Okej vara nörd i spetsklass

S:et i 7S står för spets. Berzeliusskolan i Linköping är en av landets åtta skolor som sedan i höstas driver försöksverksamhet med riksrekryterande spetsklasser i grundskolan. I våras när eleverna gick i sexan gjorde de ett inträdesprov och blev intervjuade om varför just de ville börja högstadiet i en spetsklass med inriktningen matematik och NO.

Eleverna kommer från olika håll i Linköping. Att locka sökande från andra delar av landet har varit svårt att få till i praktiken för de flesta skolorna.

— Vi hade en sökande från Malmö men familjen bestämde sig till slut för att inte tacka ja. Det är nog svårt att bo hemifrån när man bara är 13 år, även om det är i en värdfamilj, säger Rikard Holmqvist, lärare i matte och NO och mentor för spetseleverna på Berzeliusskolan.

Vad är det då som skiljer en spetsklass från andra klasser? För Berzeliusskolans del är eleverna något fler, 30 stycken mot 22—23 som är det normala elevantalet på skolan, men i övrigt ser klassen ut som vilken sjua som helst. Möjligen är det lite lugnare när Rikard Holmqvist kör en genomgång på tavlan. Möjligen är det något fler händer i luften. Möjligen är det några fler som reflekterar och ställer klurigare frågor.

— Till den här klassen har eleverna sökt för att de verkligen är intresserade av matte och NO. Det är den stora skillnaden, säger Rikard Holmqvist.

Berzeliusskolan har haft särskilda matte/NO-klasser i snart tio år och Rikard Holmqvist har erfarenhet av olika intagningssystem. I de fall där eleverna får göra ett förtest och blir intervjuade, som till spetsklasserna, är motivationen betydligt högre än när det inte sker, som till skolans klasser med matte/NO-inriktning. Till inriktningsklasserna söker eleverna utan särskilda förkunskaper.

— Cirka 20 procent av de som går matte/NO-inriktningen är egentligen inte intresserade, de är där av andra anledningar, kanske för att föräldrarna vill eller för att de vet att det är bra klasser att gå i.

Eleven Axel Matstomsstår uppflugen på en stol och pumpar frenetiskt för att få ut luften ur en cylinderformad burk. Den är egentligen tänkt att förvara spagetti i, men just finessen med pumpen som tömmer burken på luft och skapar vakuum gör att den är perfekt i fysikundervisningen. Uppgiften är att mäta densiteten på luft.

— Jag har räknat en del gymnasiematte med pappa, han är matematiker. Och så är det kul med experiment, svarar Axel på frågan om varför han sökte till spetsklassen.

Hans klasskompis Ludvig Forslund står bredvid med ett stadigt grepp om burken på bänken så att den inte ska trilla omkull.

— I andra klasser har jag ofta fått stå tillbaka och vänta men här tycker jag att jag får tillräckligt med utmaningar, säger han.

Att få jobba i ett snabbare tempo och att få fler utmaningar är de svar eleverna ofta ger när de får frågan om varför de valt en spetsutbildning. Att sitta igenom långa genomgångar när man redan förstått, eller till och med jobbat förbi ett område, kan ge motivationen en rejäl törn.

Berzeliusskolans gymnasium, som ligger vägg i vägg med grundskolan, har en lokal spetsinriktning på naturprogrammet för dem som vill satsa extra. Närheten och samarbetet mellan skolorna har varit räddningen för Edvin Johansson och Hanna Wettergren i 9A. Edvin läser just nu matte 1C på gymnasiet och Hanna, som började med gymnasiematten redan i 6:an, läser matte 2C.

— Jag saknar ett högre tempo och skulle gärna gått i en spetsklass på högstadiet om det funnits tidigare, säger Edvin Johansson.

— Man kan börja med spetsklasser ännu tidigare, varför inte redan i ettan, tycker Hanna Wettergren.

Det har blivit dags för lunch och över matsalens ärtsoppa kommer de oundvikliga frågorna i spets- och elitsammanhang: Varför kan inte de vanliga klasserna möta alla elevers behov? Och vad händer med de andra klasserna, dräneras de på duktiga elever som annars kan dra med sig de svagare genom den så kallade kamrateffekten?

Katarina Heerfordt, som undervisar spetsklassen i svenska och franska, suckar. Frågorna är inte nya och hon är förundrad över att debatten fortfarande är så infekterad.

— Spetsklasser i idrott och musik är okej. Varför är det så fult i de teoretiska ämnena? Dessutom tror jag inte att det är någon risk att 30 spetselever i en kommun med 150 000 invånare hotar att utarma alla de andra klasserna.

Det finns ingen motsättning mellan att ge elever möjlighet att välja inriktning efter intresse eller begåvning och att skolan måste jobba kompensatoriskt för de elever som har det svårt eller saknar stöttning hemifrån, menar Katarina Heerfordt.

— Visst är det så att elever lyfter elever men ibland känner jag att den svenska skolans inställning till inkludering är en utopi. I en och samma klass kan det finnas elever med diagnoser, elever som behöver mycket stöd och elever som är jättemotiverade. För att möta deras olika behov skulle vi behöva vara många fler lärare och ha helt andra lokaler, säger hon.

Eva Lönnefelt, lärare i engelska och tyska, tycker att skolan generellt är bra på att möta elevernas olika behov. Det är inte bara i spetsklasserna som eleverna får möjlighet att utvecklas, den möjligheten har elever i alla klasser, menar hon.

— Men de allra duktigaste kan ha svårt att få tillräckligt med utmaningar i en vanlig klass. Å andra sidan kan en elev som var stjärna i sin vanliga klass helt plötsligt känna sig medelmåttig i spetsklassen eftersom där finns så många andra som är duktiga. De är inte bäst längre men de är inte heller ensamma om att vara vetgiriga och studieintresserade, säger hon.

Rikard Holmqvist tycker att det är fel att ställa de begåvade och högmotiverade eleverna mot dem som behöver mer stöd.

— Det är att sila mygg och svälja kameler. Varför tittar man inte på integration i ett större sammanhang? Jag tror boendesegregationen och de socioekonomiska skillnaderna är mycket värre i sammanhanget än om vi plockar ut 30 elever som är begåvade i matte och NO.

Rikard Holmqvist är inte heller så säker på att hans elever i spetsklassen är typiska dragare.

— Många som är duktiga och begåvade gör sitt jobb i tysthet, de pratar inte om vad de kan och de drar inte med sig andra. Risken att bli kallad nörd är stor och det är det inte många i mellanstadiet och en bit upp i högstadiet som vill.

»Nörd« är ett ord som återkommer runt lunchbordet. Rikard Holmqvist räknar sig själv till kategorin och tycker att ordet har en positiv innebörd. Han ser många elever i spetsklassen blomma när de fattar att klasskompisarna är lika nördiga som de själva och att det är accepterat.

— Många i den här klassen har blivit tillbakahållna tidigare, en del så mycket att de tyckte skolan var tråkig och inte ville gå dit. Nu ringer föräldrarna till mig och säger att deras barn tycker att skolan är toppen och att de helst vill hoppa över helgen, säger han.

Rikard Holmqvistär inte rädd för nivågruppering och speciella inriktningar. Hans erfarenhet är också att nörden stiger i graderna med åren. Samtidigt som han undervisade de första klasserna med NO-profil fanns parallella klasser med idrottsprofil på skolan. I början av högstadiet var inte matte särskilt populärt bland idrottseleverna men när de kom upp i nian valde ungefär halva klassen att komma in till Rikard för att läsa mer avancerad matte.

De som inte är intresserade är mycket svårare att hantera och tar mycket mer tid än de som behöver stöd, menar Rikard Holmqvist.

— Det handlar faktiskt inte så mycket om begåvning, de elever som behöver stöd fixar vi bara intresset finns. Den stora frågan är ju hur vi får med dem som är omotiverade och har det svårt av andra skäl. Kanske borde det finnas många fler typer av inriktningar, till exempel mot snickeri eller sömnad.

— Jag tror att det går att lyfta omotiverade elever jättemycket om man utgår från deras intresse.