Lärandet går av bara farten

Morgonen är mörk och kulen vid Högsätra skola på Lidingö utanför Stockholm. I salen för hem- och konsumentkunskap brusar ett värmeelement, ett tappert försök att höja temperaturen några grader. Runt borden gnuggar morgontrötta åttor sömnen ur ögonen för att möta dagens första lektion. En fjärdedel av gruppen ligger hemma däckade av något elakt vintervirus.

Läraren Maria Feldt är desto piggare. Snabbt och energiskt talar hon om klimat och etik och visar böcker och artiklar som eleverna kan läsa. Ett av dagens alla tips är reportageboken ”Döden i grytan”, som hon nyligen har läst. Ofta inleds lektionerna med just sådana ”spaningar från verkligheten” och det är även upp till eleverna att göra spaningar.

Hon slår på datorn som visas på en storbildsskärm. På skolans lärplattform kan eleverna själva hitta materialet, en repetition av förra veckans genomgång av Folkhälsoguidens ”Ät SMART”. Uppmärksamheten riktas mot ”från höna till ägg” som illustrerar dagens något komplicerade äggproduktion. På köksön har Maria Feldt parkerat en mängd olika äggkartonger: stora ägg, bruna ägg, små ägg, billiga ägg, ekologiska ägg, extra gula ägg med Omega 3 och ägg från sprätthöns. Att välja ägg är verkligen inte någon barnlek.

– Vilka ägg skulle ni köpa och varför? Fundera på det, uppmanar hon.

Ämnet handlar om medvetna val i handling, om att ta ställning och väga för och emot. Maria Feldt påpekar att hon inte lägger sig i hur eleverna väljer men att valen ska grundas på kunskap inom ramarna för ämnet.

– Och när man har kunskap är även ett oreflekterat val ett val, säger hon.

För att eleverna ska kunna träna sin medvetenhet har Maria Feldt fyllt ett helt förråd med tomma förpackningar, alltifrån olika fisksorter till olika gryn såsom bulgur och matvete. Hon försöker få eleverna uppmärksamma på vilka valmöjligheter som finns och att de ska titta på informationen noga innan de väljer. De ska också fundera över i vilka lägen de faktiskt inte har något val.

Maria Feldt gillar att utmana eleverna, att ge dem något att tänka på.

– Ofta tar de för givet att jag köper in ”bra” varor. När vi lagade falukorv beskrev en grupp den som ekologisk, mager och svensk – per automatik. Jag berättade för dem att inget av det stämde och datumet dessutom hade gått ut på grund av frysförvaring. De lärde sig att inte slänga en förpackning innan de läst ordentligt på den.

Nästa bild som presenteras på storbildskärmen föreställer spannmål, en gris, människor och några pilar. Vad menas? En kille löser snabbt gåtan.

– Om människor äter spannmålet direkt, då räcker det till många personer. Om en gris äter spannmålet, räcker det bara till den människan som äter grisen.

Därmed kommer de in på kött och det som ska ligga i stekpannorna under dagens lektion: kryddiga lammbiffar.

– Varför just lammfärs, tror ni, frågar Maria Feldt och klickar samtidigt fram en illustration som visar hur mycket växthusgaser olika köttdjur ger upphov till.

Lamm ligger långt ner på listan med bara sju procent, konstaterar eleverna, därmed borde det vara ett miljövänligt alternativt.

Den aktuella formeln för att tillaga biff presenteras. Maria Feldt ändrar i recepten när hon får respons från eleverna om vad som behöver förklaras tydligare. I den senaste versionen för lammbiff har hon lagt till frågor om begreppen fräsa, bryna och steka. Vad är det för skillnad och när ska man göra vad? Och vad är det för vits med att eftersteka? Det ska eleverna kunna svara på efter lektionens slut, det har visat sig vara svårt.

– Dagens tema är tajming – kom ihåg det! Utmaningen är att försöka räkna ut hur lång tid det tar och få saker klara samtidigt, påminner Maria Feldt.

Tillbehör får de välja själva men utgångspunkten är potatis och rotfrukter. De tar hjälp av sina kokböcker.

– Om ni tänker göra potatismos kan ni pimpa det med rotfrukter, tipsar Maria Feldt.

Gruppen som består av Sara Pilblad, Fredrik Karlsson och Lovisa Öhgren tar henne på orden och ska blanda kålrötter och morötter i moset. En annan grupp föredrar klassiskt potatismos och den tredje bestämmer sig för rostade rotfrukter i ugn.

Eleverna vet sina roller i samarbetslärandet. En av dem är medlare och gör ”inköp” med miljökoll, det vill säga väljer ut och hämtar ingredienser till måltiden. Det är också medlarens uppgift att uppmuntra och se till att alla i gruppen får komma till tals. En är tidtagare och receptansvarig, vilket innebär att hålla gruppen inom ämnet, se till att tiden hålls och att leda utvärderingen. Dessutom finns det även en sekreterare som lägger in information i datorn, antecknar sådant som gruppen kommit överens om och kommunicerar resultatet till alla i gruppen. Alla uppdrag och beslut ska kommuniceras i och mellan grupperna, till exempel råvarutillgång och användning av rester.

Sara Pilblad drar de olika rollerna i sin grupp:

– Lovisa går fram och ”handlar”, hämtar det som behövs, jag skriver på datorn i programmet ”Kostkoll” och Fredrik ska kunna receptet.

Tillsammans diskuterar de hur lång tid det kan ta att koka mos, steka kött och blanda tsatsiki och i vilken ordning de olika momenten ska göras. Det är inte helt lätt.

– Vi ska forma biffarna också, det kommer att ta en stund, påpekar Lovisa Öhgren.

Arbetet flyter på bra, alla vet vad de ska göra. Det är svårt att tänka sig att de bara haft hem- och konsumentkunskap nio gånger i sitt liv.

– Samarbetslärande är en grund i ämnet så det är en medveten hållning från min sida. Kedjan är inte starkare än sin svagaste länk och att eleverna i gruppen hjälps åt och lär av och med varandra är riktigt smart – och det är de väl medvetna om, säger Maria Feldt.

Frågorna från eleverna är få, närmast obefintliga och Maria Feldt säger att hennes mål är just att få dem självständiga.

– De ska tro på sin egen förmåga. De har fått ramarna och ska på sikt lära sig lösa problem och även upptäcka problem och improvisera.

Tsatsikin som serveras är ett exempel på improvisation. Den innehåller, på initiativ från eleverna, morot istället för den klassiska gurkan. Gurka är det inte säsong för, den är dyr och det finns inte alltid någon bra i affären.

Sedan räcker inte limefrukten riktigt till. En grupp blir utan men kommer snart på att den kanske kan ersättas med kiwi.

– Vi provar. Den är ju också lite sur, diskuterar de.

Emil Grunditz, sekreterare i sin grupp, lägger in dagens måltid i dataprogrammet ”Kostkoll”. Det tar sin lilla tid att hitta alla ingredienser.

– Här ser man hur mycket kalorier, fibrer, fett, c-vitamin och sådant som varje sak innehåller. Sedan ska det helst komma upp till hundra procent i diagrammet, inte för mycket över heller. Det är viktigt att måltiden är balanserad, förklarar Emil Grunditz.

Han pekar på en matcirkel på skärmen.

– För att hitta ingrediensen måste man veta vilka grupp den tillhör, om det är kolhydrater eller protein, till exempel. Så klickar man på den tårtbiten och letar i listan som kommer upp.

Det var Emil Grunditzs grupp som fick ta en kiwi i ställer för en limefrukt. Nu konstaterar han nöjt att kiwi innehåller väldigt mycket C-vitamin.

– Man lär sig med tiden vad mat innehåller, man vet vad som är fett, vad som har mycket fibrer och kolhydrater, säger han.

Kostkoll beräknar även priset på en portion. Något som Emil Grunditz tycker är bra.

– Förra gången gjorde vi en väldigt god rotfruktsoppa och den kostade ungefär sju kronor per person. Det är billig mat om man vill bjuda många, säger han.

Dagens mat blir inte heller så dyr, ungefär tolv kronor får han det till.

Avslutningsvis studerar han två cirkeldiagram. Ett som visar hur det bör vara, ett som visar hur det faktiskt ligger till med balansen. Han jämför och ska skriva slutsatser om dagens måltid och dela med sig till gruppen.

Maria Feldt tittar på klockan. Tajmingen är extra viktig i dag och hon börjar oroa sig för ett par av grupperna. Några har inte ens format biffar trots att moset är klart.

– Hur ska ni hålla det varmt under tiden? utmanar hon.

Att inte lägga sig i för mycket är bland det svåraste, tycker hon. Eleverna måste själva planera och hålla koll på klockan, annars lär de sig inte.

– Jag försöker behärska mig, går inte in och petar för mycket. Däremot försöker jag på tavlan samla sådant jag har sett och hört så kan vi prata om det efteråt i en gemensam utvärdering. Den avslutande diskussionen blir dessutom ett bra bedömningsunderlag.

Det är lätt att fastna i vissa uppgifter. Maria Feldt nickar åt ett håll där en elev står och omständigt smular feta i köttfärsen med frånvarande blick.

– Sådana uppgifter tar ofta väldigt lång tid, bara för att det är mysigt tror jag, ler hon.

Trots att samarbetet fungerar bra och att var och en gör sitt, verkar alla hamna framför stekpannan eller grytan när maten lagas.

– Det är något terapeutiskt med att laga mat, att röra – och så doftar det så gott. Planering, diskning och utvärdering är däremot ganska lätt att förtränga, säger hon.

För stekningen används gjutjärnspannor som är billigare och tåligare – men samtidigt lite svårare att hantera. Men även där finns det en tanke bakom. ”Gå på det svåra med en gång, lär man sig det blir allt annat lätt efteråt” är Maria Feldts devis.

Fredrik Karlsson provsteker en liten bit kött för att se om den är lagom kryddad. Den är jättegod, konstaterar han, och äntligen är det dags att forma biffar.

– Jag tror att vi gör dem för tjocka, säger Fredrik Karlsson. En centimeter står det i receptet, hur mycket är det egentligen?

Bums åker en linjal fram. Ögonmått är bra att ha men är inte alltid att lita på.

Vid datorn har Emil Grunditz kommit fram till slutsatsen att måltiden på det hela är bra men innehåller för lite kalcium och kolhydrater för att vara riktigt balanserad.

Vad kan man göra då?

Kanske man kan äta någon skiva bröd till – det innehåller kolhydrater? Och lite mer grönsaker …

Han kalkylerar i datorn.

Och om man dricker ett glas mjölk till borde man få i sig kalcium … Och så toppar man med lite lingonsylt.

Han lägger in artiklarna och jämför den nya cirkeln.

– Perfekt! Så nära det går en balanserad måltid, konstaterar Emil Grunditz nöjt.

Det är dags att äta. Men efterarbetet kvarstår och dagens lektion ska också hinna utvärderas. Tajming är knepigt, konstateras det runt borden.

– Det här med tiden är nog det absolut svåraste, sammanfattar Maria Feldt lektionen och fortsätter:

– Men så är det i vardagslivet också och jag vill att ämnet ska vara på riktigt, som det funkar i verkligheten.

Och i ämnet – liksom i vardagslivet – ställs eleverna också inför ständiga valmöjligheter.

– Jag vill inte att de ska tveka inför de stora och svåra framtidsfrågorna. Ingen kan göra allt men alla kan göra något – varje dag. Hem- och konsumentkunskap är ämnet där man kan se det stora i det lilla och göra skillnad, säger Maria Feldt.