I maktens boningar

I boken berättar Bengt Ohlsson att han ställer frågorna till Margot Wallström gång på gång. Han ställer dem i den röda Ikeasoffan i Wallströms lägenhet på 39:e våningen på Manhattan. Han ställer dem medan de susar fram mellan frostbitna värmländska åkrar i familjen Wallströms Toyota. Och han ställer dem på fik i Stockholm och på lunchrestauranger i New York.

Och han får svar. Om hur hon och Göran Persson som nyblivna ledamöter i riksdagen var riktigt bra kompisar, men hur det politiska ”tjuv- och rackarspelet”, som Margot Wallström uttrycker det, förstörde mycket – både i hennes och Göran Perssons relation och i hennes egen relation till partipolitiken. Och om hur till sist Anna Lindhs död tog bort det lilla av glädjen som fanns kvar i partipolitiken för Wallström.

Det är just här, i slutet av biografin, som boken bränner till: När Margot Wallström kallar Göran Persson ”extremt elak” och berättar hur han gillade att trycka till folk och bringa dem ur fattning genom att spela ut information som han samlat på sig. Men det är inte för att hon avslöjar något nytt som det bränner till, utan för att man av intensiteten i hur hon uttrycker sig förstår att hon talar från hjärtat när hon säger att hon vägrar att delta i detta spel.

Annars är det märkligt svårt att komma Wallström in på livet, trots att Bengt Ohlsson följer med henne till barndomens Kåge i Västerbotten, till dansbanan där hon träffade sin Håkan och till slut även hem till familjen på Hammarö. Inte minst får vi följa med till hennes kontor och hennes lilla team av medarbetare i New York, där hon arbetar som FN:s särskilda representant för att förhindra konfliktrelaterat sexuellt våld.

Det är lättläst, välskrivet och intressant med interiörerna från fn-skrapan. Bra läsning för julfåtöljen, helt enkelt. Men ändå har jag svårt att bli riktigt engagerad. Kanske är Wallström en politikertyp som är lite för sval i min smak. Eller så är det Bengt Ohlsson som är problemet. Hans fyndiga formuleringar och stundom självupptagna kommentarer gör att jag ibland blir osäker på vem som är bokens huvudperson: han själv eller Margot Wallström. Och jag ställer mig frågan varför kloka, feministiska Wallström valt en man som levnadstecknare.

Om det är engagemang man söker är nästa bok i julbokshögen ett bättre val: Det enda könetav Katrine Kielos, debattör och ledarskribent på Aftonbladet. Boken har undertiteln Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin, och den är en vidräkning med det patriarkalt ekonomiska tänkande som trängt allt längre in i det politiska tänkandet och i samhällslivet.

Ämnet är tungt, men Kielos bok är allt annat än trögläst, så jag är fast efter några sidor. Här får vi möta bekanta namn som Adam Smith, John Maynard Keynes, Milton Friedman och andra nationalekonomer, liksom kritiken mot dem och deras teorier – såsom att kvinnors arbete i hemmet redan från allra första början osynliggjordes i det nationalekonomiska tänkandet.

Kielos kritiserar också ekonomernas antagande att vi människor styrs av egenintresse och rationellt ”ekonomiska” överväganden, utan hänsyn till hjälpsamhet, omsorg och andra altruistiska värden. ”I över trettio år har vi vetat att antagandena om människan i ekonomins standardmodeller inte stämmer”, skriver Kielos. Ändå släpper vi inte taget om modellerna, konstaterar hon. Inte ens efter att de återigen kastat ut världsekonomin i en djupgående kris.

Ett centralt budskap hos Kielos är att ekonomernas teori är en teori om den ekonomiske mannen. ”Hur mycket kritik som än riktas mot honom är han fortfarande synonym med ekonomi och vi låter honom ta större och större plats i våra liv”, skriver hon. På det här sättet har drivkrafter som omtanke, empati och omsorg skuffats undan ur analysen. Det var inte något som ansågs generera välstånd. Så i stället för att organisera ekonomin kring det som är viktigt för människan definierade vi om människan för att passa vår idé om ekonomin. Och denna människa var, menar Kielos, en man: den ekonomiske mannen. Det enda könet.

När välstånd och pengar uteslöts ur diskussioner om omtanke, empati och omsorg, uteslöts också kvinnorna från ekonomin. ”Kanske har det haft större betydelse än något för att kvinnors ekonomiska position är så mycket sämre än mäns”, skriver Kielos. Kvinnans uppgift blev inte bara att med sin omsorg och empati balansera mannens liv, hon skulle balansera hela samhället. Men att det skulle vara något värt förnekades.

Kielos genusperspektiv på ekonomin är övertygande, men det som fängslar mig är inte bara hennes effektiva argumentation. Till skillnad från boken om Margot Wallström glöder texten. Kielos vill inte bara förändra ekonomin, hon vill förändra världen. Hon brinner.

Även i hjärnforskaren Katarina Gospics bokVälj rätt! En guide till bra beslutär ekonomiskt beslutsfattande ett tema, och liksom Kielos hänvisar hon till Nobelpristagarna Kahneman och Tversky, som på 1970-talet visade att vi ofta inte agerar rationellt vid ekonomiska beslut. ”Böckernas teorier stämmer inte överens med verkligheten”, konstaterar Gospic, och påpekar att det som ställer till det för oss är våra känslor.

Gospics egen avhandling handlar just om hur vi reglerar våra känslor och vad som händer i hjärnan då vi fattar beslut. Trots att vi tror att vi är rationella – och väldigt gärna vill vara det – är beslutsfattande och känslor intimt sammankopplade. Faktum är att ”alla beslut vi tar består av delar som kan länkas till hjärnans känslosystem”, skriver hon – och Kielos hade väl inte kunnat säga det bättre själv.

Gospics bok ett bra val för den som vill skaffa sig en snabb och lättillgänglig överblick över vad som hänt under de senaste, och för hjärnforskningen helt omvälvande, tio femton åren. Här finns kapitelrubriker som ”Beslutsfattande”, ”Belöning”, ”Känsloreglering”, ”Rädsla”, ”Livsstil” och ”Berusningsmedel”. Boken är ett slags smörgåsbord där resultat från ett stort antal forskningsstudier presenteras på ett pedagogiskt sätt.

Om det finns en röd tråd i Gospics bok handlar den just om beslutsfattande. Bokens sista kapitel är Gospics egen sjustegsguide till bra beslut. Den är ett slags checklista över vad man utifrån hjärnforskningens rön bör överväga innan man fattar avgörande beslut. Som att väga lång- och kortsiktiga belöningar av sitt beslut, undersöka inre och yttre motivation och balansera trygghet mot risktagande. Just det sistnämnda menar Gospic är orsaken till flest felaktiga beslut. Hjärnan är nämligen programmerad för att välja trygghet framför risk, så Gospic manar oss till större mod och att utmana våra rädslor.

Så vem vet, i sällskap med Gospic, Kielos eller Ohlsson och Wallström kanske du formulerar ett och annat modigt nyårslöfte i julfåtöljen. Trevlig läsning!