Låt oss alla bli homo ludens

Niklas Elofson om vikten av att vara medveten

Vad tänker du om lek? Har du funderat på det? Det har jag. Jag har ändrat synsätt på lek de senaste åren. Är det viktigt, frågar du. Ja, det tror jag. Jag tror att det är viktigt för mig att själv vara medveten om hur jag tänker om och ser på en viss företeelse. För vare sig jag är medveten eller inte så påverkas mitt handlande av mina tankar. Och som pedagog i en verksamhet där leken är själva nerven, centrumet och utgångspunkten, är mina tankar om lek och efterföljande handlingar självklart av stor vikt.

Egentligen kanske vi skulle börja med vårt synsätt på barn. I dag handlar barns värde alltför ofta om framtiden. Det som får tyngdpunkt är vad de ska bli. Det är i och för sig inte så svårt att förstå, men det kan gå till överdrift. Framtiden blir viktigare än nuet. De ska bli något … Barn betraktas som ofullkomliga, human becomings, och inte som medmänniskor, jämlikar, human beings.

Detta leder oss tillbaka till leken. När vi märkvärdiggör fritidshemsverksamheten kopplar vi ibland samman leken med lärandet. Leken är viktig därför att vi lär genom och i den. Det är ju samma sak. Human becomings …

Vänta nu, självklart lär man sig en massa saker samtidigt som man leker. Det håller jag verkligen med om, men problemen uppstår när vi bestämmer i förväg och försöker styra leken och lärandet. Det blir precis som de där praktiska påhängen vi fritidspedagoger ibland gör när man i skolan arbetar med ett tema eller kunskapsområde.

– Vi jobbar med rymden, kan ni bygga en rymdraket …?

Det är inget fel på att göra det om det tar sin utgångspunkt i barnens förkunskap och intresse. Men det är inte alltid så. Man förutsätter att lärande går till på ett visst sätt och att alla lär på samma sätt.

Har ni hört ordet måluppfyllelse någon gång? Det måste vara ett av de vanligaste orden i skolans värld. Det är nästan som ett mantra: Högre måluppfyllelse … Kanske på fritids också? Men det är väl inget fel på det, frågar någon, måluppfyllelse är väl bra, eller? Mja, eller jo, i och för sig. Måluppfyllelse är självklart bra, men den får inte vara vårt enda mål. Vi måste ha ett dubbelt fokus i det vi gör. Nuet och måluppfyllelsen, det vill säga lärandet. Detta gäller självklart fritidshemsverksamhet, men kanske även i skolan?

Jag har ocksåmotiverat den fantastiska rastverksamheten på min skola på samma sätt. En bra rast gynnar skolprestationen, det vill säga lärandet, och ger alltså ökad måluppfyllelse. Men leken, eller aktiviteten, på rasten har väl ett eget värde. Vad är det för fel på att rasten är rolig just nu? Räcker inte det som motiv?

I Lgr11 heter det: ”Särskilt under de tidiga skolåren har leken stor betydelse för att eleverna ska tillägna sig kunskaper.” Leken får alltså finnas i de tidiga åren, men sedan har man viktigare saker att göra. Eller tolkar jag fel? Jag menar att barn i alla åldrar borde leka mer.

Det är inga enkla frågor med enkla svar jag lyfter fram här. Jag tror det är viktigt att hitta en balans i det vi gör. Vi borde prata om, och tänka på, att se oss själva och barnen som homo ludens, den lekande människan. Låt oss impregnera oss själva och alla runt omkring oss med detta synsätt.

Bra fritidshem och bra fritidspedagoger kännetecknas båda av medvetna val. De vet vad de gör och varför.