller dessutom konflikter i sig självt eftersom det kan vara skillnad på ekologisk resurshushållning och ekonomisk – har eleven råd med dyrare Kravmärkta varor exempelvis? Och är eko-märkta äpplen från Italien miljövänligare än det som plockats i svenska trädgårdar? Lägger man sen till jämställdhet och kultur som perspektiv blir frågorna ännu mer komplexa.
– I en av läroböckerna kan man ana att idealet är att laga all mat själv. Men ur ett jämställdhetsperspektiv – vem lagar? Och kulturellt kan det finnas andra aspekter som krockar, säger Ulrika Bergstrand.
Hon ger exemplet att läroböckerna föreskriver nyckelhålsmärkt och fettsnål matlagning, men att många vill ha fet mat till jul av tradition.
Ulrika Bergstrand efterlyser ett innehåll som integrerar fler perspektiv i läroböckerna. Samtidigt betonar hon att hennes genomgång inte säger något om undervisningen i stort, om vad som sker i klassrummet eller vilka andra material lärarna använder. Men hon funderar över om skolan hinner med sitt demokratiska uppdrag, eftersom ämnet är litet och inte har läroböcker som svarar upp mot intentionerna i kursplan 2000.
– Det är bekymmersamt. Som konsument ställs du hela tiden i valsituationer. Hur förbereder vi eleverna och gör dem medvetna om att det finns olika val?
Det är också synd att det inte finns ett större utbud av läroböcker i hem- och konsumentkunskap, tycker Ulrika Bergstrand. Eftersom ämnet är litet vågar få förlag satsa. Bara en av de tre böcker som finns har reviderats till Lgr 11.