En burk lingonsylt innehåller bär och lite socker. Men den tillverkas med ingredienser från skolans alla ämnen – och kan inspirera till diskussioner om allt från hållbar utveckling till ekonomi.
Fjärden ligger blank och morgondiset håller på att försvinna. Solen anas långt bort i fjärran men svarta, regntunga moln närmar sig obönhörligen. Det blåser upp och det är bara en tidsfråga innan ovädret ska braka loss. I skogsbrynet, nära strandkanten, rör sig en grupp ungdomar. En del av dem går långsamt, lätt framåtlutade och stirrar ner i marken. Andra hukar sig bland de höga ormbunkarna. Läraren Annika Hofsten manar på och slänger en blick mot den mörka himlen.
Det är ett kladdigt jobb men det måste göras. Jacob Stjerngren tittar på sina röd- och blåstrimmiga händer. Plastpåsen han håller i är halvfull med lingon och ett och annat blåbär har slunkit in i munnen. Trots att han bor nära naturen, mitt ute på Värmdö utanför Stockholm, hör det inte till vanligheten att han ägnar sig åt bärplockning.
– Men det händer, kanske ett par gånger varje år, att jag går ut i skogen och bara äter, säger han.
Jacob Stjerngren går i nian på Djurö skola och har för tillfället lektion i hem- och konsumentkunskap. Den första delen av passet tillbringar han och klasskamraterna ute i lingonskogen, som ligger ett stenkast från skolbyggnaden. Meningen är att de ska skramla ihop tillräckligt av skogens röda guld så att det räcker till att göra sylt – och sedan ska själva syltandet ske under samma lektion.
Den här gruppen Djurö-nior är långt ifrån de första som fått händerna solkade. Läraren Annika Hofsten berättar att lektionen är något av en tradition som har över tio år på nacken. Hon sveper ut med armen för att visa hav och skog.
– Som du ser är vi lyckligt lottade, vi har nära till naturen. Men ändå är det inte självklart för alla elever att använda sig av närområdet och det som erbjuds. I dag var det till och med någon som var osäker på hur ett lingon ser ut.
Algot Rickman verkar hemtam i skogen. Han renrakar målmedvetet området runt en stubbe på bär. Men egentligen är det svamp som är hans grej.
– Oftast blir det kantareller. Men min pappa är duktig på svamp och jag lär mig mer och mer av honom – det är spännande! På senare tid har vi börjat leta efter olika slags riskor, säger han.
Bärplockning och syltkokning råkar gå finfint in i hem- och konsumentkunskapens tema ”matkultur” med underrubriken ”skördetid”. Som Annika Hofsten säger – det vore galet att inte utnyttja det som erbjuds runt husknuten.
– Vår utomhusmiljö är verkligen en extra bonus i arbetet som lärare. Inom ämnet idrott och hälsa utnyttjas den maximalt. Skolan äger några kanoter och små segelbåtar och vi har egen brygga och badstrand! Där sker all simundervisning, eleverna ska ju klara att simma 200 meter. Idrottsläraren tränar dem i klädsim, livräddning – rubbet.
Vanligtvis brukar det vara halvklass på lektionerna i hem- och konsumentkunskap och hälften av lingonplockarna skulle egentligen haft No. Men eftersom det är mycket som ska hinnas med i dag har Annika Hofsten och No-läraren Lasse Hanson, kommit överrens om att göra vissa ommöbleringar i schemat.
Han är nu med på lektionen som en extra resurs och passar på att plocka en mängd olika löv som ska användas i hans egen undervisning för sjuorna. Närmiljön utnyttjas även i detta ämne bland annat när det gäller fågelskådning. Dock inte i den utsträckning som Lasse Hanson skulle önska.
– Rent krasst känns det som om man hade mer tid till sådant förr. Nu är man stressad över allt det teoretiska, det är så mycket som ska hinnas med, säger han.
Även Annika Hofsten uttrycker en önskan om mer tid – bland annat till att planera ett utvecklat samarbete mellan olika ämnen och lärare. Som det ser ut nu sker samarbetet oftast spontant, är mer av slaget att man ger varandra ett handtag.
Annika Hofsten skrattar till.
– Fast jag har utvecklat ett gott samarbete – med mig själv.
Det andra ämnet hon undervisar i är nämligen svenska. Hon förklarar att samtidigt som niorna har temat ”matkultur” i hem- och konsumentkunskapen, har de temat ”barndom” i svenskan. Därför slår hon två flugor i en smäll och ger dem en uppgift som kan bedömas i båda ämnena. Uppdraget är att intervjua en äldre släkting om deras uppväxt och sedan ska intervjun sammanfattas i en uppsats där eleven ska göra reflektioner utifrån hem- och konsumentkunskap och gärna referera till saklitteratur inom ämnet eller skönlitteratur från svenskan.
– På så sätt får eleverna en uppgift mindre, vilket förstås är skönt för dem, men samtidigt lär de sig också att se och förstå sammanhang.
Uppgiften med intervjun brukar vara uppskattad. Dels av eleverna – dels av de intervjuade.
– Skälet till att uppsatserna brukar bli så lyckade är att eleverna får berätta något för mig som jag inte vet sedan tidigare. Varje berättelse är unik.
Om det är så att någon elev inte har möjlighet att tala med någon äldre släktning har Annika Hofsten etablerat en kontakt med ett äldreboende i närheten. Där finns det alltid någon som gärna delar med sig av hur det var förr.
– Man måste hjälpa eleverna lite på traven. Det är inte alltid som den äldre generationen tänker på att det skiljer sig så mycket som det gör. När eleverna kommer till mig och hävdar att de äldre åt exakt samma mat på sin tid, kontrar jag med: jaså, åt de tacos? Och pizza?
Utan att pausa bärplockandet berättar Sofia Wikberg att hon har intervjuat sin farmor. Hon tycker – trots alla möjliga frågor – att farmors uppväxt påminner ganska mycket om hennes egen.
– Min farmor är bara 66 år, förklarar hon.
Annika Hofsten förstår vad hon menar.
– Jag inser att det inte går att göra intervjuer i så många år till. Jämförelserna blir inte lika intressanta när far- och morföräldrarna växte upp på sextiotalet. Men än så länge finns det far- och morföräldrar som kan berätta om jordgubbsplockning på Möja, stortvätt i gryta, ransoneringskort och hur det var under andra världskriget.
Jacob Stjerngrens val av intervjuoffer är farmor som bor i Vaxholm. Han ser flera skillnader i hennes uppväxt jämfört med sin egen.
– På den tiden skötte kvinnorna allt i hushållet. Så är det ju inte i dag. Och så åt de bara hemma, på vardagarna vanlig svensk mat som korv och köttbullar. Lördagen var också vardag, de var inte lediga som vi är nu. På söndagarna, när det var lite speciellt åt de en stek med någon god sås.
Philip Jansson – som har fått ihop en avsevärd mängd bär – nämner spontant sin mormor.
– Ibland händer det att jag plockar med henne – hon är en stor bärplockare!
Han berättar om hur hon i somras gav sig iväg på en morgonpromenad och kom tillbaka med tre liter smultron.
Ändå är inte mormor den Philip Jansson intervjuade för uppgiften. Han verkar ha haft lite svårt att välja mellan sina mor- och farföräldrar.
– Alla har de olika uppväxter. Jag har förstått att morfar hade det riktigt tufft. Han växte upp i en bondfamilj med sju syskon – och det var hårt arbete från morgon till kväll. Det var kul att höra om det.
Han avbryter sig.
– Kul och kul, förresten, det kanske är fel ord, säger han.
Det är definitivt dags att gå in, konstaterar någon efter en blick på klockan. Syltkokningen ska hinnas med och dessutom hänger regnet i luften.
Ovädret bryter lös ungefär samtidigt som alla har hunnit in. I salen är det varmt och mysigt. Eleverna rensar bär medan Annika Hofsten går igenom receptet. Det är ett grundrecept, får de veta. Alltså måste de först väga sina bär och därefter räkna ut hur mycket socker som behövs.
Två elever anmäler sig frivilligt att gå ut i ruskvädret, bort till närbutiken för att ta reda på priser på socker och olika sorters färdiglagad sylt. Meningen är att alla dels ska räkna ut vad den egna sylten kostar att tillverka, dels jämföra den med olika sorters färdigköpt.
Arbetet går snabbt och effektivt. Ordentligt diskade glasburkar åker in i ugnen som är uppvärmd till hundra grader. Lingon och socker hälls ner i grytorna. Snart hörs ett hemtrevligt puttrande och lingondoften sprider sig i salen.
Två tjejer blir urhungriga.
– Snälla Annika, kan vi få göra lite havregrynsgröt och bara smaka?
Det får de.
Annika Hofsten förklarar att alla får ta hem en burk med sylt men lite måste sparas och lämnas i skolan. Den ska de äta på nästa lektion då de ska laga köttbullar eller pannbiff.
– Säkert en sådan rätt som de ni har intervjuat har sagt är en typisk rätt från deras tid, säger hon.
Hon passar på att droppa lite fakta om det naturliga konserveringsmedel som finns i lingonsylt, natriumbensoat.
– Eftersom lingon innehåller det naturligt behöver ni inte tillsätta någonting annat än socker. Förr var det till och med så att man använde lingon som konserveringsmedel, man la det till exempel ovanpå äppelmoset för att det skulle hålla sig längre, säger hon.
– Hur länge håller sig sylten då?
– Till nästa höst om den förvaras i kylskåp.
Butiksspionerna är tillbaka och avslöjar priset på socker. Det vägs och räknas febrilt i grupperna. Man kommer fram till att den hemkokta lingonsylten går lös på fyra, fem kronor kilot eftersom sockret är den enda kostnaden. Spanarna har även tagit reda på att sylt i butiken kostar mellan 30–80 kronor kilot. Eleverna diskuterar, under ledning av Annika Hofsten, vad sylten innehåller och varför priset skiljer sig.
De kommer fram till att det är mycket vatten i en del billig sylt – eller mycket socker – vilket är en billigare råvara än lingon. Vad är det annars som kostar? Jo, leverantörer, fabriker, och så ska butiken ha sitt. Arbetskraften kostar förstås – både att göra sylt och plocka lingon. Vilka är det förresten som plockar bären? Det uppstår en diskussion om thailändare som kommer hit för att arbeta, att det har skrivits mycket i tidningarna om att de inte har så hög lön.
– Hem- och konsumentkunskap går ihop med alla andra ämnen, säger Annika Hofsten när hon pustar ut efter lektionens slut.
– Jag brukar säga det till eleverna, efter ett tag inser de att jag har rätt.
Annika Hofsten har nog en poäng när hon menar att eleverna lämnar dagens lektion inte bara med en burk sylt utan med ny kunskap och nya tankar. Och att det har handlat om så mycket mer än hem- och konsumentkunskap. Det har handlat om rörelse och frisk luft, det meditativa med att vara ute i naturen. Det har handlat om biologi, om historia, om matematik, om kemi och om språk – att lära sig nya termer och ord – och inte minst om det estetiska. Allt de har lärt sig under dagen mynnar ut i den där burken med lingonsylt.
– Och syltburken är viktig! Man ska inte underskatta tillfredsställelsen av att det blir något konkret efter en lektion, en produkt. Förutom känslan av att ha lyckats är det också ett slags bevis på att man lärt sig någonting, säger Annika Hofsten.