Ung scen skapar med publiken

Utanför klassrummetpå Rudolf Steinerskolan i Norrköping. Sjundeklassen som väntar i korridoren ska vara med på ett genomdrag, premiären är ett par dagar senare, på föreställningen Vad ska vi göra?. Ut kommer tre personer som har vita overaller och bär på varsitt tält. Eleverna står i grupper, några generade, andra irriterade. Vad händer? Tältpersonerna, skådespelarna, kommer tillbaka och bjuder in eleverna till klassrummet några i taget.

Vad ska hända? Ja, det är det ingen som riktigt vet. I Vad ska vi göra styr delvis slumpen. Eleverna kastar tärning om hur skådespelarna ska tala; skånska, göteborgska, finlandssvenska. Föreställningen består egentligen inte av en rak handling med början och slut, den blir vad publiken gör den till.

– En tidigare föreställning vi gjorde, ROFLMAOWTIME, byggde på interaktivitet. Vi ville testa något liknande nu, berättar Malin Axelsson, konstnärlig ledare på Ung scen öst. (För er som inte vet: ROFLMAOWTIME betyder Rolling On Floor Laughing My Ass Off With Tears In My Eyes)

Med Vad ska vi göra ville teatern skapa gemenskap, en känsla av samhörighet och av att just vi som finns i det här klassrummet just nu, vi har en hemlighet ihop.

– Teater kan vara väldigt inåtvänd och ibland inte kommunicera alls, säger Malin Axelsson, teaterns konstnärliga ledare.

– Men vi arbetar just nu med att omsluta publiken och skapa kontakt. Publiken har möjlighet att påverka upplevelsen och konstverket, det tycker vi är kommunikation.

Direkt efteråt åker vi till teaterns huvudscen i Linköping och i bilen diskuterar Malin Axelsson tillsammans med dramatikern och scenografen om att den kommunikation som finns med skolan före föreställningen inte hade fungerat som önskat. Klassrummet var inte mörklagt, något som är avgörande vid ett tillfälle när skådespelarna visar en film som visar hur pjäsen ska gå vidare.

– Men så är det hela tiden, vi befinner oss i en skolkontext och måste anpassa oss till de förutsättningar som råder där. Ibland fungerar inte kommunikationen.

Ung scen öst lämnar alltid ett minneskort från föreställningen, med kontaktuppgifter så att de elever som vill kan ringa eller mejla efteråt. För lika viktigt som själva föreställningen är vad som händer efteråt, processen fortsätter och teatern försöker också skapa tid för eleverna att prata med skådespelarna efter föreställningen. Lärarna får verktygslådor som de kan arbeta med, både före och efter att de sett pjäsen. En sak Malin Axelsson noterat, att det blivit allt svårare för lärare att ta sig till teatern.

– Klassrumsföreställningar är lättare att göra, alltså när vi kommer ut, men det är svårare att få tag på lärare som har tid och möjlighet att ta sig till teatern.

Nästa pjäs för dagen, Ung scen öst kontaktar framtiden, handlar om hur vi ska förvara radioaktivt avfall på bästa möjliga sätt. Publiken är med även här, får välja hur de vill att avfallsplatsen ska vara skyltad, den får vara orkester och några killar bildar ett band. På slutet ska vi alla ställa oss i olika led beroende på vilken färg vi har på klistermärket vi fick när vi kom in. Det är en stark föreställning, klassen som ser den är ett par år äldre än klassen i Norrköping. Svåra frågor ställs. I programmet finns lästips för den som vill läsa vidare om klimathot, kärnavfall och energianvändning. Färdiga svar ges inte, man får fundera vidare själv.

– Som konstnärlig ledare för en scen för barn och unga kan jag bara säga att jag tror att det är värdefullt att ge unga möjlighet att reflektera kritiskt och självständigt över sina konstupplevelser, och att de får uppleva många olika sorters scenkonst, säger Malin Axelsson.

– Den kommunikation av olika bilder, tecken och ord som sker i scenkonsten är ibland omöjlig att förstå. Ibland är det inte ens meningen att man ska förstå; scenkonstupplevelsen kan vara fysisk, känslomässig, gåtfull, andlig, mystisk och inte möjlig att genast uttrycka i ord och förnuftiga meningar.