I dag värderas bara de ämnen som det är lätt att mäta resultat i. Men skolan måste vara ödmjuk inför elevers olika sätt att tillgodogöra sig kunskap, anser Natalie Duvkrans.
I dag har elever mer frihet i och med friskolesystemet men också mer bekymmer. Gymnasievalet har blivit ett ännu större skäl till stress. Det finns många styrdokument för vilka kunskaper elever ska uppnå i olika kurser men inga handlingsplaner för lärare att handleda elever som tappat kontakten med det som är viktigt i tillvaron. I de konstnärliga ämnena, som inte längre är obligatoriska i gymnasiet, finns utrymme för elever att öva förmågor på ett sätt som till exempel matematik inte kan ersätta. Där ges tid att diskutera och pröva
existentiella frågor som de sedan kan använda sig av i vardagslivet.
En viktig faktor bakom marginaliseringen av de konstnärliga ämnena är att det är komplicerat att utforma kurser där man inte kan mäta vad eleven lärt sig. Mäta med siffror. I matematiken finns rätta svar och summan av dessa blir provresultatet som sedan ligger till grund för betygsättning. Det är enkelt och effektivt. I dramat blir gestaltningen i stället provet. En gestaltning kan utföras bra eller dåligt. Och mycket finns att säga kring vad som kan förbättras – men inte i siffror.
Vilka förmågor elever övar i de konstnärliga ämnena är i högsta grad vetenskapligt underbyggt. En elev som tappat förmågan att se vad som är viktigt, har tappat kontakt med sin kreativitet. Eleven kompenserar då sin brist med att ”tänka sig till bästa beslut”.
Som gymnasielärare ser jag unga människor med resurser och potential missa möjligheter. Det som räknas är resultaten av prestationer i matematik, svenska och moderna språk. Men man har inte en aning om ifall de kan omsätta dessa kunskaper i verkligheten. Att få alla rätt på ett prov om hur man ska sätta ihop en bilmotor betyder inte automatiskt att man kan sätta ihop en bilmotor och få den att fungera i verkligheten. Eleven har egentligen inte prövat sina förmågor i verkligheten och många famlar i ovisshet om sina egna styrkor och svagheter.
Ett annat skäl till varför de konstnärliga ämnenas status i vårt land är låg är att vi inte känner stolthet över eller värnar våra konstnärer såsom man gör i andra länder. I vårt grannland Norge kan man se vilken förebild Henrik Ibsen anses vara. När Churchill under andra världskriget fick stå till svars för varför man inte sparade på resurser när det gällde teaterföreställningar, konserter och film, svarade han: ”Vad har vi då kvar att försvara?”.
Konstnärliga institutioner ges allt mindre medel. Skolorna får i sin tur minst resurser vilket gör det svårt att hitta lärare som verkligen vill undervisa under så dåliga förhållanden, exempelvis utan instrument eller bildsalar. Matematik och andra teoretiska ämnen får däremot alltmer resurser för utveckling av nya metoder.
Konstnärliga ämnen och kreativitet måste få ta plats i undervisningen. Det ligger i allas intresse att så många elever som möjligt avslutar sina studier med fullständiga betyg. Att ge konstnärliga ämnen plats på alla program innebär inte att man gör avkall på utbildningens kvalitet. Sverige är ett framstående land när det gäller kreativa lösningar. Skolan måste fortsätta att vara ödmjuk inför elevers olika sätt att tillgodogöra sig kunskap. Vi har inte råd att missa fler förmågor i Sverige.
”Everything that can be counted does not necessarily count; everything that counts cannot necessarily be counted.” - Albert Einstein
Natalie Duvkrans är gymnasielärare i drama, estetisk verksamhet och journalistik.