Elitskola – fullträff eller stolpskott?

— Det här är nog det roligaste och mest utmanande jag har gjort i mitt yrkesliv, säger Anna Wedestig, lektor i matematik på Luleå gymnasieskola.

Skolan har tre spetsklasser i matematik på naturprogrammet, en i varje årskurs med drygt 20 elever i varje. Man får ta in 30 varje höst men det har inte antalet sökande räckt till. En första kull på 15 elever gick ut i juni.

Anna Wedestig tycker att man når rätt elever.

— Många är genuint matteintresserade, snillen om du så vill, men det finns också de som säger att de ville gå en svår utbildning i största allmänhet, säger hon.

Förra läsåretpågick 20 riksrekryterande teoretiska spetsutbildningar — i matematik, naturvetenskap, samhällsvetenskap eller humaniora — vid 18 gymnasieskolor i landet.

Nästa höst tas den fjärde årskullen in och därefter ska försöket avslutas, förlängas eller bli permanent. En färsk utvärdering som Förvaltningshögskolan i Göteborg har gjort visar att eleverna är nöjda med undervisningen. Särskilt nöjda är de med lärarna som beskrivs som kunniga, ambitiösa och engagerade. Så här svarar en spetselev på frågan om lärarna har högre förväntningar på dem än på andra:

»Det är lite inre stolthet som står på spel, att de vill att vi ska vara lite bättre så där.«

Även spetseleverna själva förväntar sig att de ska utmärka sig mer än »vanliga« duktiga elever.

»Alla i klassen känner att vi måste ha MVG i alla ämnen, det är något som ligger i luften, vi vill göra väldigt bra ifrån oss«, som en elev uttrycker det.

Söktrycket har dock varit lågt och i snitt är inte mer än 50—60 procent av platserna fyllda. Härnösands gymnasium och Vasaskolan i Gävle tog inte in några nya elever i höst och bara någon enstaka skola, som Globala gymnasiet i Stockholm, har behövt sålla bland de sökande. Och trots att utbildningarna är riksrekryterande är det inte mer än en sjättedel av eleverna som funnit det mödan värt att flytta eller veckopendla.

Flertalet elever har svensk bakgrund och kommer från en socioekonomiskt stark miljö, men inte starkare än på vanliga natur- och samhällsprogram. Enligt utvärderingen går det än så länge inte att säga om de har fått bättre kunskaper och blivit mer lämpade för högskolestudier än jämförbara elever på de vanliga nationella programmen.

Trots den uteblivna succén har regeringen gått vidare med grundskolan. I början av hösten startades spetsutbildningar i årskurs 7—9 på åtta skolor i landet. Upplägget och ämnesområdena är desamma som i gymnasieförsöket, men i stället för högskolestudier läser eleverna gymnasiekurser parallellt.

— Jantelagen har lagt en våt filt över utbildningssystemet. De studiebegåvade eleverna är en försummad grupp i skolan i dag.

Så har utbildningsminister Jan Björklund motiverat spetsutbildningarna.

Men är det en framgångsväg att bryta ut eliten? Hur är det i andra länder? Österrike och Tyskland är två exempel på hierarkiska utbildningssystem med tidig sortering.

I Österrike går eleverna tillsammans i grund- eller folkskola tills året de fyller tio. Därefter väljer de mellan en lättare och svårare nivå och vid 14 delas de upp ännu mer — på fyra alternativ av olika längd och teoretisk svårighetsgrad. Landet låg under snittet i läsförståelse och naturvetenskap och på snittet i matematik i den senaste Pisa-undersökningen 2009.

Även i Tyskland går eleverna samlat upp till tioårsåldern. Då delas de upp på tre olika spår utifrån betyg och förväntad studieförmåga: Hauptschule som leder till lärlingsutbildningar, Realschule som leder till yrkesutbildningar och Gymnasium som förbereder för universitetet.

I den första Pisa-undersökningen 2000 fick Tyskland usla resultat. På senare år har det kommit alternativ till den sorterande modellen och i några förbundsstater finns det nu skolor där elever av alla sorter läser tillsammans även på högstadiet.

De tyska Pisaresultaten i läsförståelse och matematik har förbättrats. Det beror på att landet tagit steg i likvärdig riktning, hävdar OECD, den ekonomiska samarbetsorganisationen som står bakom undersökningen.

Polen är ett ännu tydligare exempel. Landet har förändrat sitt utbildningssystem i grunden, från en differentierad skola till en som håller ihop eleverna till årskurs 9, och höjt resultaten rejält. Landet är nu bättre än Sverige i naturvetenskap.

OECD missar sällan en möjlighet att framhålla att de mest framgångsrika utbildningssystemen finns i länder som har en hög grad av likvärdighet. Finland och Kanada — med höga Pisa-resultat fyra mätningar i rad — presenteras som paradexempel på att det är bra att kompensera för ogynnsam bakgrund, ha höga förväntningar på alla elever och lägga resurserna där det finns särskilda behov.

För hur vet man att elitsatsningar når rätt personer – de begåvade snarare än de som redan har ett stort kulturellt och socioekonomiskt kapital? Svaret är att det vet man inte.

En skola behöver inte bli utnämnd till spetsskola av statsmakterna. Vanligare är att elitskolor skapas genom att ledningen profilerar skolan och arbetar på ett sätt så att många studiemotiverade elever med resursstarka föräldrar vill gå där. Därefter sköter valfriheten och sökmönstren den fortsatta sorteringen som ett självspelande piano.

Stockholms Internationella Montessoriskola, Stims, startade i liten skala för tre år sedan. Nästa år är friskolan helt utbyggd med 600 barn från ettåringar i förskolan till 15-åringar i årskurs 9.

På hemsidan skriver skolledningen att Stims har en internationell inriktning med mycket verksamhet på engelska och ett tydligt fokus mot Kina.

Man är kandidatskola för IB — International Baccalaureate Diploma Programme — vilket man hoppas få auktorisation för om två år.

— I förskolan lär sig barnen läsa och skriva på engelska och svenska parallellt och vid tre års ålder börjar de lära sig mandarin, säger skolans ägare och rektor Jill Nilsson.

Mandarin vid tre?

— Språket är jättepopulärt på gymnasiet men eftersom det har en hög inlärningströskel lär man sig inte att hantera det där. Med vårt sätt lär man sig. Allt talar för att den som behärskar mandarin kommer att ha goda förutsättningar i arbetslivet.

Jill Nilsson har startat skolor tidigare, varit vd för Vittra och som förvaltningschef varit med om att bygga upp det första skolpengsystemet i Sollentuna. Nu har hon en lång kö — enligt henne själv på flera tusen barn — som skapats via mun till mun-metoden från förälder till förälder.

Eftersom det är 190 barn i förskolan är man helt självförsörjande med skolelever. Skulle det finnas några platser kvar är turordningen: syskon, tidigare erfarenhet av Montessori och geografisk närhet. Först därefter plockar man barn från kön.

— Våra föräldrar har ett stort engagemang och vill ha det allra bästa för sina barn. Ibland ringer folk och är arga för att vi inte har informerat om att vi finns. Men de som hittar oss är människor som tar egna initiativ, säger Jill Nilsson.

Det finns de som hävdar att det fria skolvalet är en viktig orsak till Sveriges försämrade resultat i nationella utvärderingar och internationella kunskapsmätningar. Andra menar att det inte alls är klarlagt.

Jonas Sandqvist är undervisningsråd på Skolverket och projektledare för rapporten »Likvärdig utbildning i svensk grundskola?« som kom tidigare i år.

Enligt honom syns inget absolut samband mellan mellanskolevariationen, det vill säga resultatskillnaden mellan skolorna i ett land, och resultatutvecklingen i Pisa.

De flesta länder som ökar sin mellanskolevariation försämrar resultaten. Och de flesta länder som minskar sin mellanskolevariation förbättrar resultaten. Men det finns några länder som bryter mönstret, till exempel Sydkorea och Brasilien. Där har resultatskillnaderna mellan skolor ökat samtidigt som resultatet för hela landet förbättrats något.

— Så det finns uppenbart också andra faktorer som påverkar, säger Jonas Sandqvist.

Han hänvisar till en rapport från i somras där två nationalekonomer, Mikael Lindahl och Anders Böhlmark, skriver att friskolorna och den ökade skolkonkurrensen har förbättrat elevernas resultat.

De har tittat på elever som gick ut nian 1988—2009 och jämfört elever i kommuner med många respektive få eller inga friskolor. När de har tagit hänsyn till betygsinflationen kvarstår en positiv »konkurrenseffekt« som innebär att en 10-procentig ökning av andelen friskolor ökar sannolikheten att eleverna går vidare till högskolestudier med 2 procent.

Effekterna blir dock tydliga först ett decennium efter friskolereformen. Det tolkar de två ekonomerna som att det tar tid för friskolorna att bli tillräckligt många för att påverka skolsystemet i en kommun. De hävdar också att resultatet tyder på att Sveriges försämring i Pisa har andra förklaringar än den ökande konkurrensen mellan skolor.

Nedgången i Sverige kanske handlar mer om den ökande individualiseringen och lärarnas undervisningsmetoder?

Anders Jakobssonär professor i naturvetenskapernas didaktik vid Malmö högskola och leder ett forskningsprojekt om svenska elevers prestationer i naturvetenskap. Han är kritisk mot sättet som Mikael Lindahl och Anders Böhlmark har genomfört sin studie och håller inte med om slutsatserna. Det finns alltför mycket som pekar på att det fria skolvalet medverkar till kunskapssegregationen och till att resultaten sjunkit totalt sett. Men visst kan undervisningsmetoderna bidra.

— Troligen går det till så att när de mest motiverade eleverna flyttar till en annan skola så uppstår en negativ kamrateffekt bland dem som är kvar. Den sociala strukturen, lärarens förväntningar och undervisningens innehåll förändras mot ensidig faktainhämtning utan fördjupning, säger Anders Jakobsson.

Hans projekt har djupanalyserat Pisaresultaten och jämfört undergrupper med varandra — de 10 procenten lägst presterande i olika länder och så vidare upp till den mest högpresterande tiondelen.

Då ser man att det är bland de lågpresterande och i mindre grad bland de medelpresterande som det har gått påtagligt nedåt för Sverige. Den fjärdedel som har bäst resultat har varken blivit bättre eller sämre sedan 2000. De ligger fortfarande något över genomsnittet för hela gruppen i OECD.

— Så när man säger att resultaten sjunker är det en sanning med modifikation. Det gäller vissa elever och skolor. Och eftersom det inte uppvägs av några förbättringar bland de högpresterande sjunker genomsnittsresultaten, säger Anders Jakobsson.

När det gäller spetsutbildningarna finns det, enligt honom, ingen forskning som stödjer tanken på att de skulle leda till något bra för Sverige.

— De har troligen ingen påverkan i vare sig positiv eller negativ riktning. Målgruppen går ändå vidare till högre studier, så man kommer inte hitta några nya forskare den vägen, säger Anders Jakobsson.

Bengt Göransson var socialdemokratisk skolminister 1982–1989 och utbildningsminister 1989—1991. Han tycker att det är konstigt att ingen lyssnar på lärdomarna från idrotten.

Där har man insett att ett stort antal av de mest begåvade spelarna lägger av när föreningarna delar upp tolvåringar i en elitgrupp och resten. Det som händer är att tre eller fyra får sitta på bänken och känna att de inte duger. Om de däremot hade fått vara kvar som toppspelare i sina ursprungliga lag skulle de ha fortsatt med sporten.

Dessutom är det svårt att avgöra vilka tolvåringar som har talangen, lusten och drivet att bli framtidens stjärnor. Barns utvecklingskurvor kan se helt olika ut.

— Och tror någon att ett fotbollslag med elva konkurrerande Zlatan är bättre än ett med en? Det är när man har olika begåvningstyper som kompletterar varandra i ett gott kollektiv som det lyfter, säger Bengt Göransson.

Men dagens medvetna skiktning av skolan bygger på föreställningen att det är modellen med elva Zlatan i klump som leder till framgång.

— I själva verket blir det sämre eftersom det kollektiva lärandet förstörs. Och då tappar vi begåvningar, säger Bengt Göransson.

»Är du smart eller?«, Föreningen för Sveriges spetsutbildningar, är en sammanslutning av de 18 deltagande gymnasieskolorna. Föreningens informationssajt toppas av spelet »Brain quiz« där man på tid ska svara på frågor som »Hur många födelsedagar har en genomsnittsman?« och »Läkaren ger dig tre tabletter och ber dig ta en varje halvtimme. Hur länge räcker tabletterna?«

— I vårt uppdrag ingår att sprida att vi finns. Vi försökte väl vara lite ungdomliga för att nå ut, förklarar Mattias Liedholm, ordförande för föreningen och rektor på Ehrensvärdska gymnasiet i Karlskrona som har en spetsutbildning i matematik.

Innan spetsutbildningarna drog i gång trodde man att eleverna skulle vara en särskild sort, nördar eller bättre än andra i samtliga ämnen. Men så har det inte blivit, enligt honom.

— Det är inte bara tjockbottnade glasögon. Här finns sportkillen, snygga tjejen och alla andra elevkategorier, säger Mattias Liedholm.

Så är det bra att bra att bryta ut eliten eller inte? Att det inte är bra för dem som bli lämnade kvar finns det mycket som pekar på. Om det leder till någon avgörande framgång för de begåvningsmässigt gynnade råder det mer delade meningar.

Enligt Anna Wedestig på Luleå gymnasieskola är det inte alls säkert att alla hennes elever skulle gå vidare till högre studier utan en spetsutbildning.

— Om du alltid blir understimulerad kanske du tappar lusten helt och hållet. Och om du är van vid att allting jämt går lätt kanske du ger upp om du möter motstånd första gången på universitetet. Ur den aspekten är det bra att vi drar upp svårighetsgraden och tempot så att även de här eleverna får hamna i en vanlig lärsituation, säger hon.

Svaret kanske hänger på var i utbildningssystemet eller samhället man befinner sig och vilka elever man möter? Klart är att frågan skär rakt igenom politikens kärnfrågor och att svaren handlar lika mycket om tro och ideologi som om fakta.